Fra Aftonbladet i dag (samme nr. som Guillous kommentar), John Pilgers
analyse av WTO-toppmøtet.
Karsten Johansen
Bluffen i Seattle –
och hoppet
JOHN PILGER ser en
världsdiktatur bildas och ett
motstånd som växer
Belägringen av Världshandels-
organisationen i Seattle kom som
en fullständig överraskning för
dem som för den amerikanska
och västerländska maktens talan.
”Våldsamheterna”, skrev New
York Times, ”avledde
uppmärksamheten från den
grundläggande fråga
demonstranterna sökte resa –
behovet av att reformera
WTO:s arbetssätt och
värderingar.” Detta budskap
om ”reformer” formulerades av
president Clinton och
upprepades av de ministrar i
Blairs regering som fanns på
plats i Seattle. Enligt Blairs
minister för internationella
utvecklingsfrågor, Clare Short,
är människor ”förbryllade”.
Det som verkligen oroar
makthavarna är att folk inte är
förbryllade. Nedlåtande
ledarsideskommentarer om att
folk inte begriper sig på ”den
globaliserade frihandelns ofta
abstrakta komplexitet” förlöjligas nu av människor runtom i
världen som visar att de mycket väl förstår sig på den
destruktiva makt över deras liv som utövas av monetaristiska
(eller ”tredje vägen”-) regeringar, institutioner som WTO och
giriga storföretag.
Majoriteten av amerikaner, säger en nationell
undersökning, ser globaliseringen som ett hot och
betraktar sin omtalat ”kraftigt växande” ekonomi som
exploaterande; nästan tre fjärdedelar av den arbetande
befolkningen säger att de inte tjänar tillräckligt för att
överleva.
Illusionen om en blomstrande global by, där vi alla har
tillgång till modem, tv-såpor och en amerikaniserad livsstil,
har skapats av medier som själva är ”den globala
ekonomins” banerförare. Det växande antalet fattiga ömkas
med jämna mellanrum, men för det mesta betraktas de som
icke-människor i medierna och orsakerna till deras fattigdom
är i stort sett ett förbjudet ämne. Clare Short, enligt
mediernas försäkran en ”vänsterinriktad agitator”, ser
själv efter dem: hon som ”betvivlar” att ojämlikheten beror
på globaliseringen och hyllar den ”förändrade”
Världsbanken: hon som är Blairs favorit till posten som chef
för Världsbanken.
Seattle har skakat globalisterna och ”reformer” är deras
nya, av nöden påkallade, modeord. ”WTO bör”, säger New
York Times, ”göra allt den kan för att hamna på samma
sida som miljöförespråkarna när det finns skäl för det.”
Inga antaganden om vem som ska bestämma ”när det finns
skäl för det”.
Något som inte rapporterades särskilt mycket var att
redan innan konferensen i Seattle började hade man utarbetat
en strategi, understödd av en massiv pr-kampanj, för att få
WTO att framstå som en organisation med ”mänskligt
ansikte” som inbjuder till ”dialog” med vissa utvalda
frivilligorganisationer. Syftet var att splittra och
försvaga den
folkliga front som vill att organisationen ska skrotas.
Blair-regeringens tidigare agerande är ett typiskt exempel
på samma strategi. Efter att ha tillkännagett en ”etisk”
utrikespolitik 1997 ordnade utrikesminister Robin Cook ett
mediaspektakel i utrikesdepartementets lokaler där särskilt
utvalda journalister, redaktörer och representanter för
ledande frivilligorganisationer inbjöds att höra
utrikesministern
tala om ”mänskliga rättigheter i ett nytt århundrade”.
Cook började med att säga att ”alla nationer tillhör
samma internationella samfund” och är ”grannar i en
global by [och] tillhör samma globala ekonomi”.
Detta var uppenbart felaktigt; det finns en ekonomi för de
rika och en för de fattiga, vilket har orsakat de största
förmögenhetsskillnaderna sedan mätningar började göras.
Förförelsen fortsatte med att Cook förklarade att
Storbritannien skulle finansiera ett särskilt center för
frivilligorganisationer som skulle ge dem ”ökade möjligheter
att föra fram sin uppfattning” till regeringen.
Problemet för brittiska frivilligorganisationer är att de
redan har alltför starka band till regeringen till följd av
ekonomiskt stöd och skattebefrielse genom sin status som
välgörenhetsorganisationer. Vad Blair-regimens globalister
söker är mer effektiva medel för att kooptera och kontrollera
dem.
Efter Seattle har denna målsättning fått en trängande
aktualitet. Både WTO och EU-kommissionen har uppmanat
”frivilligorganisationer med partnerstatus” att delta i
arbetet med ”särskilda frågor”. ”En ny runda av
handelssamtal ska inte bara gynna näringslivet”, säger
förre handelskommissionären sir Leon Brittan. ”Vi kan och
bör se till att konsumenterna och miljön också gynnas...
Frivilligorganisationer är viktiga samarbetspartners när
vi förbereder de förhandlingar som ligger framför oss.”
I själva verket är fördelarna för mänskligheten, till
skillnad från fördelarna för näringslivet, en ren illusion.
De verkliga förhandlingarna är redan över.
Marrakesch-avtalet från 1994, som gav
Världshandelsorganisationen totalitära
maktbefogenheter, utarbetades av byråkrater bakom
stängda dörrar och undertecknades av regeringar som
det ”slutliga avtalet” i Uruguay-rundans handelsavtal
som förlade makten i tryggt förvar hos de rika
länderna och deras institutioner.
Som Michel Chossudovsky, författare till The
Globalisation of Poverty, framhållit har en fullständigt
odemokratisk global organisation ”liksom i förbigående
inrättats i Geneve, och under internationell rätt getts
maktbefogenheter att ’övervaka’ de olika ländernas
ekonomiska och sociala politik”. Dessutom innebär detta i
praktiken ”ett upphävande av den universella
deklarationen om de mänskliga rättigheterna”, som ger
”legitimitet åt handel som gränsar till kriminalitet,
[däribland] de bioteknologiska storföretagens
genmanipulation, patenträttigheter på livsformer,
däribland växter, djur, mikroorganismer, genetiskt
material och mänskliga livsformer”.
Villkoren för Kinas inträde i WTO, som överenskoms
med USA några veckor före Seattle, kommer nästan
garanterat att få svåra konsekvenser för jordbruket och
sysselsättningen när västerländska banker och företag ges
”likvärdig behandling”. Den globala finansiella makten
koncentreras snabbare än någonsin och det spekulativa
kapitalets makt blir större än någonsin förut.
En diktatorisk världsregering håller på att bildas. Det är
ingen överdrift; det ligger i globaliseringens natur. Krig och
globalisering går hand i hand. De länder som råkar ligga i
geografiskt strategiska områden, såsom det expanderande
amerikanska oljeprotektoratet från Turkiet till Kaukasus,
riskerar att utsättas för ”humanitära missiler” eller för
sanktioner som gör deras befolknings öde avhängigt en
stöddig diktators vilja att böja sig; Irak är ett slående
exempel. Inget av detta är nytt. Förra århundradets
imperialister krävde ekonomiskt kontroll över andra länder
under hot om krig. Kanonbåtsdiplomati kallades det.
Seattle visade världen något som de globaliserade
medierna har arbetat hårt för att undertrycka:
uppkomsten av ett världsomfattande, välinformerat,
folkligt motstånd. ”Akta er för mullret där ute”,
varnade chefen för den amerikanska centralbanken.
Han syftade på mänskligheten. Oss.
John Pilger
Översättning: Tor Wennerberg
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 13 2000 - 15:17:47 MET