Avdemokratiseringen presses videre under ledelse av journalismen. Nå er
det Sveriges tur: også der "diskuterer man" (gjett hvem som har tatt
initiativet) nå innføring av borgerskapets favorittsystem - nemlig det
amerikansk-engelske majoritetsvalgsystemet/topartisystemet. I Italia har
vi sett hva det fører til. Nader beskriver i innlegget nederst hva det
har ført til i USA - en situasjon snarlik den sovjettiske:
"När de stora partierna aldrig utmanas av proportionell representation
och öppen tävlan, uppstår i vissa valdistrikt en dominans av endast ett
parti. År 2000 återvaldes 99 procent av de ledamöter i representanthuset
som ställde upp i valen. 1998 var andelen 98 procent. I hela 40 procent
av valdistrikten för delstaternas lagstiftande församlingar finns ingen
kandidat från det andra stora partiet som utmanar den sittande
kandidaten. Republikanerna och demokraterna har delat upp landet i
enpartidistrikt i högre grad än någonsin i vår historia. Detta brukade
bara vara fallet i vissa regioner, som i sydstaterna, men nu gäller det
hela landet."
Den sosiale og kulturelle utarmningen går også videre parallelt med
demokratiets forprogrammerte hensovnen: Her i Norge forkynner Dagbladet
(nok engang) vår felles skjebne: at alle snart samles i Oslo og omegn,
en "visjon" vi så skal tro de fleste ønsker seg. De skal dog nok vokte
seg for å ta avstemninger om slikt. Og premiespørsmålet blir: hvorfor ta
omveien om Oslo, når man kan dra direkte til New York? Det er jo dit vi
alle skal til sist.
Plutselig er hele "visjonen" fra forrige tiår om at internett osv.
skulle føre til desentralisering, helt vekk, og den menneskelige
maurtuen og det norske Chicago er igjen målet. Hva det er som er så fint
med overbefolkede, stressede og forslummede strøk omgitt av en avfolket
og gjengrodd landsbygd kan ingen begrunne. Men dypest sett er det
selvsagt dette: når mye arbeidskraft samles på ett sted blir det gjerne
arbeidsløshet, fremmedgjøring og dermed billig og kuet arbeidskraft,
ghettoer, terror osv. Enorme masser av ensomme strugglere på stadig
hvileløs vandring fra sted til sted, ethvert sosialt nettverk som kan
true kapitalens kontroll med livet opphevet. "Det ensomme
massemennesket" som det het på tyvetallet før de store forløserne meldte
seg. De rike som trenger den billige arbeidskraften vil selvsagt ikke bo
slike steder, de bygger sine egne festninger i vakre omgivelser, nøye
overvåket.
Noen misforståtte "urbanister" tror forvokste trafikkmaskiner av noen
kreftsvulter i landskapet som Paris, Berlin, London har blitt har noe
med det man en gang kalte byer å gjøre. Men de er i virkeligheten
antiurbane og fremmed for enhver egentlig kultur, noe som ble godt
begrunnet av de franske urbanistene rundt Guy Debord i begynnelsen av
1960-årene. "Byene" er i dag hovedsakelig en blanding av døde
gammelbykvarterer (hvor slike finnes), døde havner, slum, enerverende
trafikkmaskiner, endeløse sovebyer av "chicken boxes" og butikkssentre
og business/kontorlandskaper i betong og glass, glitrende av tomhet. Vår
tids "konurbasjoner", dvs. enorme strekninger av amorf tettbebyggelse,
trafikkmaskiner osv. ser ut som forberedelser til en katastrofe,
gigantiske feller hvor mennesket er fortapt. Hver helg går den endeløse
bilkortesjen til tilfluktsstedene på "hytta" osv. Oppe i slalombakkene
møter de skilt med "til sentrum". De moderne bymassene og
trafikkmaskinene er beskrevet i all sin tomhet i Baudrillards bok om
"Amerika", hvor han f.eks. beskriver rikfolkskvarterer a la Beverley
Hills som "their funeral homes" - de gigantomane villaene ser ut som
katakomber, enorme gravmonumenter.
"Mediene" i vår tid, og spesielt i Norge, er stort sett en strøm av
dumskap og ensretting, som ikke har sett sin like siden Hitlers og
Stalins dager, men denne gangen er det langt verre: det hele forgår nå
"frivillig", motstanden er mye mindre enn den var på trettitallet, og
det hele har preg av en kald, depravert og oppgitt form for kynisme som
ikke fantes den gangen. Massene i tv-alderen er "kalde" som det heter.
Det er en daglig kilde til tristesse å observere, i hvilken grad nesten
alle journalister snakker helt mekanisk etter munnen til noen ganske få
størrelser i USAs metropoler, hvor utrolig ensartet 90 pst. av det som
"sies" i BBC er med det som sies i Sveriges Radio, NRK, Danmarks Radio
osv., hvor få som i det hele tatt våger å si noe de selv har tenkt (de
fleste er frarøvet den kunnskapen som gjør det mulig av årtiers skole-
og mediefordumming). "Målet" med det hele er noen forestillinger om
StarWars, "romturisme" og ferie på Mars, neppe egnet til å gripe vanlige
dødelige og ikke-gale. Det uhyre flertallets liv synes ikke å ha noe
annet mål enn at de skal forbrukes av de mektige. Samfunnet og felles
mål eksisterer ikke lenger, kun egoistiske suksesser eller fiaskoer.
At dette liksom skulle være den store individualiseringens tid er en av
de dummeste av alle de tåpelige livsløgnene som daglig utbres. Alt er
kloden over mer ensdannet enn noengang før, det man tror er
"individualiteten" er masseprodusert illusjon, bygd over små variasjoner
i konsumvalg blant prefabrikerte "personlighet"selementer. De virkelige
individualitetene får ikke utvikle seg under forhold som er så ensidig
konsentrert om een bestemt steril økonomisk-produksjonsmessig
effektivitet som våre. Vi lever i en verden hvor eventyret er forbi og
kun arbeidets/hverdagens evighet forestår - å bli arbeidet til døde, mye
mye langsommere og enormt mer "humant" enn det skjedde i Auschwitz, men
likevel dypest sett den samme prosessen - utsliting - tilintetgjørelse i
fremmedbestemte aktiviteter som skal skape overskudd for noen få.
"Livet" blir å bli brukt og kastet - som
"ressurs" som det karakteristisk nok heter. Den oppreklamerte flukten
til verdensomseilingen osv. er bare for noen ytterst få velsituerte, og
en flukt er det jo.
Og her kommer jeg omsider til KK. En avis som KK er i realiteten kun et
noe avdempet ekko av alt det andre, den som leser denne avisen får ikke
fornemmelsen av at de som skriver den egentlig tror på det, når de
snakker om alternativer osv. Dette er det avgjørende problemet med KK og
i det hele tatt venstresiden i dag: "vi protesterer for allverden, men
blir likevel med på ferden". Man vil, man vil, men man får det ikke til.
Hovedgrunn: konformitetspresset via massemedier og kulturindustri (dvs.
økonomi) er i dag sterkere enn noensinne i historien, og kun de færreste
orker eller har i det hele tatt mulighet for å stå imot. De fleste
finner rett og slett ingen tankeplattform som gjør dette mulig, deres
evt. utsagn blir bare randbemerkninger i den ytterste utkant av den
store kverna, og blir de "valgt" går de fort med i dragsuget.
Slik går det til, at Norge om noen få år vil sitte med "alternativer"
som f.eks. Jan Peserten/Bondevik kontra Carl I. Hagen i et topartis
ettpartisystem a la USA. Flertallet av befolkningen sover dypt og er
lite oppmerksom på hva demokrati egentlig innebærer, de tror i høyden
uklart det er noe med nedsatt skatt og fri eksos og lottospill for alle,
demokrati og frihet er først og fremst noe med penger og konsum.
Som det heter i en interessant reportasje fra danske Jyllandsposten fra
en journalist som plutselig har SETT noe (han skriver om den siste turen
med de nå nedlagte flyvebåtene mellom København og Malmø): "De reisende
svenskene har sittet og holdt øye. Nå vakler de tilbake på sine plasser
med Guld-Tuborg, loffsmørbrød og Gammel Dansk, og de prater om hvor mye
de skal kjøpe i København, det kan betale seg å handle sprit. Øynene
glinser av griskhet, det svettes tett, og en stram lukt av øl sniker seg
inn på meg.
Da skipet igjen stevner ut i Sundet, forvandles de to dekkene til ett
eneste stort etende, drikkende og røykende helvete, som utfyller pausene
med å prate meget høylytt i mobiltelefon. Det er verst på første klasse,
for vist er det klasser (...) det er forheng som på et fly, så de lavere
kastene liksom ikke skal få innblikk i overklassens utsvevelser (...)
men heroppe smattes det bare litt høyere..." Sponheim er ikke aleine i
sine Harry-iakttakelser, som selvsagt vakte rasende protester, men ingen
dypere ettertanke (heller ikke hos mannen selv) om hva som egentlig er
kilden til fenomener som Hagen.
Tiden mangler ikke brennbare temaer, den mangler sivilkurasje. Temaene
tas noen ganger opp i KK, men like mange ganger går man utenom. Skal KK
kunne utfordre må avisa stimulere sine lesere til å ta ordet og den må
anlegge en kritisk synsvinkel på totaliteten i det som foregår, den må
se og vise sammenhenger. Det tør den ikke i dag, den nøyer seg med å
være halvkritiske randbemerkninger og doser av forutsigbar, impotent
politisk korrekthet og allmenn godvilje - gitte hovedtemaer hvis innhold
er tvangsmessig definert og forbyr debatt: fri innvandring og en
"feminisme" for overklassen samt vestlige "menneskerettigheter" blant de
stakkars svarte osv. "Norge" som verdens frelser og Beverley Hills
livsform som verdens mål, alle det globale jetsettets lallende og
enstonige illusjoner om "fremskritt" uten rot i virkeligheten, framstilt
i den GITTE "venstrevarianten". Pliktøvelser som Anders sier. Dette er
noe som går og går, men aldri kommer av stedet. Grunnen er selvsagt at
vi egentlig er i en blindgate, men det vil man for enhver pris ikke se.
KK er slik en liten bisniss blant mange andre, fortapt i den store,
underholdende lemenferden mot havet. Det er som regel mer utfordrende
ting å finne i Dag og Tid og Morgenbladet (bl.a. også fordi disse holder
langt større formmessig avstand til den gnoreske avisstandarden), men
hele tiden er jo preget av en konformt kynisk sløvhet og mangel på håp.
Sinovjev (den illusjonisten) var i sin tid redaktør for den
kommunistiske internasjonalens tidsskrift som het "Gegen den Strom". Et
godt navn, som skriftet dessverre ikke levde opp til da staliniseringen
satte inn, men et navn som burde være mottoet for et forehavende som KK,
ja kanskje et alternativt avisnavn: "Motstrøms". Og dog? Jeg tror stort
sett avisenes tid er over. Den som ser på de svulmende debattsidene på
diverse avisers nettsider ser hvilket potensiale for noe annet som
finnes.
Karsten Johansen
"När jag var liten och diskuterade politik med min familj hävde jag en
gång ur mig: "Vi behöver ett tredje parti." Min far såg på mig med ett
leende och sade: "Jag skulle nöja mig med ett andra parti." "
Presidentkandidaten för de gröna i USA Ralph Nader på besök i Sverige:
"Akta er för tvåpartisystem"
Dominans av två partier i det politiska livet leder till en
monopolsituation, som ger näringslivet ett allt större inflytande över
partiernas inriktning. Majoritetsvalsystem skapar hos många väljare
känslan att de aldrig kan vinna. Små partier är viktiga. De kan aktivera
nya väljare och sätta fingret på viktiga frågor som de stora partierna
förbiser. I en tid av globalisering och kommersialisering krävs en öppen
och bred debatt. Det skriver Ralph Nader, det gröna partiets
presidentkandidat i USA år 2000, med anledning av den aktuella svenska
debatten.
Jag har förstått att det i svenska politiska kretsar pågår en debatt om
att röra sig i riktning mot ett majoritetsvalsystem, med två stora,
dominerande partier. Detta låter mycket som det amerikanska politiska
systemet. Trots de många skillnaderna i våra länders politiska
traditioner kan några iakttagelser från det gröna partiets
presidentkandidat i USA år 2000 kanske vara till nytta.
Dominans av två partier i det politiska livet leder till ett slags
monopolsituation, när näringslivsintressen bestämmer sig för att stödja
båda partierna ekonomiskt. Båda partierna är angelägna om att få
pengarna och återgäldar detta med näringslivsvänlig politik.
Under de senaste 25 åren har detta i ökande grad kommit att gälla
demokraterna och republikanerna i USA.
Allt eftersom partierna har knutits till samma kommersiella intressen
har deras beteende konvergerat, tills vi hamnat i ett läge där
likheterna partierna emellan tornar upp sig över de krympande reella (i
motsats till retoriska) skillnader som de är beredda att ta strid för.
De flesta likheterna har en gemensam nämnare - näringslivet går före
allt annat.
För att avskärma sig från konkurrerande "tredjepartier" har de två
partierna rest upp en mängd svåröverstigliga barriärer. Det handlar
bland annat om hinder som försvårar möjligheterna att komma på
valsedeln, hinder som är kostsamma och som länsar kassorna för
kandidater från tredjepartier.
Tiotusentals namnunderskrifter krävs i stater som North Carolina, Texas,
Georgia, Indiana och Illinois. Ofta måsta man dessutom prestera dubbla
antalet underskrifter eftersom valförrättarna - som utsetts av de två
partierna - är benägna att underkänna namnunderskrifter under de mest
triviala förevändningar.
I den andra änden av skalan finns the Commission on Presidential Debates
(Kommissionen för presidentvalsdebatter), CPD, ett privat företag som
skapades 1987 av de två stora partierna. Syftet var att kontrollera
varje aspekt av debatterna - frekvens, format, plats, vem som ska fråga
ut de två kandidaterna och vem som inte får vara med. Eftersom
tv-bolagen sänder dessa debatter får kommissionen ett de facto-monopol,
som en privat regering.
Förutom miljardären Ross Perot 1992 har någon kandidat från ett
tredjeparti aldrig tillåtits delta i CPD-debatterna, som är det enda
sättet att nå ut till tiotals miljoner väljare i det rådande politiska
systemet. Väljarnas åsikt - enligt upprepade opinionsunderökningar ville
majoriteter på upp till 64 procent se mig och Pat Buchanan som deltagare
- avvisades av de stora partiernas marionetter i CPD.
Majoritetsvalsystem skapar hos många väljare tanken "du kan aldrig
vinna". Detta innebär att en kandidat från ett tredjeparti inte får
chansen att få chansen. Om naturen inte lät frön gro skulle den inte
kunna återskapa sig själv. Om storföretag får undertrycka småföretag och
innovatörer kan ekonomin inte utvecklas. Det är bara i det politiska
systemet som denna insikt inte får genomslag - eftersom de två
monopolpartierna fungerar som grindvakter.
Tankefiguren "du kan aldrig vinna" tar inte hänsyn till flera aspekter
av tredjepartierna: (a) de kan växa över en period av flera
mandatperioder, (b) de kan vinna på lokal nivå, där det i USA finns 2,5
miljoner valbara ämbeten, och (c) de kan dra till sig nya väljare och
sätta fingret på viktiga sakfrågor och dagordningar som förbisetts av de
två stora partierna.
Ett tredjeparti kan alltså fylla många andra funktioner än att vinna
valen. Att rekrytera framtidens ledare, att få fler människor att
engagera sig i det offentliga livet mellan valen, att höja medborgerlig
moral och motivation - det är inte de minsta av dessa funktioner. Men
den "du kan aldrig vinna"-reaktion som majoritetsvalsystemet skapar är
ett mörker som skuggar dessa många ljusglimtar.
På 1800-talet inträffade det bara en gång att ett tredjeparti vann
presidentposten. Det var det republikanska partiet, som grundades 1854
och vars vinnande kandidat hette Abraham Lincoln. Men många andra
tredjepartier tvingade på de stora partierna viktiga sociala
rättvisefrågor utan att vinna på nationell nivå, även om vissa mindre
partier faktiskt lyckades vinna kongressmandat och guvernörsposter.
Rörelserna för att avskaffa slaveriet, ge kvinnor rösträtt, tillåta
bildandet av fackföreningar, införa reglering av företagsamheten, införa
hälso- och säkerhetsstandard och stävja politisk korruption - för alla
dessa rörelser gick tredjepartier i bräschen. De gick i spetsen för de
djärva kvinnor, abolitionister, arbetare, bönder och minoriteter som
krävde ett rättvisare samhälle.
Under 1900-talet härrörde många av Franklin D Roosevelts "New
Deal"-reformer från tredjepartier - som Norman Thomas socialistparti,
Eugene Debs arbetarparti och the Peoples Party med dess historiska
program från 1892. Men under de senaste decennierna har de två
monopolpartierna funderat ut allt fler barriärer för att stoppa
tredjepartier på alla nivåer. Samtidigt har de själva dragit fördel av
ny kommunikationsteknik, nya sätt att samla in pengar och nya tekniker
för opinionsundersökning, vilka på sitt eget sätt stöttar upp systemet
och förhindrar nya utmanare och nya partier.
I den hedervärda tradition som Sverige har bör en bred och djup
nationell debatt äga rum. Ert land, som de flesta, känner av företagens
globalisering, näringslivets ökande reglering av staten, hur krafter
utifrån får allt större makt över ert lands institutioner och
kommersialiseringen av offentliga institutioner på bekostnad av de
grundläggande medborgerliga värden som utgör essensen av ett
demokratiskt hållbart samhälle.
Thomas Jefferson sade att syftet med ett representativt styrelseskick är
att motverka "kapitalistintressets excesser". Detta är ett allmängiltigt
visdomsord som vi alla borde ta till oss i dessa dagar där
konvergerande, stora partier knyts allt närmare till samma
"kapitalistintressen".
När de stora partierna aldrig utmanas av proportionell representation
och öppen tävlan, uppstår i vissa valdistrikt en dominans av endast ett
parti. År 2000 återvaldes 99 procent av de ledamöter i representanthuset
som ställde upp i valen. 1998 var andelen 98 procent. I hela 40 procent
av valdistrikten för delstaternas lagstiftande församlingar finns ingen
kandidat från det andra stora partiet som utmanar den sittande
kandidaten. Republikanerna och demokraterna har delat upp landet i
enpartidistrikt i högre grad än någonsin i vår historia. Detta brukade
bara vara fallet i vissa regioner, som i sydstaterna, men nu gäller det
hela landet.
När jag var liten och diskuterade politik med min familj hävde jag en
gång ur mig: "Vi behöver ett tredje parti." Min far såg på mig med ett
leende och sade: "Jag skulle nöja mig med ett andra parti."
Ralph Nader
______________________________________________________________________________
ifrance.com, l'email gratuit le plus complet de l'Internet !
vos emails depuis un navigateur, en POP3, sur Minitel, sur le WAP...
http://www.ifrance.com/_reloc/email.emailif
This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST