Nedenfor bringes et par analyser av årsakene til det russiske felttoget mot
Grozny.
De representerer, selvom jeg selvfølgelig ikke er enig i alt, en form for
nøktern politisk analyse som står den evigt moraliserende og barnsligt
uendelig selvtilfredse norske offentlighet fjernt. Det at man så sjelden
leser slikt i Norge er et av dette landets mest grunnleggende problemer i
dag. Norge er landet hvor det pr. refleks og definisjon regnes som
umoralsk, latterlig, gammeldags, ondsinnet, suspekt og nærmest
landsskadelig å være i politisk opposisjon til venstre for
høyreliberalismen. Nordmenn i offentligheten taler i allminnelighet i
utpreget grad med een stemme, og denne stemmen hører, selvfølgelig uten å
være seg selv dette bevisst, hjemme i den mest innskrenka delen av forrige
århundres Manchester-borgerskap, som når kvartdanna Dagbladskriblere i en
slags utvida norskstil opphisser seg moralistisk over vevernes opprør i
England for nesten 200 år siden. På det "folkelige" plan taler Norge slett
ikke lenger, men bidrar bare med sportsjubel og spillegalskap.
Det var derfor med glede jeg søndag 12.12 hørte på søndagsavisa på p2 og
intervjuene med Dag Solstad og Dag Østerberg, særlig sistnevnte. Her følte
en for en gangs skyld at det var voksne mennesker som uttalte seg, og ikke
forvokste og hjernevaska kjempebabies som snakket i søvne eller fikk
anfall. I dette programmet stilte programlederen også et meget betimelig
spørsmål: Hvordan hadde den vestlige holdningen til krigen i Tsjetjenia
vært, hvis noen av alle gislene som er tatt der av forskjellige krigende
klanherrer hadde vært norske eller amerikanske? Selv Erik Solheim måtte på
dette svare at han nok trodde holdningen hadde vært en annen.
Det at den norske stat, med regjering som (mindre demokratisk enn keiser
Wilhelm d. 2. i 1914!) går til krig mot andre uten debatt om det, utdeler
fredspris, er i seg selv meget illustrerende. Leger uten grenser er
beundringsverdige for deres sta autonomi og for en sivilkurasje undertegna
bare kan drømme om. Men de burde kanskje vurdert om denne fredsprisen
egentlig gavner dem. Forholdet til den greske avdelinga er viser også at
det er vanskelig å være upartisk. Og som leger vil de på et ikke altfor
fjernt tidspunkt komme opp i problemet om sitt forhold til de
multinasjonale medisinalfirmaer og deres manipulasjoner med menneskenes
fremtid, som uunngåelig vil bli tatt i bruk i krigsøyemed. Her kan man håpe
at mennesker av denne karat kjenner sitt ansvar.
Karsten Johansen
Først om de mere bakomliggende årsaker fra den danske avisa Sosialistisk
Information:
USAs nye kolde krig
USA´s planer om at udvide sit missilforsvarssystem, bl.a. med missiler på
Grønland er ret
bekymrende. Det kan blive en begyndelsen på et nyt atomkapløb, dog denne
gang har USA
et større forspring. Dermed risikerer vi på mod en mindre fredelig verden,
hvor verdens
befolkning igen skal leve med truslen om altødelæggende atomkrig. Det var
netop aftalen om
begrænsning af missil-forsvar, ABM-aftalen fra 1972, der dannede grundlaget
for senere
nedrustningsforhandlinger. Missilforsvar rykker afgørende ved balancen mellem
atommagterne, da det dels kan forringe vægten af modpartens våben, fordi
kun en mindre del
vil komme frem og dermed gøre et atom-angreb mindre omkostningsfyldt i form af
gengældelse.
Udbygningen af missilforsvaret kan ligesom NATO-udvidelsen, kun opfattes
som en fjendtlig
handling i Rusland og Kina. Dermed fremprovokerer USA opfyldelsen af én af
de angivelige
årsager, nemlig frygten for, at Rusland og Kina igen kan blive trusler mod
USA´s sikkerhed,
eftersom at der er stor risiko for, at de vil svare igen med tilsvarende
oprustning.
Deretter om de mer konkrete årsakene fra den svenske avisa Internationalen:
Därför marscherar
ryska armén mot
Grozny
Kreml påstår att det är sprängattentaten mot hyreshus i
hyreshus i höstas, först i
Moskva, sedan i Volgodonsk, och hotet från "islamistiska
terrorister"som ligger bakom
kriget i Tjetjenien. Men mycket pekar på att det inte
var tjetjener, islamister eller andra
"svartingar" (det nedsättande ord som används för alla
som inte är helt vita) som var
ansvariga. De ansvariga bör nog snarare sökas bland dem
som tjänar på kriget.
I augusti var Jeltsin-lägret i en mycket svår situation.
Skandalen med pengatvätten
svärtade ner presidenten själv, hans släkt och hans
politiska vänner. Partnerskapet
Luzkov/Primakov såg ut att vara omöjligt att besegra
både i parlamentsvalet i december
och i presidentvalet några månader senare.
Ekonomin fortsatte gången från dåligt till värre till
helt desperat. Arbetarna hade just
vunnit några viktiga strider, och i viktiga
industriregioner gjordes planer upp för
protester som skulle bli större än "järnvägskriget" 97-98.
Oljan vid Kaspiska havet
Kampen om Kaspiska havet ställde också till problem.
USA/Natos seger över
ex-Jugoslavien är inpräntad i varje ryss medvetande: "Är
oljan och gasen vid Kaspiska
havet nästa mål?".
USA agerar politiskt och ekonomiskt genom investeringar
i kaukasiska och
Ccntralasiatiska länder, och det är vida känt att deras
allierade Kuwait och Saudiarabien
beväpnar och finansierar islamistiska gerillor i hela
regionen.
Plats på scen för Vladimir Putin, utnämnd till
premiärminister av Jeltsin sent i augusti.
Putin, före detta chef för säkerhetstjänsten, har starka
band till det militärindustriella
komplexet och ledarna i krigsmakten. Hans maktbas är de
byråkrater som hade enorm
makt och prestige under det gamla systemet, och som nu
kämpar för att få liknande
positioner under kapitalismen.
I september kom Kremls räddning ur tomma intet: Två
stora hyreshus sprängdes i
Moskva och hundratals arbetare dödades. De förstörda
husen var typiska. Det är i
sådana Moskvas 10 miljoner mestadels fattiga innevånare
bor. Budskapet var nästan
övertydligt: vem som helst kan drabbas av våldet.
Maximalt hat
Kreml startade, utan ett uns av bevis, en massiv
mediakampanj som pekade ut
"tjetjenerna" och "kaukasierna" som skyldiga. En våg av
nationalistisk och rasistisk
hysteri svepte över Moskva och vidare över hela landet.
Alla "svartingar", inklusive till
exempel greker och italienare, utsattes för polisens
trakasserier, attackerades och till
och med fängslades. Medborgargarden växte som svampar ur
jorden, påhejade av
media.
Alla politiska grupperingar slöt upp: Luzkov/Primakov,
de liberala partierna, naturligtvis
ultranationalisterna och fascisterna och olyckligtvis
ledarna för kommunistpartiet, som
numera bildat en ohelig allians med Jeltsin och Putin
mot Luzkov/Primakov.
Men bombningarna passade makten lite för bra, och
ryktesfloran växte snabbt efter det
andra attentatet i Moskva, 13 september.
En berömd författare pekade på romarnas juridiska
princip "cui prodest" (vem tjänar
mest?). Piontkovsky, en av landets ledande politiska
analytiker, pekade på parallellen till
nazisternas brandattentat mot riksdagen i Tyskland 1933,
ett attentat specialdesignat
för att skapa panik och bereda väg för totalitära
åtgärder.
Sådana synpunkter var mer än logiska. Fortfarande idag
har inga påtagliga bevis lagts
fram, och det finns inga tidigare fall av bombningar
utförda av tjetjener. Tvärt om har
attentaten skadat dem mycket. De utfördes på värsta
möjliga sätt: attacker på vanligt
folk skapar maximalt hat mot de anklagade.
Polisen sa att bomberna placerats i husens källare, men
explosionen var jämn och
kontrollerad. Byggnaderna jämnades helt och hållet med
marken, som var laddningarna
utplacerade av demoleringsexperter.
Den sortens expertkunskaper, förmågan att skapa maximal
rädsla och med explosioner
utradera maximalt med liv, hade inte ens IRA under sina
mest aktiva år. Några som
däremot har dem är underrättelsetjänsten.
De frön till ifrågasättande som såddes växte, och
opinionsundersökningar visade att
antalet ryssar som trodde att attackerna organiserats av
staten ökade snabbt. Något
måste göras, och det fort.
Mot en vinter av nederlag
Och se så praktiskt: några dagar senare exploderade en
massiv bomb i en lastbil utanför
ett arbetarkvarter i Volgodonsk, nära gränsen till
Tjetjenien. Skulden försköts åter från
Kreml till tjetjenerna.
Massiva ryska trupprörelser inleddes mot Tjetjeniens
gräns, och både media och
befolkning ställdes på krigsfot. Putin steg som en
raket, från 2 procent till första plats i
popularitetsundersökningarna. Nu verkar det som om han
kommer att väljas till
president, och åtalen för korruption som hänger över
Jeltsins huvud kommer att mildras.
Naturligtvis kan ingen bevisa med absolut säkerhet att
Jeltsin och Putin manipulerat
situationen till sin egen fördel, men om jag var en
spelare...
Under detta sekel av kris skapad av internationella
valutafonden och Jeltsin, söker
storkapitalet ett mer diktatoriskt styre, som kan slå
tillbaka arbetarnas segrar (som den
i pappersbruket i Viborg, se Internationalen 42/99) och
kväsa arbetaruppror. På så sätt
skyddar de tillväxten för den svaga inhemska
kapitalistklassen.
De måste också skydda sina intressen i Kaspiska havet
och hindra att Ryssland bryts
upp i ett antal små halvkolonier. I det långa loppet
vill de utvidga Ryssland till ett Sovjet
II, denna gång kapitalistiskt.
USA, som för tillfället inte kan ta kontroll över den
kaspiska oljan är just nu nöjt med att
Ryssland slåss mot den islamska världen, och att ett
euroasiatiskt block på så sätt
förhindras.
Men kriget är inte över. Tjetjenerna har genomfört en
ordnad reträtt, och även om
Grozny går förlorat, går den ryska armén mot en vinter
av många små nederlag i ett krig
den inte kan vinna.
Steve
Myers/Green Left Weekly
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 13 2000 - 15:17:47 MET