Den belgiske utenriksministeren Michel kommer med modige uttalelser om den
truende fascistiske utviklingen i Italia. Det må man ta hatten av for. Det
finnes i dag ikke mange politikere som tør stå ved det de mener slik som
Michel gjør her:
"Michel så en sammenheng mellom den flamske innenriksministeren Johan
Sauwens, som trakk seg onsdag etter å ha innrømmet sviktende dømmekraft, og
høyreekstreme tendenser i andre deler av Europa.
- Saken beviser at i vårt vakre europeiske fedreland, inkludert vårt eget
land, er ondskapen ennå ikke blitt utryddet, sa Michel." (Aftenposten i
artikelen under).
Her er hva Aftonbladet bl.a. kan fortelle om Berlusconi:
"Vittorio Mangano beundrar Silvio Berlusconi: "För mig var Berlusconi som en
förälder. Det förtroende han visade mig är lika stort som det jag känner för
honom och hans familj." Vittorio Mangano är dömd till dubbelt livstidsstraff
för mord, narkotikahandel och maffiaverksamhet. Han var capo (ledare) för
Familjen i Porta Nuova." (Se resten av denne artikelen under. "Capo" het
forresten også nazistenes hjelpere blant fangene i konsentrasjonsleirene).
Norske kommentatorer er som vanlig USA-friserte i forhold til denne truende
utviklingen med ett unntak: Einar Hagvaag. Den italienske kvinnen ("forsker"
i "Europaprogrammet") TV2 hadde i studio sammen med Hagvaag var derimot full
av glatt løgn ("alle italienerne liker Berlusconi" var hennes omkved) og en
ren Berlusconi-propagandist. Hun greide tilmed å framstille det som om hans
kontroll med 90 pst. av italienske medier ikke er noe problem. Uforfalsket
totalitarisme som programlederen smilte idyllisk til.
Hva skal TV2 med slikt? Og hvorfor fikk ikke Hagvaag anledning til å gå
henne på klingen? Fordi det er som det pleier: politisk uenighet er tabu i
"norsk" offentlighet. Det strir mot "norsk kultur" å framstille en uenig-
het. Her kan man bare forholde seg til gallupmålinger. Det er helt utenkelig
at f.eks. Michel skulle bli intervjuet i norsk TV om sitt syn på den
fascistiske trusselen i Europa. Her glattes det ut og tilsløres og
innsukres. En TV-barnehage, grunnlagt under Einar Gerhardsens ettpartistat.
Karsten Johansen
http://www.aftenposten.no/nyheter/uriks/d209465.htm
Belgia antyder EU-sanksjoner mot Italia
Belgias utenriksminister Louis Michel antyder EU-sanksjoner mot Italia av
samme type som mot Østerrike, hvis Silvio Berlusconi vinner søndagens valg.
Michel trakk sammenligningen da han kommenterte skandalen rundt den flamske
ministeren som har deltatt på et minnemøte for Waffen SS-veteraner.
Michel førte an i kampanjen mot Østerrike da det ytterliggående
Frihetspartiet til Jörg Haider kom med i regjeringen.
Uttalelser fra en belgisk utenriksminister har særlig vekt fordi Belgia
overtar formannskapet i EU 1. juli.
Hjemmebane Kommentatorer lurte på om Michel kanskje kom til å gå litt
stillere i dørene nå når Belgia selv fikk en skandale i fanget. Men Michel
valgte å gå offensivt ut.
- En kan aldri være for forsiktig. Enkelte grenser bør man ha i et
demokrati. Denne flamske saken beviser at tiltakene mot Østerrike, og hvem
vet - kanskje også mot Italia snart - har noe for seg, sa Michel til avisen
De Morgen.
Ondskap. Michel så en sammenheng mellom den flamske innenriksministeren
Johan Sauwens, som trakk seg onsdag etter å ha innrømmet sviktende
dømmekraft, og høyreekstreme tendenser i andre deler av Europa.
- Saken beviser at i vårt vakre europeiske fedreland, inkludert vårt eget
land, er ondskapen ennå ikke blitt utryddet, sa Michel.
Liga Nord - Sauwens tilstedeværelse på møtet skader vårt renommé i Europa.
Han sår tvil om europeiske verdier. Hans avgang var helt logisk for å bevare
vår troverdighet, sa Michel.
Michel skapte nylig storm i Italia da han beskrev Berlusconis politiske
allierte, Liga Nord, som "et fremmedfiendtlig parti på ytterste høyre fløy,
som appellerer til de laveste instinkter i menneskenaturen".
(NTB)
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,54509,00.html
Silvio stinker
OLLE SVENNING om Berlusconi - på väg att bli en av Europas mäktigaste män
Vittorio Mangano beundrar Silvio Berlusconi: "För mig var Berlusconi som en
förälder. Det förtroende han visade mig är lika stort som det jag känner för
honom och hans familj." Vittorio Mangano är dömd till dubbelt livstidsstraff
för mord, narkotikahandel och maffiaverksamhet. Han var capo (ledare) för
Familjen i Porta Nuova. Citatet finns med i Italiens verkliga bestseller,
L'odore dei soldi (Editore Riundi). Pengarnas stank, som boken kan
översättas till, är skriven av journalisten Marco Travaglio och
politikern/läkaren Elio Veltri. Huvudfrågan de ställer gäller inte
maffiasamröret, i och för sig väl belagt, utan pengarna: Varifrån kommer
Berlusconis miljarder? De som gjort honom till en av världens rikaste män,
försedd med tv-kanaler, tidningar, fotbollslag, bostadskvarter och ett stort
politiskt parti. Travaglio/Veltri tar läsarna med på en resa genom landskap
fyllda av skattesmitar-öar, svarta jättekratrar där pengar försvinner eller
tvättas. Åklagare och advokater fungerar som ciceroner. "En italiensk
berättelse" kunde man säga och citera titeln på den fotobok Berlusconi
skickat ut till väljarna. Den gamle italienske eller florentinske fursten
har förvandlats till auktoritär penningmagnat. Från Medicis hov med
filosofer och konstnärer till Berlusconis sjaskiga affärskolleger,
marsipanpornografiska tv-program och fascistsamröre. Berlusconi jämförs ofta
med diktatorn Perón. Högerpopulismen förenar liksom antiintellektualismen.
Fast det finns inga skjortlösa hos Forza Italia, mest ett skrämt
småborgerskap, ett mellanskikt av affärsmän och vanekatoliker som övergivits
av ett imploderande, korrupt kristdemokratiskt parti.
Också personer, vanligtvis befriade från konspirativt tänkande och larmande
pessimism, varnar för att den italienska högern hotar demokratin. Så säger
EU-kommissionens förre ordförande Jacques Delors, den gamle klassiske
liberale publicisten Indro Montanelli och Antonio Di Pietro, åklagaren som
ledde den stora kampanjen mot korruptionen i italiensk politik och
affärsliv. Överlevande från motståndstiden och antifascismen mobiliserar,
liksom intellektuella. Skådespelaren Roberto Benigni, som vet mycket om det
fascistiska våldet, finns med bland dem. Den upplysta kapitalismen skräms av
Berlusconialliansen. En vanligtvis cynisk affärstidning som Economist dömer
ut Berlusconi som möjlig regeringschef och fyller sina sidor med texter som
tycks vara avtryck av L"odore dei soldi. Finansfurstarna Agnelli understöder
diskret center-vänstern. Ingenstans i den demokratiska världen riskerar
makten att samlas så massivt hos en enda man, säger liberaler och ser
Berlusconis kontroll av statsapparat och privata tv-kanaler som något som
bara finns i det auktoritära, rövarkapitalistiska Ryssland. Berlusconi kan
bara räkna med stöd från EU:s gemensamma högerparti, där svenska moderater
och kristdemokrater ingår. Europahögerns ledare, spanjoren Agag, anser att
kritiken mot Berlusconi ska tolkas som en vänsterkomplott. En seger för
Berlusconi, säger Agag, är ett steg på vägen mot att bryta vänsterns
hegemoni inom EU. Silvio Berlusconi förefaller befriad från de spärrar som
en demokratisk övertygelse sätter upp mot propagandistisk vulgaritet och
maktmissbruk. Han kallar Italiens regeringschef för en "nazistisk dvärg" och
vägrar delta i offentliga diskussioner med center- vänsterledaren Rutelli,
som han kallar en nolla, en som inte förtjänar en debatt. Under den korta
parodiska tid Silvio Berlusconi var premiärminister (sju månader 1994) lät
han stifta en finanslag, uppkallad efter dåvarande finansministern Tremonti.
Lagen gav rätt till extremt förmånliga skatteavdrag för
företagsinvesteringar. På så sätt kunde Berlusconi, dock utan att investera,
slussa in ett par hundra miljarder lire i sitt företagsimperium.
Regeringschefen lät skattebetalarna göda de egna privata bolagen.
Bananrepublikens principer. Tilltaget är anmält till EU-domstolen av domaren
Di Pietro. Dessvärre skyddar EU-högern Berlusconi, förhindrar att hans
parlamentariska immunitet upphävs och fifflar för att förhala en rättegång i
Spanien. Berlusconi jagas av den spanske advokaten Baltazar Garzón, mannen
som lät gripa Pinochet. Garzón vill åtala Berlusconi för ekonomisk
brottslighet i Spanien och har till och med stöd från högertidningen El Mundo.
Berlusconis högerpopulism är inte programmatiskt särskilt utvecklad.
Mekanismen bygger på relationen mellan Ledaren och folket. Den starke,
framgångsrike mannen som sprider en smula välstånd åt sina underordnade
anhängare. Program skrivs däremot av högeralliansens, eller som de kallar
sig "Friheternas hus", andra allierade. Lega nord förkunnar separatism, kamp
mot det fattiga södern och mot invandrare och flyktingar. Italien ska bli en
federation med ett rikt norr, avskärmat och skyddat mot Sicilien och
"parasiterna" i Rom. Budskapet förs fram under gröna baner och keltiska
symboler och med hjälp av marscherande män, kvinnor och barn. Alla klädda i
gröna skjortor. Slagordet regionernas Europa har fått ett omänskligt grönt
ansikte. Postfascisterna kring den gamle Mussolini-beundraren Gianfranco
Fini hyllar den starka staten, lag och ordning och inväntar Berlusconis
fall. Då tar Fini över ledarskapet för högern. I väntan på det får den
oerhörda floran av riktiga fascistpartier sköta grovjobbet. Budskapen finns
på uppklistrade valaffischer: 250 000 flyktingar. Ut med dem. Italien
behöver riktiga pojkar. Inte homosexuella. Abort är mord. Europa ska ha
jordens och blodets gemenskap. De som ylar som på den gamla tiden, den som
så genomträngande obehagligt skildras i Ettore Scolas filmer, har beretts
plats i Berlusconis högerallians, i Friheternas hus. Rentav i EU-högerns
gemenskap. Den italienska center-vänstern för en ängsligt defensiv
valkampanj, skrämd av det mediala underläget, av alla strategiska misstag
(exempelvis att försöka skriva ny författning med Berlusconi), av
ledarskiften och slitsamma samarbetsförhandlingar. Olivalliansen, som den
kallas, får hjälp av Bill Clintons gamla medieexperter och den har kunnat
samla sig bakom den hygglige ledaren Francesco Rutelli, som skötte Rom så
att till och med Vatikanen blev nöjd. Olivalliansens kärna är
socialdemokratisk och grön men den rymmer också ett antal liberala partier.
Prästkragar och solrosor kallar de sig, naturligt nog. Bland dem finns
nämligen vänsterkatoliker som Romano Prodi och lysande teknokrater som
utrikesminister Dini och juristen Di Pietro. Vänsterns vänster finns däremot
inte med i alliansen. De kommunister som besynnerligt nog kallar sig
reformerade och som förresten är Gudrun Schymans samarbetsparti kräver en
"verklig" vänsterpolitik eller att "statens verkliga ansikte" ska avslöjas.
Som det heter i det teoretiska huvudorganet, 30-årsjubilerande Il Manifesto:
"Mot högern och för en reformerad vänster." Kanske minns denna renhjärtade
vänster inte alla texter av Antonio Gramsci. Han skrev om de ideologiska
blocken och ställningskrigen. Italien måste försvara demokratin och sin roll
i Europa. Då är det klokt att förena sig med försvararna, också om deras
allians verkar en aning oklar och bräcklig. Olle Svenning
This archive was generated by hypermail 2b29 : 03-08-01 MET DST