Fant en glimrende kommentar av Jan Guillou om journalistikk som er
erstattet av en viss type økonomisk journalistikk i Sverige, som i følge
ham bedrives av det han kaller "räknenissar". I Danmark kalles de samme
"regnedrengene". Er det noen her som har et godt forslag til hva vi skal
kalle disse lure orakler her i Norge, de som alltid har på fornemmelsen hva
"markedet" helst vil ha, noe som tilfeldigvis alltid stemmer overens med
hva deres egen lommebok helst vil ha?
Ellers har Guillou har et lignende syn på en viss type journalister (og
tilsvarende personer) som Søren Kierkegaard, som i sin tid med tanke på
denne typen skrev at "jeg ville være villig til da og kun da, at kommandere
"fyr!" til en eksekutionspeloton, hvis jeg var absolut sikker på, at de som
skulle henrettes var journalister og kun journalister".
Karsten Johansen
Högförräderi och
försnillande
För några år sedan körde våra
oförtjänt högt betalda räknenissar
en politisk kampanj som gick ut på
att det inte lönade sig för dem att
arbeta i Sverige. Direktörsklimatet
var för dåligt, menade man. Och
om detta klimat inte förbättrades
genom exempelvis skattebefrielse
för räknenisse, så skulle Sverige
drabbas hårt. Räknenissarna skulle då nämligen fly
utomlands till ”marknaden”, som antydningsvis skulle
ta emot obildade svenska direktörer som blott talar
engelska.
Den kampanjen var förstås rena självmålet och tacksam
att förlöjliga. Svagheten med hotet var ju att inga betydande
amerikanska, brittiska, tyska, franska eller japanska
industrier skulle drömma om att ersätta egna tjänstemän med
svenskar. Tanken var uppenbart befängd.
Så några år senare var direktörerna ute på
den politiska banan igen. Nu hade de
vässat sina argument något. Nu var det
företagsklimatet som var uselt. Om inte
detta klimat ändrades genom
skattebefrielse för räknenisse så skulle
Sverige drabbas hårt. Hotelsen den här
gången gick ut på att hela industrier skulle
fly till ”marknaden” där ute.
Dessa hotelser var inte lika uppenbart löjeväckande som
tanken på att svenska direktörer skulle vara kvalificerade för
jobb utomlands. Det beror på att när det gäller utflyttning av
industri så är det de hotande räknenissarna som själva utgör
marknaden. Det är som när de bestämmer sina egna löner
och fallskärmar – ”marknaden”, det vill säga deras närmaste
vänkrets, har krävt dessa löner.
Och eftersom de svenska väljarna inte lät
sig skrämmas den här gången heller så
började direktörerna hämnas. De lämnade
ut ett av Sveriges mest framgångsrika
företag Astra till slakt hos en större
brittisk konkurrent. För detta blev de
själva rikligen belönade. Och kunde nu
faktiskt, åtminstone tillfälligt tills Astra
läggs ner och de får fallskärmar, flytta ut
till London. De hade förverkligat sitt hot
och sitt straff mot svenska folket.
Sak samma när de lämnade Volvo till slakt åt en
amerikansk konkurrent. De sade att de sålde Volvo för 50
miljarder, några års vinst. De sade att marknaden hade krävt
detta, men marknaden var ju de själva. I ett stort företag med
så spritt och anonymt ägande som Volvo hamnar nämligen
den verkliga makten i ett ytterst litet fåtals händer. Så
där fick
vi, usla otacksamma folk. Generationer av svenska arbetares
och forskares verk sändes till slakt för att räknenissarna
ville
bevisa sin poäng (och berika sig själva ungefär som Judas).
Dessutom har nu den andra tidningens bilreporter påvisat att
köpeskillingen inte ens var 50 miljarder, utan i realiteten
15,6
miljarder. Volvo får nämligen under två års tid betala av på
sig själv enligt ett fiffigt system som i andra sammanhang
skulle kallas ocker.
Den andra tidningen är icke obetydlig. Deras bilreporter
Håkan Matson är icke oseriös reporter, tvärtom. Det kan då
synas märkligt att hans våldsamma anklagelser bara bemöts
med tystnad. Det är dessvärre inte märkligt. Under de
senaste åren har den så kallade ekonomijournalistiken blivit
viktigast inom svenska medier. Och den ligger i händerna på
journalister som i regel inte bara ser ut som räknenissar utan
också tänker som räknenissar. Och blir räknenissar på riktigt
om de ljuger duktigt några år.
Således hyllar ekonomijournalisterna som
hjältar de räknenissar som lät slakta ett
par av det svenska folkets viktigaste
industrier. De är handlingskraftiga, djärva,
intelligenta och sexiga. Enligt
ekonomijournalisterna var det nödvändigt
att sälja Volvo för ett par års vinster för
att...tja, företagsklimat och bla och bla.
Om vi tänker oss att dessa manövrer inträffat för hundra år
sedan. Ett par förvaltare av stor och strategisk svensk
industri säljer flottans varv i Karlskrona till Tyskland med
hänvisning till att Tyskland är duktigt på varv och att de
själva, de dristiga svenska säljarna, ju får så mycket betalt
och dessutom får flytta till Berlin....
Tja, det fanns ju inte ekonomijournalister på den tiden.
Direktörerna skulle snabbt ha infångats och ställts inför
rätta.
Anklagelserna skulle ha varit högförräderi i kombination med
försnillande av folkets medel.
Straffet kunde bara ha blivit ett enda i ett mål med så
enkelt avgjord skuldfråga.
Bödeln vid den här tiden hette Dalman och jobbade mest
med yxa. Ett problem var att han ofta var berusad och
kladdade till det. Kanske var det för hans skull giljotinen
inskaffades.
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 13 2000 - 15:17:47 MET