Rent spontant tycker jag följande är viktigt,
men det finns naturligtvis fler kriterier.
1. man måste se om det finns en arbetarklass, som måste sälja sin
arbetskraft för att få sitt uppehälle
2. man måste se efter som det finns en kapitalistklass, som köper denna
arbetskraft.
3. om det inte finns en kapitalistklass, så måste man se efter om det finns
en nomenklatura, eller en byråkratklass, eller "socialistiska" tjänstemän, som
i praktiken köper denna arbetskraft
4. man måste se efter om inte trots allt finns en reservarmé av arbetslösa, och om denna arbetslöshet döljs under diverse "lull-lull"
5. man måste se efter om samhället på sikt utvecklas, till ett klasslöst samhälle.
även om det naturligtvis kan ske steg bakåt.
Jag tycker nog att Kuba täcker alla våra traditionella krav på hur en kapitalistisk ekonomi fungerar.
Men
även kapitalistiska länder är olika,
och så vitt jag förstår, så är sjukvården och hälsosystemet på Kuba bra,
i förhållande till andra råvaruproducerande tredje världen länder.
Och det finns väl bra sidor fortfarande med kapitalismen både i Norge och
Sverige. T ex transfereringssystemen, fast dom håller på att urholkas.
Kapitalismen kan vara mer eller mindre brutal.
Problemet är att många kallar för socialister och tycker att man bara ska
göra kapitalismen mindre brutal, medan jag menar att det är möjligt att
upphäva kapitalismen och bygga ett demokratiskt-planerat samhälle
utan arbetslöshet, krig och ekonomiska kriser. Fast detta är ett stort
projekt, som kommer att kräva blod, svett och tårar.
Inför sommaren,
Palle