"økonomisk journalistikk"

From: Karsten Johansen (kvjohans@online.no)
Date: Mon Dec 13 1999 - 22:28:24 MET


Fant en glimrende kommentar av Jan Guillou om journalistikk som er
erstattet av en viss type økonomisk journalistikk i Sverige, som i følge
ham bedrives av det han kaller "räknenissar". I Danmark kalles de samme
"regnedrengene". Er det noen her som har et godt forslag til hva vi skal
kalle disse lure orakler her i Norge, de som alltid har på fornemmelsen hva
"markedet" helst vil ha, noe som tilfeldigvis alltid stemmer overens med
hva deres egen lommebok helst vil ha?

Ellers har Guillou har et lignende syn på en viss type journalister (og
tilsvarende personer) som Søren Kierkegaard, som i sin tid med tanke på
denne typen skrev at "jeg ville være villig til da og kun da, at kommandere
"fyr!" til en eksekutionspeloton, hvis jeg var absolut sikker på, at de som
skulle henrettes var journalister og kun journalister".

Karsten Johansen

               Högförräderi och
               försnillande
               För några år sedan körde våra
               oförtjänt högt betalda räknenissar
               en politisk kampanj som gick ut på
               att det inte lönade sig för dem att
               arbeta i Sverige. Direktörsklimatet
               var för dåligt, menade man. Och
               om detta klimat inte förbättrades
               genom exempelvis skattebefrielse
               för räknenisse, så skulle Sverige
               drabbas hårt. Räknenissarna skulle då nämligen fly
               utomlands till ”marknaden”, som antydningsvis skulle
               ta emot obildade svenska direktörer som blott talar
               engelska.
                  Den kampanjen var förstås rena självmålet och tacksam
               att förlöjliga. Svagheten med hotet var ju att inga betydande
               amerikanska, brittiska, tyska, franska eller japanska
               industrier skulle drömma om att ersätta egna tjänstemän med
               svenskar. Tanken var uppenbart befängd.

                    Så några år senare var direktörerna ute på
                    den politiska banan igen. Nu hade de
                    vässat sina argument något. Nu var det
                    företagsklimatet som var uselt. Om inte
                    detta klimat ändrades genom
                    skattebefrielse för räknenisse så skulle
                    Sverige drabbas hårt. Hotelsen den här
                    gången gick ut på att hela industrier skulle
                    fly till ”marknaden” där ute.

                  Dessa hotelser var inte lika uppenbart löjeväckande som
               tanken på att svenska direktörer skulle vara kvalificerade för
               jobb utomlands. Det beror på att när det gäller utflyttning av
               industri så är det de hotande räknenissarna som själva utgör
               marknaden. Det är som när de bestämmer sina egna löner
               och fallskärmar – ”marknaden”, det vill säga deras närmaste
               vänkrets, har krävt dessa löner.

                    Och eftersom de svenska väljarna inte lät
                    sig skrämmas den här gången heller så
                    började direktörerna hämnas. De lämnade
                    ut ett av Sveriges mest framgångsrika
                    företag Astra till slakt hos en större
                    brittisk konkurrent. För detta blev de
                    själva rikligen belönade. Och kunde nu
                    faktiskt, åtminstone tillfälligt tills Astra
                    läggs ner och de får fallskärmar, flytta ut
                    till London. De hade förverkligat sitt hot
                    och sitt straff mot svenska folket.

                  Sak samma när de lämnade Volvo till slakt åt en
               amerikansk konkurrent. De sade att de sålde Volvo för 50
               miljarder, några års vinst. De sade att marknaden hade krävt
               detta, men marknaden var ju de själva. I ett stort företag med
               så spritt och anonymt ägande som Volvo hamnar nämligen
               den verkliga makten i ett ytterst litet fåtals händer. Så
där fick
               vi, usla otacksamma folk. Generationer av svenska arbetares
               och forskares verk sändes till slakt för att räknenissarna
ville
               bevisa sin poäng (och berika sig själva ungefär som Judas).
                 
               Dessutom har nu den andra tidningens bilreporter påvisat att
               köpeskillingen inte ens var 50 miljarder, utan i realiteten
15,6
               miljarder. Volvo får nämligen under två års tid betala av på
               sig själv enligt ett fiffigt system som i andra sammanhang
               skulle kallas ocker.
                 Den andra tidningen är icke obetydlig. Deras bilreporter
               Håkan Matson är icke oseriös reporter, tvärtom. Det kan då
               synas märkligt att hans våldsamma anklagelser bara bemöts
               med tystnad. Det är dessvärre inte märkligt. Under de
               senaste åren har den så kallade ekonomijournalistiken blivit
               viktigast inom svenska medier. Och den ligger i händerna på
               journalister som i regel inte bara ser ut som räknenissar utan
               också tänker som räknenissar. Och blir räknenissar på riktigt
               om de ljuger duktigt några år.

                    Således hyllar ekonomijournalisterna som
                    hjältar de räknenissar som lät slakta ett
                    par av det svenska folkets viktigaste
                    industrier. De är handlingskraftiga, djärva,
                    intelligenta och sexiga. Enligt
                    ekonomijournalisterna var det nödvändigt
                    att sälja Volvo för ett par års vinster för
                    att...tja, företagsklimat och bla och bla.

               Om vi tänker oss att dessa manövrer inträffat för hundra år
               sedan. Ett par förvaltare av stor och strategisk svensk
               industri säljer flottans varv i Karlskrona till Tyskland med
               hänvisning till att Tyskland är duktigt på varv och att de
               själva, de dristiga svenska säljarna, ju får så mycket betalt
               och dessutom får flytta till Berlin....
                 Tja, det fanns ju inte ekonomijournalister på den tiden.
               Direktörerna skulle snabbt ha infångats och ställts inför
rätta.
               Anklagelserna skulle ha varit högförräderi i kombination med
               försnillande av folkets medel.
                 Straffet kunde bara ha blivit ett enda i ett mål med så
               enkelt avgjord skuldfråga.
                 Bödeln vid den här tiden hette Dalman och jobbade mest
               med yxa. Ett problem var att han ofta var berusad och
               kladdade till det. Kanske var det för hans skull giljotinen
               inskaffades.



This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 13 2000 - 15:17:47 MET