"Verdensopinionen", dvs. Bush IIs propagandamaskin i den globale landsbyen,
har gått i offensiven for Israels knusning av det lille palestinske
selvstyret.
En blodig urettferdighet av auschwitzke dimensjoner har overgått det
israelske
folk: tyve er drept (hvor mange uskyldige har Israel drept, forjaget,
plyndret?)
Mens man leser nedenstående kan man tenke over følgende spørsmål:
Hvor mange film, bilder og spalter har jeg sett av døde palestinere og deres
mødre i norske medier?
Hvor mange av døde serbere og irakere under bombardementer fra USA?
Hvorfor får Israels ministre snakke i minuttvis på Dagsrevyen, Arafat og
andre palestinere ikke i det hele tatt (vi ser bare et glimt).
Hvor mange vestlige journalister har besøkt amerikanske bombepiloter (hva
f.eks. med et intervju med Hiroshimapilotens foreldre eller familie a la
nedenstående? Hvorfor fikk vi aldri det?) for å få vite hvordan de kunne
begå slike brutale handlinger uten engang å merke noe selv? Spurt hvorfor
Hiroshimabomben var "utsmykket" med et pinup-bilde av Rita Hayworth? Om
det skyldtes den høye kristelige moralen?
Selvmordsbomberne uttrykker et fortvilt og desperat budskap og når selvsagt
ikke fram, og deres ideologiske førere blåser nok i det, de meler SIN kake.
Arafat vakler, de venter på sin tid. Og Sharon venter på sin. Problemet er
ikke, som journalisten under tror, de som drives til fortvilelsen og
desperasjonen. Problemet er at flertallet av både blodige og fredelige
budskapers mottakere i Israel og hos oss hele tiden har "tenkt" som
Hiroshimapiloten, som nazister på østfronten: vi må passe oss for
undermenneskene. Araberne. Japsene. Slaverne. Jødene. Sigøynerne. Flertallet
har en instinktiv følelse av at de tjener best på det. Som journalisten også
ubevisst antyder.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/nyheter/0106/04/bomber.html
Han sprängde en buss i luften
I fredags kväll stod hundratals ungdomar utanför ett diskotek i Tel Aviv. En
av dem var palestinsk självmordsbombare. 20 unga blev hans dödsoffer, 90
skadades. Den 27 mars i år klev en annan självmordsbombare på en buss i
Jerusalem. Ett tjugotal israeler skadades svårt, bland dem ett tvåårigt
barn. Självmordsbombaren, den palestinske studenten Deia Al-Tawil, 20, blev
det enda dödsoffret i sitt attentat. Varför gjorde han det?
Frilansjournalisten Mustafa Can och fotografen Georg Kristiansen reste till
Ramallah utanför Jerusalem för att träffa hans familj och kamrater. För att
försöka förstå varför en omtänksam bilintresserad kille hänger på sig
kilovis med dynamit och spränger sig i luften på en fullsatt buss.
Studenten Deia – så blev han en av Hamas fruktade självmordsbombare Östra
Jerusalem, tisdag 27 mars 2001. Det är rusningstid i French Hill, en gata
som ligger uppe på en kulle i den arabiska delen av staden. Uppsluppna
israeliska skolungdomar väntar på buss nr 6 vid en hållplats i närheten av
en militärkontroll. Inte långt från hållplatsen står den tjugoårige
palestinske studenten Deia och pratar i en telefonkiosk. Härifrån kan han se
hur vägen till hemmet i Ramallah avtecknar sig som ett streck mot himlen i
öster.
Trots att det är varmt har han på sig en svart skinnjacka som är knäppt upp
till halsen. Under hela telefonsamtalet är hans blick riktad mot skolbarnen,
som fortfarande är lyckligt omedvetna om vad som strax ska komma att hända
dem.
Samtidigt i ett hem i Ramallah, ett av områdena där palestinierna har
självstyre, går Oumdeia Al-Tawil fram till sin nyinköpta gasspis för att
förbereda äldste sonens favoriträtt: lammgryta med vitlök, spiskummin och
färska grönsaker, till det hembakat pitabröd och granatäppeljuice. Trots att
det skjuts från en israelisk checkpoint nära hennes kök är hon på gott humör
– i dag ska hon få veta vilken specialinriktning äldste sonen valt i sin
ingenjörsutbildning. Maken Hussein, journalist, är ute på jobb och förväntas
vara hemma ungefär samtidigt som sonen, det vill säga kring fyra på
eftermiddagen.
Klockan tio över ett ringer det i familjen Al-Tawils vardagsrum, Oumdeia
springer från köket för att hinna svara i telefonen. Det är Deia som ringer.
– Hej mamma, hur mår du? – Tack min son, jag mår bra. Är allt bra med dig? –
Jodå, prisad vare Allah. Jag vill bara kolla att allt är bra med dig. – Det
är vi som undrar om du mår bra. Den senaste tidens studier och pressen du
lägger på dig själv ... du dödar ju dig själv. – Oroa dig inte mamma,
studier har aldrig dödat en människa. Be i stället Allah om att han ska
förlåta mig för begångna synder. – Jo, min son. Men du måste förstå att en
mamma alltid är orolig för sina barn. Förresten kom ihåg ... Hallå ... hallå
...? Oumdeia tänker att sonen lagt på luren för att inte bli för känslosam,
vilket han har lätt för att bli. Men han har nog inte glömt bort middagen,
så hon återvänder till spisen, sjungandes på en palestinsk folkvisa.
Efter att Deia lagt på luren går han mot hållplatsen. Han hinner knappt
stiga på bussen förrän han trevar med handen under jackan där han har en
gördel av sprängmedel. Sekunderna senare har han sprängt sig själv i luften
och skadat ett tjugotal israeler, däribland ett tvåårigt barn.
En vecka senare finns det i Ramallah inte en moské, frisersalong, affär,
restaurang, lekplats eller skola som på sina väggar och fönster inte
klistrat upp affischer med bilden av Deia framför två händer som håller upp
maskingevär över hans axlar. På en del av affischerna står det bland annat:
”Martyren heter Deia Hussein Mohammad Al-Tawil, han offrade sig för det
palestinska folket. Martyren satte skräck i israeliska hjärtan, men kommer
att leva kvar i våra.” Undertecknat av Hamasrörelsen. Men vem var då denne
Deia Al-Tawil, var han – enligt nyhetsmedier världen över – blott en galen
extremist som begick dådet i Allahs namn?
Klockan är halv tio på kvällen och männen är på väg ut ifrån den sena
kvällsbönen i Nassermoskén i centrala Ramallah. Jag och fotografen Georg är
på väg till familjen Al-Tawils hem tillsammans med vår tolk Zafir. Genom
flera mellanhänder har han fixat intervjun med familjen, som bara uttalat
sig i arabisk press tidigare. Plötsligt dånar israeliska attackplan ovanför
våra huvuden, dagen innan dödades två israeliska soldater av palestinier i
Betlehem och nu ska återigen hämnd utkrävas. Ljudet av bomber och
maskingevär sammanstrålar i den milda kvällsluften. Blåljus och sirener kör
om oss i hög hastighet. Alla affärer är stängda, restaurangerna folktomma
och gatorna öde sånär som på patrullerande palestinska säkerhetsstyrkor.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/0106/04/bomber2.html
”Han var ett envist barn som älskade bilar”
MAMMA, PAPPA och SONEN Deias mamma Oumdeia och pappa Hussein tar emot
Aftonbladet i hemmet i Ramallah. Väggarna i lägenheten täcks av martyrbilder
på den döde sonen. De är chockade och överraskade över Deias öde. – Han var
ingen antisemit – trots att han var med i Hamas, hävdar Hussein bestämt. –
Han var för smart och för beläst för det. Foto: GEORG KRISTIANSEN
Självmordsbombarens pappa: Extremt förtryck föder extrema handlingar Ett par
minuter senare står vi utanför huset där familjen Al-Tawil bor. I det svaga
ljusskenet syns en jättelik affisch med bilden på Deia pryda fasaden. Samma
affischer i mindre storlekar pryder trappuppgången ända fram till familjens
dörr på tredje våningen.
Lägenheten är full med folk som kommit för att uttrycka sin respekt för den
döde. På golvet i köket sitter kvinnor med barn i knät och äter frukt, stora
islamska flaggor är fästa på gardinerna som dragits för fönstren. Deias
småkusiner springer omkring i hallen. I vardagsrummet sitter rader av
allvarliga män i olika åldrar utmed väggarna, som är täckta med korancitat
och ett tjugotal martyrbilder av Deia. Hussein erbjuder mig att sitta vid
sin sida. Oumdeia, dottern Boshra och sonen Mustafa sätter sig på stolar
bredvid oss.
– Martyren heter Deia Hussein Mohammed Al-Tawil och föddes som andra barnet
i familjen 26/4 1981 i Ramallah i Palestina, börjar Hussein högtidligt.
Vi får veta att Deia var ett envist och vetgirigt barn, ett barn som mer än
allt annat älskade bilar. På gatan ville han aldrig hålla sin moders hand,
det skulle hindra honom från att springa efter och ta reda på märket på de
bilar han inte kände igen.
Teknikintresset fick honom att plugga ingenjörslinjen på
Bir-Zeituniversitetet i Ramallah. Redan i grundskolan utmärkte han sig som
en duktig elev och blev ofta premierad av lärare och rektorer. Alla vi
pratar med som kände honom, vänner, grannar, lärare och elever, bedyrar hans
vänlighet och hjälpsamhet. Efter skolan dröjde han sig ofta kvar för att
hjälpa de elever som inte riktigt hade förstått dagens föreläsningar. Under
sina cirka två år på universitetet arbetade han aktivt för att ragga pengar
till dem som inte hade råd att studera, eftersom många allmänna palestinska
universitet privatiserats. Själv drömde Deia om att bli en framgångsrik
elektroingenjör som skulle bygga den första palestinska bilen och skapa
massor med arbetstillfällen. ”Vi måste blicka framåt, vårt folk behöver mer
akademiker än soldater”, brukade han säga. När Deia började på universitetet
gick han med i Hamas. Orsakerna är flera berättar många studenter. En av dem
förklarar att alltfler studenter tröttnat på PLO:s styre, Arafat satsar inte
på universiteten och utbildningen och mångas drömmar om ett bättre liv
krossas. Bara de som sympatiserar med Arafats parti får fina jobb.
Korruptionen är utbredd, oliktänkande fängslas, torteras och mördas. Just i
den här miljön värvar Hamas många av sina medlemmar. Hamas är mer än ett
militant, politiskt parti en religiöst ideologisk rörelse, som hävdar att
islam är lösningen på palestiniernas problem.
Hamas taktik går ofta ut på att göra kopplingar till profeten Muhammeds tid,
då de arabiska samhällena blomstrade, just för att människorna var mer
gudfruktiga. Rörelsen försöker främst locka ingenjörsstuderande genom att
hänvisa till stycken i Koranen där teknik och vetenskap hyllas. Många
studenter faller för lockropen och går med i Hamas. Precis som Deia gjorde.
Men hans självmordsattack kom ändå som en chock för flera av hans
kurskamrater. Dels för att Deia, trots att han gick med i Hamas, inte var
speciellt religiös, dels för att Hamas består av två grupperingar, en strikt
militant och en socialreligiös. Deia tillhörde den senare och som
välfärdsaktivist hjälpte han till med att anordna sommarläger och
festivaler. Han spelade fotboll med barnen, lärde dem att bygga leksaksbilar
och undervisade dem i matematik och historia.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/0106/04/bomber3.html
Han hyllas som martyr i hela stan
Deias föräldrar chockades än mer, eftersom ingenting i sonens uppträdande
eller karaktär avslöjade att han skulle vara kapabel till något liknande.
Deia pratade aldrig om att ”döda judar eller köra dem ut i havet”.
– Visst hatade Deia den israeliska ockupationsmakten, vilken palestinier gör
inte det, men han var ingen antisemit – trots att han var med i Hamas,
hävdar Hussein bestämt. Det må låta som en brutal fantasi för ett
västerländskt öra, men han var för smart och för beläst för att göra det ...
Boshra håller med sin far och säger att Deia visste mycket om förintelsen på
judarna och att han alltid undrade hur ett folk som varit utsatt för den
yttersta ondskan kunde vara så brutalt mot hans eget folk. Trots att Boshra
är över 20 år bär hon varken fotsid kappa eller schal som sin mamma, i
stället är hon lätt sminkad och har på sig ett par Levis-byxor. Bara det
avslöjar att familjen inte kan tillhöra Hamas. Mina farhågor besannas först
veckan efter besöket hos familjen, då en gammal kompis till Deia avslöjar
att familjen var sekulariserad och att föräldrarna Al-Tawil inte började be
förrän efter sonens död, för att tydligare markera sitt ”avstånd till
judarna”. Först efter självmordsattacken började Oumdeia klä sig i schal och
fotsid kappa. Därför blir också Husseins svar om att Deia måste ha känt sig
som död innan han gick med i Hamas, trovärdigare så här i efterhand.
Klockan halv elva går de flesta gästerna – och den tryckta stämningen från
tidigare lättar betydligt. Hussein fortsätter att berätta om
omständigheterna kring sonens självmordsattack.
– Extremt förtryck föder extrema handlingar. Frustrationen efter att hoppet
har krossats och drömmar bytts i sorg skapar ett intensivt motstånd bland
palestinier. Vi lever som sammanpackade djur som hålls inhägnade, vi är
avskärmade från föräldrar, bröder och systrar i andra områden. Alla känner
någon som dödats, alla lever med en känsla av våldsam besvikelse,
övergivenhet och ständig förödmjukelse. Kanske kände min son dessa känslor
mer än oss andra. Han sa ibland att han kände sig som en skugga dömd att
existera tills ljuset släcks – han valde att släcka ljuset själv ...
Men varför försökte han spränga sig bland oskyldiga ungdomar, varför inte
bland militärerna? Oumdeia svarar att sonen kanske inte stod ut med att se
lyckliga israeliska ungdomar på en busshållsplats medan de egna grann- och
kusinbarnen lever i en miljö där blott sorg och smärta existerar. En
grannkvinna som kom in i vardagsrummet avbryter Oumdeia genom att slå hårt
mot sitt bröst. – Kanske ville Deia att de israeliska barnens mammor ska få
känna samma smärta i sina bröst som jag känner. Min femtonårige Ala sköts i
huvudet när han stod på balkongen och tittade på när israelerna jagade
stenkastande ungdomar. Deias mamma försöker lugna kvinnan, men det slutar
med att hon själv slår sig för bröstet och gråter. De båda kvinnorna ber om
ursäkt och går ut i köket. Hussein suckar och gömmer sitt ansikte i
händerna, hans barn tittar ner i golvet. Zafir tycker att vi ska gå för att
lämna familjen i fred. Just då kommer Husseins faster in i rummet, en gammal
kvinna böjd av ålder, ett nätverk av rynkor täcker hennes ansikte. Hon
undrar vilka vi är och var vi kommer ifrån. Hon välsignar oss för att vi
bemödat oss med att försöka ta reda på vem Deia var och omständigheterna
kring hans självmordsattack.
På natten vrider jag mig oroligt i sängen; den gamla kvinnans sista fråga
har lämnat mig sömnlös: – Förstår ni nu varför han tog sitt liv? hade hon
frågat oss.
Än i dag vet jag inte riktigt om jag förstår. Kanske vill jag inte förstå
att en omtänksam, passionerat bilintresserad kille kan förvandlas till en
självmordsbombare som lämnar efter sig hundratals sörjande – och en känsla
av skräck hos de barn som även i morgon kommer att vänta på bussen uppe i
French Hill.
Förstår ni?
Mustafa Can
This archive was generated by hypermail 2b29 : 03-08-01 MET DST