At 12:28 09.04.01 +0200, Trygve Lie wrote:
>Mens vi snakker om Østerrike:
>Denne dommen kommer fra en domstol i det som kjapt er i ferd med å utvikle
>seg til en politistat og et fristed for rasistisk vold - både verbalt og
fysisk, fra
>nazigrupper såvel som statsmakt. Det er plenty med eksempler på
Men likevel: denne domstolen representerer altså en oppmuntrende klok
motstand.
Vi har dessverre tilgode å høre om noe tilsvarende fra våre perfekte
skandinaviske
mønsterland, hvor det jo ikke er noen mangel på høyreekstreme voldtilfeller.
Hvis vi skal summere opp eksempler på høyreekstrem vold, høyrekstreme episoder
i politiet osv. scorer Tyskland klart høyere enn Østerrike, og Sverige følger
ikke langt etter. Belgia har sterkere nyfascistiske tendenser enn noe annet
EU-land (Vlaams Blok). Den nyfascistiske trusselen er også langt mer
åpenlys i
Italia med Berlusconi som vinnerkandidat ved det kommende valget. For EU har
Østerrike nærmest fungert som et troll i esken som skal skjule tilsvarende og
delvis langt mer alvorlige tendenser i sentrale EU-land, som det ties om.
Samtidig har det vært et middel til å sikre mer utenrikspolitisk ensretting
og skaffe EU-ledelsen en slags rett til å gi medlemslandenes regjeringer
politisk karakter.
Ikke een linje er skrevet i våre medier om den amerikanske høyesteretts
godkjennelse av at Ku Klux Klan sponser en highway.
Videre: Haiders parti er i sterk tilbakegang, mens det grønne partiet går
fram.
Utviklingen er neppe så entydig som Trygve synes å mene. At det østerrikiske
politikorpset rommer brunlige strømninger er ikke noe nytt, og skiller
det heller ikke ut fra f.eks. politiet i Tyskland, Frankrike, England, Spania,
Sverige osv. (og så naturligvis hele Russland/Østeuropa) Palmemordet er
stadig
ikke oppklart og "kurdersporet" figurerer fortsatt på
etterforskningsledelsens
hitliste, uaktet det nå er klart at den tidligere mistenkte Christer
Petterson
hadde klare høyreekstreme forbindelser, jvf. nedenstående, som jeg
tidligere har
sendt til KK-forum.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/debatt/0102/28/debatt.html
Ville inte polisen göra sitt bästa? Högerextremismen och mordet på Olof
Palme, del 1
Det är i dag femton år sedan Olof Palme sköts till döds. Ingen
mördare har gripits och dömts. Men i det stora utredningsmaterialet och i
alla rapporter som lämnats av olika kommissioner finns nya uppslag.
Våren 1987 lämnade Juristkommissionen, tillsatt redan 1986, sin första
rapport. Den avsåg polisens arbete de första 12 timmarna efter mordet.
Hösten 1987 kom kommissionens andra rapport. Den behandlade
brottsutredningen 1/3 1986–4/2 1987.
Den Parlamentariska kommissionen tillsattes 1987 och skulle följa upp
Juristkommissionens arbete. 1993 beslutade riksdagen om ännu en granskning.
Den allmänna misstro som kunde finnas mot myndigheternas vilja att så
grundligt som möjligt utreda omständigheterna kring mordet ansågs vara
skadlig för vår demokrati och vårt rättssamhälle. I konstitutionsutskottet
motsatte sig moderaterna, med Birger Hagård i spetsen, beslutet och det blev
träta om huruvida polisspåret skulle utpekas eller inte.
Sommaren 1999 lade Gransknings Kommissionen (GK) fram sitt 900 sidor långa
betänkande. I massmedia riktades kritik mot GK för att den uppfattat sitt
uppdrag allt för snävt. Från dem som beslutade om kommissionen har det i
stort sett varit tyst. Har de läst betänkandet? Tror de att misstron mot
myndigheterna nu är undanröjd? Vilka åtgärder har polisen vidtagit med
anledning av betänkandet?
GK sammanfattade Juristkommissionens första rapport så här:
Mördarjakten var oorganiserad
Alla polisresurser sattes inte in
Ingen allmän avspärrning gjordes
Alla polisdistrikt underrättades inte
Avspärrning och bevakning av brottsplatsen var otillräcklig
Befälsförhållandena var oklara
Dokumentationen i ledningscentralen var bristfällig Rikslarm gick inte ut
förrän sent – och när det skedde var det felaktigt
Polisens insatser under mordnatten var så undermåliga att det fanns skäl att
fråga sig om detta berodde enbart på inkompetens eller om det kunde röra sig
om en ovilja att göra sitt bästa. Vid tiden för mordet fanns också en
befogad misstro mot polisen som bottnade i förekomsten av övervåld och
högerextremism inom kåren.
Juristkommissionen höll förhör med en del av de polismän som under
mordnatten deltog i jakten på mördaren. Motstridiga uppgifter lämnades och
det går inte att få ett exakt begrepp om vilka åtgärder polisen vidtog och
vilka händelser som inträffade när och var. Det finns ett antal iakttagelser
och åtgärder som vore intressanta att tidsbestämma och placera i kronologisk
ordning. Bröderna Poutiainen har i sin bok Inuti labyrinten försökt visa att
polisens larm fördröjdes. Polisen själv har aldrig gjort ett samlat försök
att fastställa alla relevanta tidpunkter. Ingripanden åsattes tider som
kanske var felaktiga. GK anser det anmärkningsvärt att man fäste så liten
vikt vid huruvida sambandscentralens dataklockor visade rätt tid. När GK
flera år efter mordet besökte sambandscentralen gick klockorna fortfarande
fel. När mordet ägde rum var Hans Holmér bortrest och högsta polisbefäl var
biträdande länspolismästaren Gösta Welander. På förmiddagen 1 mars återkom
Holmér och bildade en ledningsgrupp. I den ingick bland andra chefen för
Stockholmspolisens kriminalavdelning, Hans Wranghult. Den 6 mars 1986
publicerades den så kallade fantombilden av den misstänkte mördaren. Nu vet
man med nära 100-procentig säkerhet att bilden inte baserades på en
observation av mördaren. Bilden medförde att det strömmade in 7 000– 8 000
tips vilket skapade kaos. Enligt vad Ingemar Krusell, under flera år
biträdande spaningsledare, uppger i sin bok Palmemordets nakna fakta var det
Wranghult som låg bakom bildpubliceringen. Ett beslut som, enligt GK, var
tecken på grav inkompetens. Under den period som behandlas i
Juristkommissionens andra rapport uppmärksammades två spår: 33-åringen och
PKK. När det gäller 33-åringen tilldelades polisinspektör Börje Wingren en
central roll. Han hade, enligt GK, dömts för misshandel och
urkundsförfalskning i samband med tjänsten och i en uppmärksammad
narkotikaaffär hade han 1983 lånat pengar av huvudmannen under och efter
målets avgörande. GK frågade sig hur en person som misskött sina uppdrag på
detta sätt kunde få fortsatta uppdrag inom kriminalpolisen och betros med
uppgiften att hålla förhör med den förste huvudmisstänkte för mordet. Den
enda förklaring som GK kunde finna var att de krav som ställdes inte var
högre än att Wingren kunde väljas lika väl som någon annan. ”Det kan
naturligtvis finnas andra föklaringar”, skriver GK.
Utredningen om 33-åringen missköttes. Valkonfrontationer föregicks av
fotovisningar och två pojkar som kunde ge 33-åringen nära nog 100-procentigt
alibi efterlystes inte, efter beslut av ledningsgruppen, förrän åklagaren
gav en direkt order om det. En fråga som ligger nära är: Var det viktiga för
Wingren och ledningsgruppen att någon blev fast för mordet, även om det inte
var mördaren? Samma resonemang går att föra kring PKK-spåret; det gällde att
binda organisationen till mordet. Men någon koppling mellan PKK och mordet
och mordplatsen gick inte att finna. Efter Holmérs avgång inriktades
utredningen på mordplatsen och biografen Grand. Hösten 1988 blev Christer
Pettersson huvudmisstänkt. I tingsrätten 1989 dömdes han för mordet.
Bevisningen bestod i att Lisbet Palme pekade ut honom som gärningsman och
att ett antal personer med stor säkerhet ansåg att det var Pettersson de
sett vid biografen Grand. Hovrätten underkände bevisningen och friade
Pettersson. Hovrättens dom kan, bortsett från underkännandet av
identifieringen, synas märklig: Vad som framkommit om Christer Petterssons
personlighet och livsföring – en förtidspensionär som missbrukar sprit och
narkotika – talar snarast emot att han skulle begå ett brott som det nu
aktuella ( - - -) Det måste också tillmätas betydelse att det inte visats,
eller ens gjorts antagligt, att Pettersson haft motiv att mörda
statsministern.
Vad talar emot att en missbrukande förtidspensionär skulle kunna vara
mördare? Och det är märkligt att åklagarna inte redovisade några motiv för
Christer Pettersson att begå brottet. Vid husrannsakan hos Pettersson
hittade man den Palmefientliga boken Land du förskingrade av Carl Göran
Edqvist. När Pettersson tillfrågades om hur boken kommit i hans ägo vägrade
han att svara. Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson uppger i sin bok
Extremhögern att Land du förskingrade getts ut av organisationen Bevara
Sverige Svenskt (BSS). Det måste också ha varit känt att Edqvist fungerade
som ett slags juridisk expert åt ”bombmannen” Lars Tingström (sprängningen i
Skattehuset med mera) som var nära vän med Pettersson. Enligt Krusell hade
Tingström ett djupt rotat hat mot socialdemokratin och i synnerhet mot Olof
Palme. Allt talar för att Christer Pettersson fått boken av Tingström eller
av Edqvist. Edqvist var en välkänd högerextremist som redan 1931 deltog i
ett revolveröverfall på tidningen Ny Dags expedition. Efter att 1944 ha
angett en dansk motståndsman för tyskarna anslöt han sig i Norge till Waffen
SS och dömdes efter kriget för bland annat olovlig underrättelseverksamhet.
Efter avtjänat fängelsestraff bosatte han sig i Stockholm och åkte fast för
bedrägeri, grov stöld, brukande av osann urkund, förskingring, trolöshet mot
huvudman med mera. Genom kontakterna med rättssystemet fick Edqvist ett
visst juridiskt kunnande och började uppträda som rådgivare åt olika
brottslingar. När Expressen 1965 avslöjade Carlbergska stiftelsen som
nazistcentral blev Edqvist juridiskt ombud åt Björn Lundahl och ersatte
denne som ledare för stiftelsen. 1976 gav Edqvist ut en falsk valtidning
riktad mot socialdemokraterna. 1979 utkom hans Land du förskingrade.
Advokaten Pelle Svensson pekar i sin bok Sanningen om mordet på Olof Palme
ut Edqvist som den andlige fadern till mordet. Det är förvånande att Edqvist
inte förekommer i GK:s betänkande. Det går således att finna en länk mellan
Christer Pettersson och svensk högerextremism.
GK redovisar förhör som hållits med olika högerextremister och som tycks ha
gått ut på att ta reda på vad dessa personer gjorde på mordkvällen. Ulf
Hamacher, ordförande i Sveriges Nationella Förbund (SNF), låg och sov, Alf
Enerström färdigställde ett pamflettutskick riktat mot socialdemokraterna,
de högerextrema poliserna var i de flesta fall hemma... Karl N Alvar Nilsson
http://www.aftonbladet.se/debatt/0103/01/debatt.html
Högerextremismen och mordet på Olof Palme, del 2 Olof Palme var ett hot mot
extremhögern
Beträffande polisspåret anser Granskningskommissionen (GK) att det saknas
ett sammanhållet analyserande perspektiv. Ett sådant perspektiv måste
sträcka sig även utanför poliskretsarna. Det är nog ingen som tror att Alf
Enerström, Ulf Hamacher eller till exempel kommendörkapten Hans von Hofsten,
som ansåg att Palme var förrädare, smög omkring på Sveavägen. Däremot är det
inte orimligt att tänka sig att det i de kretsar där dessa personer rörde
sig skulle ha kunnat födas tankar på att röja Palme ur vägen. Det
intressanta är således de nätverk där dessa personer ingick. Det är i denna
struktur som olika tips borde placeras in. Man kan i stort sett välja vilken
person som helst på högerkanten och nysta vidare. Börja exempelvis med
Birger Hagård. Den 24 oktober 1967 gick det att läsa om Hagård och Bertil
Wedin (som figurerat i samband med skriverierna om mordet på Palme): Under
stort hysch-hysch har högerledaren Yngve Holmberg i veckohelgen tagit emot
en amerikansk delegation av den ultrakonservative Kalifornienguvernören
Ronald Reagans vänner ( - - - ) Bland de som sammanträffat med de
amerikanska gästerna var också högerns ungdomsförbunds ordförande Birger
Hagård ( - - - ) samt som representant för World Anticommunist League Arvo
Horm och löjnant Bertil Wedin i försvarsstaben ( - - - ) Efter en titt på
regalskeppet Wasa träffade amerikanarna på söndagen World Anticommunist
League. Under varma applåder uttryckte därvid löjtnant Wedin en förhoppning
om att USA ökar effektiviteten i Vietnamkriget. Wedin och Hagård tillhörde
Demokratisk Allians (DA), en organisation som stödde USA:s krigföring i
Vietnam. Med i DA var också Carl G Holm, en av grundarna av den högerextrema
tidskriften Contra, och Tommy Hansson, som nu är redaktör för Contra (där
Wedin medarbetar). Med i DA var också en del av de högerextrema poliserna
som förekommer i polisspåret.
Vid de möten som en högerextrem polis ledde är det tydligt att Hans von
Hofsten var en av föredragshållarna. Där förekom också en domare (sannolikt
Bert Ohlin från Nysvenska rörelsen, NRS), och en advokat (sannolikt Lennart
Hane eller Ulf Hamacher). Lennart Hane var styrelseledamot i
Svensk-Chilenska sällskapet, där Ulf Hamacher var ordförande, och aktiv i
Medborgarrättsrörelsen. Med i medborgarrättsrörelsen var också Hans von
Hofsten och amiralen Per Rudberg. Hane har också tillhört Europeiska
Arbetarpartiet (EAP) en organisation som Alf Enerström påstås ha stött. Till
SNF:s skara hörde tydligen polisen och vapenhandlaren Carl Gustaf Östling
och den polisman som var ledare för de högerextrema träffarna. Hagård, Arvo
Horm och Åke J Ek var aktiva i Baltiska kommittén. Ek har ett nazistiskt
förflutet och var lärare vid Polishögskolan. De högerextrema poliserna inom
Stockholms polisdistrikt kan ha haft honom som lärare. Ek har varit den
drivande kraften i Nordiska Krigs- och FN-veteranförbundet som anslöts till
WACL. Anslutet till WACL var också SNF. I WACL:s verksamhet har också Birger
Hagård och Arvo Horm deltagit som representanter för Baltiska kommittén. De
som var med i SNF bör ha känt redaktören för nazisttidningen Fria Ord, Clas
af Ugglas, kusin till bröderna Marcus och Jacob Wallenberg och farbror till
Margaretha af Ugglas man. Clas af Ugglas var medlem i Stockholms rotaryklubb
och den exklusiva herrklubben Sällskapet på Arsenalsgatan som upplät sina
lokaler till Ungsvenska klubben, som var en samlingsplats för nazister och
där både Clas af Ugglas och Ulf Hamacher varit ordförande. Bland
föredragshållarna hos Ungsvenska klubben fanns bland andra Margaretha af
Ugglas och Birger Hagård. Så här går det att, som det förefaller, fortsätta
i all oändlighet.
I dessa högerextrema kretsar utmålades Olof Palme som sinnessjuk
landsförrädare på väg att omvandla Sverige till en kommunistisk stat under
sovjetisk hegemoni. Det är av intresse att se hur dessa grupper ansåg att
det genom Pinochets ingripande undveks att Chile omvandlades till en
kommunistisk diktatur. Precis det som undveks i Chile höll enligt dessa
grupper på att hända i Sverige. Så framställdes kuppen i tidskrifterna
Contra och Operation Sverige, den senare organ för en högerextrem religiöst
fundamentalistisk rörelse med samma namn. Bland medarbetarna i rörelsens
tidning fanns ett antal framstående akademiker, som blandade sig med
välkända högerextremister: några av skribenterna var Birger Hagård och förre
arméchefen Carl Almgren.
En ofta återkommande person är Bertil Wedin. Wedin har skrivit om sin
bakgrund i Contra. 1967 startades med anknytning till Enskilda banken och på
uppdrag av Marcus Wallenberg nyhets- och utredningsbyrån Näringslivets
information. Byrån hade till uppgift att bevaka nyhetsmedia, det politiska
skeendet och säkerhetsrelaterade händelser och gav ut en journal,
Mediasammandrag. Tryckning och distribution sköttes av banken till 1973 och
därefter av Industriförbundet. Wedin startade byrån och var dess chef under
nio år. 1976 flyttade Wedin till England, där han under lång tid hade
uppdrag åt Industriförbundet, Svenska Arbetsgivarföreningen och svenska
storföretag. 1985 bosatte han sig på den turkiska delen av Cypern. Den 11
mars 1986 sammanträffade en utredningsman från Stockholmspolisens våldsrotel
och Sverker Åström med en företrädare för World Campaign against Military
and Nuclear Collaboration with South Africa som uppgav att man kunde tänka
sig att sydafrikanska agenter var inblandade i mordet på Palme. Han
hänvisade till att sydafrikanska agenter varit inblandade i inbrott och
bombattentat i London. Just i London hade Wedin figurerat i samband med ett
inbrott på ANC:s kontor. Efter inbrottet hittades en del av det stulna hos
Wedin . Ett par år efter inbrottet höll Wedin en presskonferens i London.
Han skulle redovisa sin anknytning till Sydafrika, men presskonferensen blev
ett angrepp på Olof Palme. Vid presskonferensen skall Wedin ha sagt: Jag
arbetar emot Olof Palme och den svenska regeringen. Det sker i samarbete med
underrättelsetjänsten i de skandinaviska länderna ( - - - ) Säpo och svensk
militär står i klart motsatsförhållande till sin egen regering. Enligt GK
upprättades redan 1988 en promemoria om Wedin. Flera källor hade uppgivit
att Wedin arbetat för den syd-afrikanska säkerhetspolisen Boss och inbrottet
på ANC:s kontor nämns. Sedan 1970-talet skulle Wedin ha varit ”a gun for
hire”. Det finns också uppgifter om att Wedin skulle haft kontakt med CIA.
Det är anmärkningsvärt att mordutredarna under 15 år inte fått till stånd
ett förhör med Wedin.
I kampanjerna mot Olof Palme hade de rapporterade ubåtskränkningarna en stor
roll. Dessa kampanjer gick mot ett slags kulmen inför Palmes planerade besök
i Sovjetunionen våren 1986. USA:s roll i samband med kränkningarna har inte
blivit tillfredsställande redovisad. Thage G Peterson uttrycker i sin bok
Resan mot Mars förvåning över att USA visade så ringa intresse för
kränkningarna. Mot säkerhetspolisen har uttryckts misstankar från olika håll
bl a från bröderna Poutiainen. Dessa misstankar undanröjs inte genom GK:s
betänkande. GK är t ex inte säker på att den fått se allt material som finns
om mordet hos Säpo. Dessutom är ordningen på Säpo:s material dålig. Papper
påstås ha försvunnit etc. Ibland är materialet svårtytt. Det förefaller inte
troligt att mordet kommer att klaras upp. Nu arbetar åtta poliser med
ärendet, men de har också andra arbetsuppgifter. Man söker efter mordvapnet
och den nye åklagaren hoppas på ett idealtips. Det sker en successiv
nedtrappning. Men innan utredningsverksamheten ebbar ut helt borde en
kraftansträngning kunna göras enligt följande:
Det borde vara möjligt att med hjälp av modern datateknik, ungefär som när
man skapar dataspel, göra en rekonstruktion av det som hände på mordkvällen
där olika observationer och åtgärder preciseras till sin innebörd och
placeras in i en kronologisk ordning. Över den svenska högerextremismen
borde upprättas en struktur, som också visar utländska kontakter. I denna
struktur skulle olika tips och spår kunna placeras in. GK påpekade att
utredningsmaterialet skulle kunna sorteras efter utredningsvärde. En sådan
sortering borde kunna göras samtidigt som åtgärderna enligt ovan. Inom Säpo
borde en gång för alla röjas upp så att allmänheten kan få förtroende för
organisationen.
Karl N Alvar Nilsson författare
This archive was generated by hypermail 2b29 : Tue Apr 10 2001 - 01:00:27 MET DST