En glimrende anmeldelse av en åpenbart uhyre interessant bok om
sosialdemokraters variant av stalinistisk historieretusjering.
Göran Greider er vänstersosse - en type politiker som ikke
finnes og aldri har eksistert innenfor det norske Ap., som
har vært og er verdens mest autoritetstro og antiintellektuelle
parti med opprinnelse i en sosialistisk bevegelse i et demokratisk
land. DNA er det mest antisosialistiske sosialdemokrati som fins
i dag, og det var thatcheristisk før noen hadde hørt om Tony
Blair. DNA er den vestlige parallell til DDRs SED: et sted hvor
"man gjør idioter til idoler" som det het i en østtysk protestsang.
Et museum over dogmatisk sosialøkonomisk retorikk i den plattest
tenkelige variant blanda med arven fra kristen lekmannsfanatisme.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,63792,00.html
Hjälp, var är livbåtarna?
GÖRAN GREIDER diskuterar en rörelses långsamma ideologiska självmord När jag
hade läst den digra avhandling jag nu ska recensera drabbades jag av en
smärre existentiell kris. Borde jag med ett upprört men vanmäktigt vrål
kasta mig över relingen på den arbetarrörelsebåt som jag på många sätt
färdas på och i stället simma ensam? Ombord på denna farkost har nämligen
varje kritisk anmärkning mot partiledning och officiella dogmer om
klassamarbete betraktats som potentiellt myteri och alla försök att från
vänster påverka rörelsen i mer radikal riktning i stort sett, genom
rörelsens mer än sekellånga historia, misslyckats och ofta rentav
brännmärkts. Ja, jag fick faktiskt ett slags geijersk känsla av att befinna
mig ensam i en bräcklig farkost efter att ha läst Uppsalahistorikern Åsa
Linderborgs förmodligen banbrytande - dessutom stilistiskt livfulla - studie
Socialdemokraterna skriver historia; historieskrivning som ideologisk
maktresurs 1892-2000. Linderborg har satt sig ner och analyserat SAP:s sätt
att skriva sin egen historia och vad hon ser är ett mäktigt försök från en
rörelse, som i begynnelsen var systemkritisk, att göra sig gällande och
accepterad i ett borgerligt och kapitalistiskt samhälle. Hon utgår från den
italienske kommunistledaren Antonio Gramscis skissartade hegemonibegrepp:
Varför accepterar de förtryckta klasserna självmant de härs-kande skiktens
övermakt? Varför samtycker vi till en social och ekonomisk ordning och hur
skapas gemenskap - känslan av att sitta i samma båt - mellan härskare och
underlydande? I totalitära stater finns våldet att ta till. I demokratier
krävs mer subtila metoder för att utöva tankekontroll. För att söka svaren
på detta har hon läst jubileumsverk, pamfletter, memoarer samt betraktat
monument och pilsnerfilmer från klasskampsperioden, över folkhemsepoken och
till våra dagars extremt anpassliga socialdemokrati. Hon finner myter,
förträngningar, utdrivningar - allt för att stärka rörelsen inåt och utåt.
Linderborgs i sig föga kontroversiella tes är att historieskrivningen är en
maktresurs som ingen rörelse som eftersträvar inflytande kan underlåta att
använda, inte heller socialdemokratin. Kontroversiella är heller knappast de
metoder hon urskiljer som rörelseintellektuella tillämpat, så som när de
till exempel bedrivit sin personkult kring partiets ledare. I anblicken av
Branting-monumentet på Norra Bantorget i Stockholm, avtäckt 1952, återfinns
kärnan i projektet. Ledaren är en meter högre än de arbetare, intellektuella
och agitatorer (nästan bara män) som omger honom och att monumentet är
gjutet i ett enda väldigt stycke är ingen slump utan illustrerar den
oerhörda rädslan för inre splittring. Många baxnar säkert när de tar del av
den heroisering av "hövdingarna" som ägt rum. De väckte de slumrande
massorna, uppfostrade och agade en bråkig arbetarklass, uppoffrade sig
enligt myten långt mer än de fattiga arbetarna någonsin behövde göra.
Komiskt är det när Linderborg utpekar ett universellt drag i all personkult:
De stora ledarna behövde knappt sova! Stalin i nattmössa och Branting uppe
på småtimmarna för att tjäna folket! Arbetarklassen, skriver Linderborg, har
däremot sällan skildrats i rörelsehistorien utan har snarare med en ärvd
borgerlig uppifrånblick betraktats som en smula farlig om den inte hålls
under strikt uppsikt.
Men alla dessa drag kan naturligtvis förklaras med beroendet av de samtida
borgerliga myterna om nationen och dess stora män. Nej, det verkligt
kontroversiella i den här studien drabbar egentligen vänsterflygeln - en
term hon själv använder - inom arbetarrörelsen. "Socialdemokratins
rörelseintellektuella har i alla tider", sammanfattar Linderborg i slutet av
boken, "i kampen om intern hegemoni använt historieskrivningen som en
maktresurs för att disciplinera arbetarklassen och partimedlemmarna och ge
stöd åt den mer reformistiska eller direkt socialliberala riktningen." Det
som framstår som så förödande för vänsterflygeln inom rörelsen med denna
studie är att denna disciplinering varit så konsekvent, så kontinuerlig, så
massivt framgångsrik - radikalerna har helt enkelt aldrig haft en chans.
Kritiska och för den borgerliga ordningen mer utmanande röster har
systematiskt demoniserats - Hinke Bergegren är ett tidigt exempel på hur
somliga rentav tilldelas ondskans roll i rörelsehistorien. Eller så förtigs
de och retuscheras i det närmaste bort - Rudolf Meidners mer djupgående
socialism är ett talande exempel. Särskilt från tjugotalet och framåt
överskyls närapå allt som kan störa inpassningen av rörelsen i den större
borgerliga hegemoni som omsluter oss alla, ja, till och med Storstrejken
blir efter Saltsjöbadsandan problematisk. Hungerkravallerna 1917? Nej,
sådana spontana protester ur folkdjupen passade inte in i en världsbild som
bars fram av en socialt uppåtstigande rörelsebyråkrati, liksom även
Ådalshändelserna ofta gjort de rörelseintellektuella förlägna eftersom
kommunister var inblandade i händelseförloppet.
Kort sagt har det mesta styrts av skräcken för att av borgerligheten - i
vidaste mening - avfärdas som farlig, opålitlig och ovillig att ta "ansvar"
för det gemensamma bästa. Socialliberaler inom rörelsen har därför
naturligtvis alltid fått stöd från borgerligheten. Bara under sjuttiotalet
syntes en liten öppning i muren som sedan snabbt sluts under den nyliberala
era som skulle komma. Det är en övertygande studie Linderborg presterat och
den blir än mer övertygande därför att hon så glasklart genomskådar också
den borgerliga myten om att Sverige präglats av en socialdemokratisk
hegemoni; så har aldrig varit fallet. Vad kan invändas? Från sina ibland
alltför höga marxistiska höjder släpper Linderborg en del påståenden som på
ett lite obehagligt sätt utraderar det jämlikhetsbygge som trots allt
förändrat den svenska arbetarklassens liv till det bättre. "Även ett
kapitalistiskt samhälle kan styras med något olika förtecken", skriver hon i
ett understatement som med tio ord utplånar dagis, äldreomsorg och fackliga
rättigheter. Man anar att med den blicken spelar det ingen större roll om
välfärdssystemen ser ut som i Sverige eller som i USA. Men det gör det
förstås. Hon gör heller inte någon riktigt bra distinktion mellan de
auktoritära traditioner som finns inom rörelsen och de icke-auktoritära
kulturer och värderingar som själva välfärdsbygget lett till, för det är ju
inte alls givet att en auktoritär rörelse byggt en auktoritär välfärdsstat.
Tvärtom, menar jag. Det ingår heller inte i Linderborgs studie att studera
medlemsopinioner, men trots partiets socialliberalism har där alltid funnits
tusen och åter tusen medlemmar som i vardagslivet givit rörelsen ett annat,
ofta långt mer radikalt ansikte.
Så där står jag, vid s-relingen, ser denna avhandling dimpa ner i vattnet:
och den blir en politisk handling! Linderborg har beskrivit en rörelses
långsamma idépolitiska självmord, utdraget över hundra år. Resultatet? En
rörelse som i dag praktiskt taget aldrig uppväcker mer djupgående
systemkritiska funderingar hos väljarna. Har Åsa Linderborg rätt så kunde
slutstadiet i den långa process där SAP gjort sig rumsrena vara det nya
förslag till partiprogram, som välkomnats varmt av alltifrån Klas Eklund
till Per T Ohlsson. Nästan allt störande är nu borta: klasser, ägarfrågor,
demokratisk socialism, portalparagrafens radikala demokratiperspektiv om en
produktion under hela folkets kontroll. Dynamiken mellan socialistisk
systemkritik och socialliberal anpasslighet har nästan upphört inom
rörelsen. Vi är många som står här och ser oss om efter livbåtar.
Göran Greider
Publicerad: 2001-06-13
This archive was generated by hypermail 2b29 : 03-08-01 MET DST