Her kommer beretning nummer to om hvordan nedskytingen gikk for seg. I
tillegg en kommentator fra konservative Svenska Dagbladet som faktisk sier
noe jeg synes er innlysende men som ingen andre har bemerket:
"En ung man ligger på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och kämpar för sitt
liv efter att svensk polis i självförsvar skjutit på demonstranter. Efter
vad jag kan förstå är det första gången detta händer i Sverige sedan
tragedin i Ådalen 1931, men att polisen faktiskt skjutit skarpt får till min
bestörtning mycket mindre uppmärksamhet än gatstenar, förstörda polisbilar
och skadade poliser i samband med EU:s toppmöte i Göteborg."
En helt riktig påpekning. Men skribenten spør seg ikke hvorfor
mediedekningen er slik. "Selvforsvar" eller ikke kan selvsagt diskuteres
hvis vi ser på øyenvitneskildringene av forløpet i sammenheng. Gutten var
som sagt blitt truet med pistol tidligere på dagen, og var åpenbart flere
ganger arrestert i forbindelse med prostester mot nazister, som også fikk
lov å delta i provokasjoner av politiet rett før skuddet hvis vi skal tro
beretningen i Expressen (se mitt forrige innlegg). Resten av kommentaren
står under, og konkluderer med at det svenske politiets opptreden skyldes
"provinsialisme". Det er selvsagt korrekt, og oppsiktsvekkende å notere at
ingen ble skutt hverken f.eks. i Paris 68 eller i forbindelse med at
demonstrasjoner fikk styrtet Milosevitj. Faktisk er ingen demonstrant skutt
i Europa siden Benno Ohnesorg og Rudi Dutschke ble skutt ved demonstrasjoner
i Berlin, i begge tilfeller av høyreekstremister. De eneste unntak er
skuddene i København under opptøyer (hvor flere ble lettere såret) etter
forrige EU-avstemning og så nå i Gøteborg hvor det nær endte med døden.
Sveriges statsminister ble myrdet i et ennå uopplart mord 1986 som mange
kobler til høyreekstremisme. Og det er ikke lenge siden høyreekstreme begikk
flere mord i Sverige. I et tilfelle ble en syndikalist skutt (den gutten som
nå ble skutt hadde også syndikalistiske kontakter) og her hadde politiet i
god tid kjennskap til de høyreekstreme mordtruslene, men unnlot å varsle
offeret av uoppklarte grunner.
Det er etterhvert solid grunn til å spørre seg om alt dette virkelig bare er
tilfeldigheter, "provinsialisme" eller om ikke snarere
there is something rotten in the state of Sweden?
Det er helt eksepsjonelt hvor høyt politisk voldsnivå fra høyre det er blitt
i dette landet etterhvert, hvis vi tar de ellers fredelige forholdene i
betraktning.
Kan vi håpe på at KK snart vil begynne å ta denne siden av saken opp?
Svenskene selv synes jo å ha en underlig blind flekk her. Inklusive de gamle
KKske favoritter Jan'ene Guillou & Myrdal er jeg redd. Men det er heller
tvilsomt hvis svensk selvransakelse skal overlates til EU-tilhengere.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,67002,00.html
Våldsnivån måste sänkas – inte höjas
Det är den 15:e juni 2001. Jag reser till Göteborg tidigt på
fredagsmorgonen, för att hjälpa till att informera om Gröna Korset Sverige –
en ganska ny och här i Sverige ännu rätt liten miljöorganisation. Vi har
hyrt en monter i ett av tälten på Fritt Forums festivalplats. Innerstaden är
till stora delar avstängd av polisen. Det råder ett slags
undantagstillstånd. Inga spårvagnar eller bussar trafikerar gatorna. All
övrig trafik är kaotisk. Det tar lång tid för mig att leta mig fram till
Rosenlundskajen. När jag kommer dit har mina vänner redan ställt montern i
ordning. Två unga pojkar som jag inte har träffat förut – Nils och
Kristoffer – står bakom bokbordet. De delar ut broschyrer och svarar på
frågor. Jag känner genast stark sympati för deras öppna, glada ansikten och
deras mjuka sätt. De är kvar fram till middagstid. Sedan tar andra vid. Det
blir en lyckad fredag. Mycket folk, många frågor, fina uppträdanden. Det
känns som början på något nytt. Först frampå kvällen, när vi pustar ut på
restaurang Solrosen, får vi höra om att det har varit våldsamma kravaller
nere på Avenyn och i Vasaparken. Och strax efter nås vi av beskedet: ”Våra
pojkar” var där! Deras bäste vän Henrik blev skjuten av polisen och svävar
mellan liv och död! Plötsligt blir det kallt. Vi blir medvetna om ljudet
från polishelikoptrarna som hela tiden cirklar över oss och sirenerna som
hörs från flera håll i stan. Nils och Kristoffer återvänder inte under
lördagen. På söndagen träffar jag Nils. Han är blek, upprörd. Vi går in i
min husbil och jag bandar hela hans berättelse om vad som hände på fredagen.
Han är 25 år, har växt upp i en trygg familjemiljö och bott utomlands under
olika perioder under sin skoltid. Nu har han ett yrke där han arbetar med
människor. Han är politiskt intresserad och mycket kritisk till den
tilltagande koncentrationen av makt och kapital. För övrigt är hans främsta
intressen konst och musik, och han tycker om att dansa. På fredagskvällen
gick han ner till Vasaplan för att vara med på en fest som ”Reclaim the
city” arrangerat. – Någon satte ut högtalare från en skåpvagn och fick igång
musiken. Vi började dansa och stämningen var glad och vänlig. Men efter en
liten stund såg vi att massor av poliser i full kravallutrustning kom
springande och spärrade alla möjligheter att ta sig från platsen. Mitt i
röran träffade jag på Henrik, som är en av mina bästa vänner. Jag blev
väldigt glad och kramade om honom. Det är en mjuk och vänlig kille,
intelligent och väl påläst. Men nu var han upprörd på ett sätt som jag
aldrig sett hos honom förut. Han påstod att poliser hade slängt sten på
honom. En polis visade också sitt vapen och pekade sedan på honom och flinade.
– Vi kom ifrån varandra och när jag såg honom igen hade han en pinne i ena
handen och en sten i den andra. Han gick ensam fram mot sex poliser som stod
i linje och försökte att slå en cocacolaburk mot dom med pinnen, men han
missade. Ändå såg de ut att bli rädda och kröp ihop bakom sina sköldar.
– Det såg nästan komiskt ut – en liten kille med en pinne och en sten mot
sex poliser i full utrustning. De skulle lätt ha kunnat springa fram och ta
honom. Han hade inte haft en chans. Plötsligt kom en våg av stenkastare
bakom Henrik, dom kastade sina stenar mot polisen och drog sig snabbt
tillbaka. Det var inga som jag hade sett förut. Henrik hamnade mellan dom
och polisen. Det var då någon av poliserna sköt. – Precis vad som hände kan
jag inte komma ihåg. Detaljerna finns inte kvar. De har inte fastnat i mitt
huvud. Vi bara sprang. Livrädda… Nils sväljer hårt och har svårt att
fortsätta. Resten vet både han och jag och de flesta andra svenskar alltför
väl, eftersom händelsen filmades i detalj. Henrik sköts mitt i kroppen,
flera inre organ fick svåra skador och han svävar fortfarande mellan liv och
död. Då känns det underligt att se söndagens förstasida på Västsveriges
kvällstidning ropa ut med jättebokstäver: ”POLISEN GJORDE HELT RÄTT!” Jag
går runt på gatorna och pratar med ett gäng poliser som sitter i en bil. –
Varför har ni vapen med er på sådana här uppdrag? frågar jag. – Dom har ju
vapen... det finns terrorister bland dom, svarar en av poliserna. Detta
rykte betraktas tydligen som ett faktum. GT söndag igen, en jätterubrik över
två sidor: ”PÅ JAKT EFTER TERRORISTER.” I artikeln berättas att ”tyskarna är
beväpnade med revolvrar och pistoler”. Men inga terrorister har påträffats
trots ett idogt letande. Inte ett enda skott har avlossats av demonstranter.
Rykten om farliga terrorister kommer hädanefter troligen alltid att
cirkulera när ungdomar demonstrerar mot världens orättvisor, och risken är
att polisen tar det säkra för det osäkra och beväpnar sej allt tyngre. Det
vore en ytterst olycklig utveckling. Det finns alltid en risk att man skapar
det som man vill skydda sej emot. Att någon av alla fredliga men frustrerade
ungdomar utvecklas i fel riktning. Redan nu är misstron massiv, och
säkerligen ömsesidig. – Det är polisen vi är rädda för, inga andra, säger
Nils och funderar vidare: – Hur ser polisens B-plan ut? Är det verkligen så
att de ska skjuta skarpt så snart något utvecklas på ett sätt som de inte
har räknat med? Krav reses nu i tidningarna att vattenkanoner och tårgas ska
få användas vid demonstrationer. Och de mest aggressiva vännerna av ordning
ropar till och med på automatvapen till polisen. Men kanske är det ett
redskap av ett helt annat slag som behövs:
– Inte vid något tillfälle hörde jag att polisen använde megafon och
försökte förklara vad de ville. Detta bidrog till oron och skräcken hos de
människor som fann sej inringade, säger Nils.
Polisen måste trots allt fortsätta på den väg man prövade före EU-mötet: att
utveckla en dialog med demonstranterna och förebygga oroligheter. Våldsnivån
måste sänkas, inte höjas. Polisen måste ta risken att möta demonstranterna
utan skjutvapen. Det innebär att ta en mindre risk än att trappa upp våldet.
Jan Danielson Gröna Korset Sverige Publicerad: 2001-06-20
18/6 2001
Krönika/ Unikt skjuta skarpt mot demonstrant
En ung man ligger på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och kämpar för sitt
liv efter att svensk polis i självförsvar skjutit på demonstranter. Efter
vad jag kan förstå är det första gången detta händer i Sverige sedan
tragedin i Ådalen 1931, men att polisen faktiskt skjutit skarpt får till min
bestörtning mycket mindre uppmärksamhet än gatstenar, förstörda polisbilar
och skadade poliser i samband med EU:s toppmöte i Göteborg.
Jag har ingen som helst förståelse för våldsverkare och de så kallade
"autonoma" ligister jag råkar känna till ganska väl efter drygt ett år i
Berlin. Med stor regelbundenhet vandaliserade de Berlins centrum och lika
rutinmässigt ryckte kravallpolis ut med tårgas och vattenkanoner, vapen som
många gånger verkade avskräckande och därför inte kom till användning, och
på några timmar brukade det hela vara över.
Samma sak händer lika regelbundet i andra stora städer ute i Europa. Att
polisen sköt skarpt mot ligisterna i Berlin hände däremot aldrig; skulle det
ha hänt tror jag att det tyska samhället efteråt inte skulle ha varit sig
likt längre. Faktiskt kan jag inte erinra mig att polis någonstans i
Västeuropa på flera decennier skulle ha skjutit mot demonstranter, men jag
kan ju minnas fel eller vara ofullständigt informerad.
Till och med i det kommunistiska Östeuropa drog man sig för att skjuta på
demonstranter. Under tiden av undantagstillstånd i Polen och nästan dagliga
demonstrationer sköts aldrig skarpt (dock när undantagstillståndet infördes
och då med dödsoffer som följd); Gustáv Husák - "diktaturens kreatur",
enligt Olof Palme - gjorde det aldrig i Tjeckoslovakien, inte heller János
Kádár i Ungern och inte ens Erich Honecker när hans DDR ramlade ihop som ett
korthus.
Men den svenska polisen tycks inte ha något att välja på mellan att dela ut
kanelbullar till demonstranter och att skjuta på dem. Jag finner det
skrämmande, dessutom skrämmande provinsiellt, som om man här i landet inte
hade en aning om vad som redan hör den europeiska vardagen till och hur man
har att hantera den. När rikspolischefen nu hävdar att tårgas och
vattenkanoner är "dåliga instrument" mot våldsamma demonstrationer har han
åtminstone inte övertygat mig om att skarp ammunition är ett bättre.
Snarare verkar han ha sovit tryggt i åratal i sitt hörn av Europa och även
statsministern verkar nymornad när han menar att våldsamma demonstrationer
av detta slag är ett hot mot demokratin. Det är de inte; några hundratals
ligister är aldrig ett hot mot en demokratisk ordning värd namnet. Däremot
hör vad som hänt till en samhällelig subkultur, förkastlig och avskyvärd,
som kommer att etablera sig också här i landet av det enkla skälet att den
redan finns i Europa. Dock måste en stabil demokrati som den svenska lära
sig att leva med den utan att ta till skarpladdade skjutvapen.
Richard Swartz
This archive was generated by hypermail 2b29 : 03-08-01 MET DST