Vh. Karsten Johansen
Ett tredje inslag i katastrofen är att det är svårt att se ett
slut på vare sig bombningarna eller det serbiska motståndet.
Om Iraks öde på något sätt innebär en lärdom eller ger en
fingervisning så är sannolikheten hög att Milosevic om några
månader fortfarande sitter vid makten, att Serbien är
sönderbombat och att den serbiska civilbefolkningen får betala
det högsta priset. Varje dag får vi nya bevis för att Bill Clinton,
bombkrigets arkitekt, har låtit sin egen patologi, snarare än sunt
förnuft, kunskaper och humana värderingar, styra hanteringen
av den här krisen. En nyutkommen bok om Clinton skriven av
den brittiske journalisten Christopher Hitchens, utan tvekan
den bästa boken om Clintonadministrationen som publicerats
sedan mannen från Arkansas kom till makten, har titeln No
One Left To Lie To (Ingen kvar att ljuga för), vilket nästan är
ett understatement när man tänker på allt som Clinton har
gjort, från att överge sina vallöften, svika sitt parti, sina
uttalade ideal, sin familj, sina vänner liksom åtskilliga kvinnor,
till att utnyttja den federala regeringen som ett instrument för
sina egna simpla ränker.
Ett av Hitchens viktigaste argument är att Clinton borde ha
ställts inför riksrätt, inte därför att han ljög om sin affär med
Monica Lewinsky utan på grund av bombningarna av Sudan,
Afghanistan och Irak, som alla var olagliga och inte föregicks
av någon tydlig provokation. Det finns nu en mängd belägg för
att Clinton har utnyttjat Kosovokrisen som ett sätt att motverka
den dåliga publicitet han ådrog sig i samband med
Lewinsky-affären (detsamma gäller de tidigare
bombningarna), samtidigt som han knappast ägnat en tanke åt
krigets mänskliga och materiella kostnader eller frågan hur det
ska kunna avslutas. Det är inte bara så att Natos aktioner
genomförts utan en formell krigsförklaring av den amerikanska
kongressen, man har överhuvudtaget inte funderat särskilt
mycket över hur ett sådant här krig ska kunna uppnå mål som
är så dimmiga och oklart definierade. Vilken status ska
Kosovo få? Vad ska hända med serberna i Kosovo? Hur ska
de "etniska albanerna", som medierna envisas med att kalla
dem, erbjudas en ny framtid, var, och i vilken typ av
förhållande till Serbien, som fortfarande äger obestridd
suveränitet över provinsen. Det här är några av de
grundläggande frågor som Clinton och hans knähundar till
allierade, den notoriske Tony Blair och dennes utrikesminister
Robin Cook, ännu inte har stannat upp för att fundera kring.
I den tystnadens konspiration som prackats på den
amerikanska allmänheten har medierna spelat en mycket
framträdande roll som propagandister och påhejare, och
situationen tycks bli värre för varje dag. Den serbiska
propagandan har naturligtvis spelat sin egen roll, som jag inte
har för avsikt att rättfärdiga eller minimera. I Jugoslavien
bedrivs en avskyvärd politik som utnyttjar och spelar på
människors upplevelse av etnisk identitet, och denna
identitetsbaserade politik intensifieras både av medierna där
och av motståndarna. Men CNN och dess efterföljare,
däribland BBC, har spelat rollen av entusiastiska påhejare för
den ena sidan. Häromveckan framträdde jag i BBC:s
tv-sändningar och blev vid ett tillfälle tvungen att säga åt
programledaren som intervjuade mig att sänka rösten och låta
mig tala färdigt utan att bli avbruten. När jag påpekade det
problematiska med den position Nato intagit började han skrika
åt mig och frågade varför jag försvarade Milosevics etniska
rensning och hur jag, som palestinier, kunde stödja den etniska
rensningen av mina "muslimska bröder". De flesta tv-reportrar
hänvisar till Natos styrkor som "våra" och ställer gång på gång
militära talesmän till svars för att de inte sätter in marktrupper
och attackerar fler serbiska mål, inklusive den serbiska
televisionen. Ingen journalist har dristat sig till att fråga hur det
kan komma sig att antalet flyktingar faktiskt har ökat sedan
bombningarna inleddes (de bombningar, vill säga, som man
påstod skulle rädda flyktingarna), och påpekanden om att Nato
faktiskt kan ha förvärrat situationen får knappast någon
uppmärksamhet, ännu mindre nu när kriget har spillt över till
Montenegro och Albanien och har fått allvarliga
inrikespolitiska följder i Grekland, ett av Natos medlemsländer.
Samarbetet mellan Nato-regeringarnas talesmän och
journalisterna har i praktiken eliminerat den verkligt
undersökande journalistiken (vi vet så gott som ingenting om
vad som har hänt inne i Kosovo, förutom att Nato, i stället för
att stoppa de serbiska grymheterna har låtit antalet soldater
där öka - det är omöjligt att utifrån CNN:s och de andra
mediernas rapportering veta vilka mål som träffas, var, och
vilka effekterna blir). En mediekritiker visade i en artikel
nyligen hur påståenden som görs av Jamie Rubin, det
amerikanska utrikesdepartementets talesman, därefter
upprepas ordagrant av CNN:s stjärnreporter Christiane
Amanpour, som också råkar vara gift med Rubin.
En ytterligare ironi är att den ständigt upprepade
benämningen "etniska albaner" döljer, om den inte helt och
hållet eliminerar, det faktum att de flesta flyktingar är
muslimer. (Betänk att så fort medierna talar om Hamas eller
Hizbollah, eller om iranier eller palestinier - särskilt när ämnet
är "terrorism" - så sker det aldrig utan att adjektivet
"muslimsk" används.) I fråga om Jugoslavien används denna
taktik för att inskärpa att här handlar det trots allt om
europeiska flyktingar, som därför är mer förtjänta av Natos
uppmärksamhet. Därför använder man aldrig ordet
"muslimsk". Jag har fortfarande inte sett ett enda program om
familjerna till de 46 000 kurdiska offren för Turkiets folkmord,
eller ens ett påpekande om att detta folkmord, liksom den
fortsatta utsvältningen av irakiska civila (även de mestadels
muslimer), faktiskt pågår just nu, med aktivt amerikanskt stöd
(USA förser Nato-medlemslandet Turkiet med
Apache-helikoptrar och F-16-plan, till exempel). Varför detta
inte anses lika förkastligt som det Milosevic gör förbryllar mig,
men man får anta att det finns en högre logik bakom detta som
vanliga människor inte utan vidare kan förstå.
Det värsta med Natos bombkrig så som det skildras i
medierna - kom ihåg att nyhetsförmedlingen i dag i praktiken
kontrolleras av fem stora transnationella företag, som alla har
intima kopplingar till försvarsindustrin, som i sin tur har ett
direkt intresse av att kriget fortsätter - är inte bara att det
förenklar bilden av de oerhört komplicerade historiska
sambanden, samhällena och folken på Balkan, men att
medierna, genom att okritiskt fokusera på vad Nato säger och
på de bilder Nato släpper ut, i praktiken deltar i Natos
krigsansträngningar, och ersätter den historiska analysen och
verklighetsskildringen med propaganda. Som den brittiske
parlamentsledamoten Anthony Benn mycket riktigt påpekade
är demokratin, som en direkt följd av detta, nu hotad, för att
inte tala om hoppet om en anständig framtid för en betydande
del av mänskligheten.
Den kanske farligaste sidoeffekten av det nya Balkankriget
är att det permanent kan ha skadat Förenta Nationerna. Vad
den amerikanska maktapparaten signalerar är att den, och den
ensam, har rätt att diktera hur framtiden ska se ut - USA kan
intervenera ensamt, i enlighet med de infall landets ledare kan
tänkas få, och ödelägga, manipulera och återuppbygga precis
som det önskar, av till syvende och sist inget annat skäl än att
det har makten att göra det. Även om jag inte har lust att ge
honom en komplimang så verkar det som om Samuel
Huntingtons tes om civilisationernas kamp har anammats av
USA:s makthavare (och till och med av en del journalister: på
New York Times förstasida för två veckor sedan skrev en av
tidningens åsiktsmaskiner en lång artikel om att detta krig på
Balkan visar att Huntingtons tes var riktig).
Det grundläggande politiska antagandet tycks således vara
att världen är ett farligt ställe för "västvärlden" (det vill säga
USA) och att det därför, som Huntington hävdar, alltid är
bättre att gå på offensiven direkt, att gå in i fiendelägret och
ändra på saker och ting som man vill. Endast på detta sätt kan
USA "understödja och förstärka" sin ekonomiska makt och
vinna tillträde till alla andra länders ekonomier för dra
ekonomisk nytta av dem. Att den här idén segrat innebär
också seger för en löjligt aggressiv bild av vår värld, eftersom
den antar att alla civilisationer med nödvändighet befinner sig i
konflikt med varandra, och att den enda grundvalen för
politiken är etnisk identitet. Men det innebär också att man
etablerar en falsk uppdelning av världen och en falsk logik,
vars innersta kärna är: antingen är du med oss eller så är du
mot oss. I dag är således formeln att man antingen är för Nato
- det vill säga för "västerländska" värderingar som grundar sig
på "humanitet, demokrati, anständighet" - eller för den
slavisk-ortodoxa civilisationens omänskliga och grymma
tyranni, som representeras av Slobodan Milosevic. Om det
formuleras på det sättet kan man lätt konstatera att detta är en
karikatyr av verkligheten: inga moraliska val är så enkla, inte
heller ska de framställas som så enkla om världen ska förbli
något mer än en djungel där alla kämpar mot alla, styrda av en
"fri" marknad som övervakas av USA.
I detta synsätt ligger också en djupt antidemokratisk logik,
som tycks säga: skynda dig, bestäm dig och anslut dig till oss,
annars kommer du att demoniseras och kanske också krossas.
USA är i dag det enda landet i världen som har intervenerat
militärt runt hela jordklotet under de senaste tolv månaderna,
och som har använt sin ekonomiska sanktionsmakt mer än 60
gånger under de senaste tio åren. När bombplanen nu
genomför mer än 600 uppdrag om dagen, när general Wesley
Clark begär fler plan och fler bomber och trupper, och när
åtminstone ett halvt dussin länder har stora lager av kärnvapen
och biologiska och kemiska vapen (för att inte tala om alla de
länder som försöker skaffa sig de vapnen), är det mycket som
står på spel för mänskligheten den närmaste tiden.
Tyvärr finns det inga snabba lösningar, ingen färdig taktik
för att ersätta den nu härskande logikens falska dikotomier
eller människors förstärkta upplevelse av att den egna
identiteten är hotad. Men genom att öka vår medvetenhet om
hur medierna nu förvrider och mörklägger verkligheten kan vi
åtminstone börja stärka vår motståndskraft mot det slags
ledarskap som erbjuds av män som Milosevic, eller Clinton,
som aldrig har upplevt vare sig kriget eller någon av krigets
fruktansvärda effekter, och som berusat sig på den
högteknologiska krigföringens mirakulösa skådespel, som
innebär att man ald-rig ser eller ens kommer i närheten av det
som ens offer genomlider.
Det enda svar som står oss till buds är inte att vägra titta på
de otaliga bilderna av flyktingar, men att utveckla den
motståndskraft som följer av en genuin utbildning inom filosofi
och humaniora, av tålmodig och outtröttlig kritisk granskning,
och av intellektuellt mod. Identitetsbaserad politik,
nationalistiska passioner och mordlystnad, upplevelsen av att
vara offer liksom frälsarkomplex kan inte hanteras på något
annat sätt: det handlar om universella problem som kräver
universalistiska lösningar, inte spontana krig eller
ogenomtänkta blixt-aktioner.
Edward Said
Översättning: Tor Wennerberg