Vh. Karsten Johansen
Bödlarnas rätt
JOHN PILGER om
varför blodbadet i
Östtimor inte stoppas
Det hade varit en lång natt
av väntan på att den
indonesiska truppkonvojen
skulle passera oss. Två av
oss tog sig sedan i hemlighet
över gränsen till Östtimor,
genom en skog av döda,
förstenade träd som liknade
siluetterna av nålar, och runt
dem blåste fin vit sand, som
dimma. När solen gick upp såg vi korsen.
De fanns nästan överallt; stora svarta kors som avtecknade
sig mot himlen, kors som stod på bergstoppar, kors som rests
trappstegsvis på bergssluttningar, kors som stod vid sidan av
vägarna. Vi trängde fram genom täta busksnår, och plötsligt
hade vi dem framför oss. På vissa var inskriptionerna normala:
de tillhörde generationer som fått dö naturligt och ej i förtid.
Men alla datum på de korsen var före 1975, när normaliteten
upphörde. Datumen på de flesta avslöjade utrotningen av hela
familjer, utplånade inom loppet av ett år, en månad, eller en
enda dag: ”Vila i frid, Mendoca, Crismina, 7/6 -77...
Filismina... 7/6 -77... Adalino... 7/6 -77... Alisa... 7/6
-77...
Rosa... 7/6 -77... Anita... 7/6 -77...”.
Jag hade med mig handritade kartor som visade andra,
anonyma gravar där några av dem som mördats av
indonesiska trupper i Santa Cruz-massakern hade begravts; jag
hade ingen aning om att en så stor del av landet var en enda
vidsträckt gravplats, med gångstigar som plötsligt upphörde,
och åkrar som oförklarligt schaktats över, och jord som
oförklarligt asfalterats, och hela byar som inte längre var
mänskliga boningar utan minnesplatser.
En av dessa byar heter Kraras. Den kallas ”änkornas by”,
eftersom dess 287 invånare slaktades av indoneserna. Med
noggrann handstil hade en präst antecknat namn, ålder,
dödsorsak och datum och plats för varje offer, varje mord. I
den sista kolumnen namngav han den indonesiska bataljon som
var ansvarig för respektive mord. Jag har detta dokument, och
varje gång jag tittar på det har jag svårt att lägga det
ifrån mig,
som om Östtimors blod hade runnit där på sidorna. Liksom de
allestädes närvarande korsen påminner oss detta dokument om
fyrtio familjers Golgata, bland dem familjen dos Anjos.
1987 intervjuade jag Arthur (”Steve”) Stevenson, en före
detta aust-raliensisk kommandosoldat som hade kämpat mot
japanerna i Timor. Han berättade för mig om Celestino dos
Anjos, som med sin påhittighet och sitt mod hade räddat hans
liksom andra australiensiska soldaters liv, och som kämpade
med livet som insats för att hindra japanerna från att bygga
landningsbanor från vilka de planerade att angripa Aust-ralien.
Det var till honom bland andra som Australiens flygvapen
släppte sina flygblad när de drog sig tillbaka från Timor och
lämnade timoreserna till deras öde. "”Vi ska aldrig glömma
er”", lydde texten på flygbladen.
1986 fick Steve Stevenson ett brev från Celestinos son, som
var i samma ålder som hans egen son. Han skrev att hans far
hade överlevt den indonesiska invasionen 1975, men, fortsatte
han: "”I augusti 1983 attackerade indonesiska styrkor vår by,
Kraras. De plundrade, brände och mördade, med stridsflygplan
som samtidigt anföll ovanifrån. Den 27 september 1983
tvingade de min far och min hustru att gräva sina egna gravar,
och sköt ihjäl dem med maskingevär. Min hustru var gravid.”"
På listan från Kraras hittade jag namnet Cacildo dos Anjos.
Prästen hade antecknat: "”... två år gammal... skjuten.”" Han
var Celestinos barnbarn, den siste som avrättades.
Listan från Kraras hör till det jag är mest rädd om av allt jag
har. Den är inte bara ett äkta bevis på folkmord utan också ett
enastående politiskt dokument som vanärar Indonesiens
faustiska partners bland de västerländska demokratierna, i
synnerhet Australien. Prästen, vars namn jag inte skriver ut
eftersom han kanske fortfarande befinner sig i Östtimor, skrev
på den sista sidan följande arga, vältaliga och profetiska
uppmaning till omvärlden:
"”Världssamfundet missförstår poängen i Östtimorfrågan.
Det är ett brott som begås... Världens kapitalistiska härskare
anser att Östtimors olja luktar bättre än östtimoresernas blod
och tårar... Det förefaller till och med som om FN jämnar
vägen för angriparen, och erbjuder Indonesien den tid och de
villkor som behövs för att genomföra det etniska och kulturella
folkmordet på Östtimors folk, och till slut proklamera att
Östtimor slutgiltigt har integ-rerats i den indonesiska
republiken... Vem ska då förmedla sanningen till omvärlden?
Ibland får man intrycket att den internationella pressen och de
politiska ledarna inte anser att mänskliga rättigheter, rättvisa
och sanning ska vara bestämmande i världspolitiken, utan att
den makt som ligger bakom brottet ska ha rätten att själv
bestämma. Det är uppenbart att invasionsmakten aldrig skulle
ha begått ett sådant brott om den inte hade fått fördelaktiga
garantier från andra regeringar som borde ha visat större
ansvarskänsla...”".
Enligt min uppfattning är ockupationen av Östtimor det sena
1900-talets mest omfattande och längst pågående förbrytelse.
Det är inte bara Suhartos skräckvälde i sig som motiverar den
uppfattningen - proportionellt mot befolkningen dödade inte ens
Pol Pot lika många - men inget annat brott mot mänskligheten
på senare årtionden, från USA:s ödeläggelse av Indokina till
Rwanda, har gett upphov till en lika komplett anklagelseakt.
”Plötsligt ökande våldsamheter”, är den mediekliché som
använts mest intensivt de senaste veckorna, som om en
kollektiv, nästan frivillig minnesförlust hindrar oss att minnas
när våldet verkligen började, och vilka som bistod Indonesien.
Den 7 december 1975, just när Air Force One, med USA:s
president Ford och utrikesministern Henry Kissinger
ombord, lämnat Indonesiens luftrum, landade indonesiska
fallskärmssoldater i Östtimors huvudstad Dili, och blodbadet
började. "”[Ford och Kissinger] kom och gav Suharto grönt
ljus för invasionen”", sade Philip Liechty, som då var CIA:s
sambandsofficer i Jakarta, när jag intervjuade honom.
"”Invasionen senarelades två dagar så att de skulle hinna
därifrån. Vi beordrades att ge indoneserna allt de ville ha, och
amerikanska vapen skeppades direkt till Östtimor utan
kongressens vetskap. Jag såg hela underrättelsematerialet;
hela landet var en fri eldgivningszon... och allt detta
därför att
vi inte ville ha ett litet land som var neutralt eller
vänsterinriktat
i FN.”"
Det fanns andra, mer omedelbara skäl. "”Med regionens
största koncentration av naturresurser”", skrev Richard
Nixon 1967, "ӊr Indonesien det viktigaste landet i
Sydostasien.” "Gareth Evans, den australiensiske
utrikesministern, som skålade i champagne med sin
indonesiske kollega ombord på ett flygplan över Timorsundet
1989, efter att de undertecknat ett avtal om att dela på
plund-ringsbytet nedanför, ombads att uppskatta de potentiella
vinsterna. "”Zillioner”", svarade han.
Indonesien är den plats på jorden där det brittiska imperiet
återuppstått. Storbritannien är det land som investerat mest i
Indonesiens kemiska industri, pappers-, elektronik- och
vapenindustri. Nämn ett brittiskt multinationellt bolag vilket
som helst och du kan vara säker på att det har investeringar i
Indonesien.
Men det är den brittiska krigsindust-rin som har gett det
mest ovärderliga stödet till bödlarna i Jakarta, ända sedan
1978, när labours utrikesminister David Owen avfärdade
uppskattningar om antalet döda östtimoreser som
”överdrivna”, och godkände försäljning av de första
Hawk-stridsflygplanen till Indonesien. Så många som 40
Hawk-plan, tillverkade av British Aerospace, har därefter
levererats till Indonesien eller ska levereras inom en snar
framtid.
Regeringen Blair, ledd av sin banerförares ”nya moraliska
internationalism”, är den största leverantören av vapen till
Jakarta. Förra året godkände Blairs ministrar vapenförsäljning
till ett värde av drygt sex miljarder pund, det mesta till
länder
med svåra brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt
samvete. Denna siffra uppnåddes för övrigt aldrig av de
konservativa när de hade makten, och den överträffas endast
av USA. Vid sidan om Saudiarabien har Indonesien varit den
största kunden.
Medan tv-nyheterna visar hur den indonesiska militären och
dess dödsskvad-roner ”rensar” Dili har Blair uttryckligen
vägrat att använda sig av Storbritanniens betydande
ekonomiska och militära inflytande. Denna ”nya”
labourregering visar prov på en oerhörd cynism. 1994
förklarade labours utrikespolitiska talesman Robin Cook för
parlamentet att Hawk-plan hade "”observerats under
bombräder i Östtimor nästan varje år sedan 1984”". Sedan
förnekade han det han själv sagt, och när han väl satt i
regeringen lät han sina medarbetare på utrikesdepartementet
torgföra lögnen att inga Hawk-plan användes i Östtimor.
Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter från
1998 innehåller inte ett enda ord om vapenexport, men
däremot ett färgfotografi på Cook när han ler mot Suharto,
folkmördaren.
Poängen är att Storbritannien och USA tillsammans
omedelbart skulle kunna stoppa indoneserna om de bara ville. I
samband med helgens APEC-möte i Nya Zeeland skulle
president Clinton kunna förklara att det utlovade ekonomiska
hjälppaketet till Indonesien på 27 miljarder pund, pengar som
USA kontrollerar, kommer att hållas inne till dess indonesiska
trupper och deras miliser lämnar Östtimor.
Föregångsexemp-let är Sydafrika. Det var inte förrän
kongressen tvingade Reagan att avbryta det ”konstruktiva
engagemanget” med regimen i Pretoria och amerikanskt
kapital att dra sig ur Sydafrika som F W de Klerk till slut
accepterade den historiska kompromissen.
Om Blair tillkännagav en omedelbar frysning av alla
investeringar, lån och framför allt vapenleveranser till
Jakarta,
så skulle de brittisktillverkade maskingevär som används av
indonesernas gestapo, Kopassus, inte för den skull sluta
fungera; men de psykologiska och politiska konsekvenserna
skulle vara enorma; den indonesiska militären, som redan är
osäker på sig själv och sin position inom den korrupta
indonesiska statsbildningen efter att Suharto trätt tillbaka,
skulle börja isoleras. Militären är redan splittrad; som
kinesiska
militärstrateger brukade säga: den är "”blott en papperstiger”".
Eftersom inga påtryckningar kommer från gudfäderna i
Washington och London säger indoneserna till FN och världen
att dra åt helvete; och FN håller på att undermineras, vilket
kan innebära början på världsorganisationens undergång. Vem
kan Östtimors folk vända sig till? Den allmänna opinionen i
västvärlden är en mäktigare kraft för förändring än många
inser. Frågan är mycket enkel: Ska vi låta det modiga
östtimoresiska folket, som har utmanat folkmördarna och vågat
rösta för demokrati och frihet, gå under inför våra ögon? Ska
vi tillåta att de som har makten att stoppa det som sker står
passivt och tittar på, i vårt namn dessutom?
John Pilger