Mikale Nyberg har skrevet boka, KAPITALET.SE.
Den burde vært oversatt til norsk og ligge på enhver revolusjonærs nattbord.
Gå inn på hjemmesida hans www.mikaelnyberg.se, og du kan lese utdrag av
boka, omtaler av boka osv. Og: Du kan bestille den direkte derfra. Kr.285
pluss porto.
(kr.315 på Tronsmo)
erik
INTERVJU I FIB/K VID UTGIVNINGEN AV KAPITALET.SE
-Vi är knappast på väg in i ett postindustriellt samhälle, snarare tvärtom,
säger Mikael Nyberg, aktuell med boken kapitalet.se, myten om det
postindustriella paradiset som kommer på Ordfronts förlag i dagarna.
-Det vi upplever nu är en forcerad utveckling av industrikapitalismen. Ändå
tas det för givet att de löpande banden är på väg bort.
I sin bok beskriver Mikael Nyberg hur fabriker som tidigare haft löpande
band nu kör dem snabbare än förr, hur underleverantörer till bilindustrin
inför löpande band där de tidigare inte funnits. Och dessutom: Med den nya
japanska magra produktionen och dess just-in-time-leveranser av komponenter
binds underleverantörer och sammansättningsfabriker samman till något som
liknar ett enda långt löpande band.
Även kunskapssamhället är enligt Nyberg en myt. Det är helt enkelt inte sant
att specialiserade tjänster ersätter standardiserad industriproduktion. I
själva verket industrialiseras tjänsteproduktionen alltmer. Som exempel
beskriver Mikael restaurangnäringen: McDonald's erbjuder ett standardiserat
sortiment och tillagningen sker på löpande band. Ett annat exempel är de
datoriserade telefoncentralerna som står för en stor del av
sysselsättningsökningen inom den så kallade nya ekonomin. Där sitter
operatörerna i rad på rad som i Henry Fords fabriker, tar emot samtal på ett
slags elektroniskt löpande band och har detaljerade rutiner att följa.
- Jag läste nyss om ett call center i Delhi som anlitas av engelska
storföretag, berättar Mikael. Personalen drillas att tala med engelsk accent
och varje morgon får de information om väderleken på de brittiska öarna, så
att de kan få kunderna på gott humör med lite prat om vädret. De sitter i
Indien, det är kanske 40 grader utanför, och de småpratar om det senaste
lågtrycket över London. Modellen är den industriella standardiseringen.
Ytterligare en myt, som nuförtiden är så utbredd att den till och med
omhuldas av ledande vänsterpartister, är föreställningen att nätverk av
småföretag håller på att ersätta de hierarkiska storföretagen. Nyberg medger
att det visserligen är sant att många storföretag på senare år utlokaliserat
perifera delar av verksamheten till underleverantörer, ofta i andra länder.
Men detta, menar han, skapar knappast något nätverk av småföretag utan
istället företagspyramider som sträcker sig över länder och världsdelar:
- I toppen finns nordamerikanska, europeiska och japanska storföretag som
monopoliserat teknik, forskning, marknadsföring och finansiella tillgångar.
I botten finns verkstäder och systugor belägna i Asien, Latinamerika och
Östeuropa.
Det övergripande temat i Mikael Nybergs bok är den politiska kampen om
medvetandet efter andra världskriget, en kamp vars frontavsnitt skiftat över
tiden, och där makten likt en kameleont hela tiden sökt kamouflera sig,
ömsom i allmänhumanism, ömsom i frasradikalism och ömsom i miljömedvetande.
Boken är inte enbart ett resultat av ingående studier. Den är också
resultatet av mångårig politisk aktivism.
Mikael växte upp och formades politiskt under sextiotalet. Familjen bodde i
ett hyreshusområde insprängt bland villorna i Danderyd, en av Stockholms
rikaste förorter. Föräldrarna var fattiga konstnärer. De hade inte ens TV.
- Min bästa kompis var son till en direktör, minns Mikael. Ibland tittade
jag på TV hemma hos dem i villan, Lucy Show och Bröderna Cartwright. Hans
mamma brukade rulla in en serveringsvagn med sockerdricka och annat godis.
Sånt fick vi sällan hemma.
Mikael Nybergs politiska medvetande började som allmänt socialt patos:
- När vi lekte cowboys och indianer höll jag alltid på indianerna, och snart
tog jag ställning för folket i Vietnam mot USA. Morsan och farsan tog med
oss barn på de allra första protestmötena, där Sara Lidman höll tal och
deltagarna brände amerikanska flaggor.
Hösten 1968, i nian, gick Mikael med i Bergshamra FNL-grupp, eftersom det
inte fanns någon i Danderyd. Att gå med FNL-märke var en sensation i
Danderyd. 80 procent röstade på de borgerliga partierna i skolvalet. Mikael
blev tvungen att sätta sig in i saker för att kunna försvara sig när han
stod på torget i Mörby centrum och skramlade med insamlingsbössan.
Han minns FNL-grupperna som en gigantisk folkbildningsrörelse där masslinjen
och studierna på bred basis var det viktiga:
- Inte som nu när många grupper verkar vara inriktade på lobbying och
medieteater.
Mikael började skriva politiskt. Tillsammans med sina syskon, Robert och
Katarina, producerade han en hemmagjord tidskrift på en
spritdupliceringsapparat. En av artiklarna, en lång översikt om
Världsbanken, hamnade 1969 i Clarté, en tidskrift han flera år senare skulle
bli en av redaktörerna för. Artikeln låg sedan till grund för Mikaels första
föredrag som han höll inför Bergshamra FNL-grupp.
- Jag var jättenervös, berättar Mikael. Jag satt på en stol i ett studentrum
och läste artikeln innantill med svag stämma. Det var ingen större succé.
Nu bestämde sig Mikaels föräldrar för att flytta till Farsta, något som
oroade lärarna på skolan i Danderyd.
- De förfasade sig över att vi skulle flytta till ett sådant hemskt område,
berättar Mikael. De tyckte synd om mig. Och jag fick erbjudande om att gå
kvar. Men jag stormtrivdes i Farsta.
Även på Larsbodaskolans högstadium i Farsta var det sensation att någon bar
FNL-märke. Men attityden var öppnare och lärarna tillät diskussioner i en
helt annan utsträckning än i Danderyd.
- Lärarna i Farsta tog politiken på allvar, minns Mikael. De brottades
själva med problemen.
Det var en omvälvande tid. Rekordåren innebar förvisso en närmast otrolig
tillväxt samt välståndsökning för de breda massorna. Men det
socialdemokratiska klassamarbetet hade också mindre vackra sidor.
Rekordsättarna var människor av kött och blod, dels tredje världens massor
som producerade billiga råvaror, dels industriländernas arbetare som
pressades allt hårdare för att öka tillväxttakten. I Sverige uppnåddes detta
med hjälp av den solidariska lönepolitiken som innebar att lågproduktiv
verksamhet slogs ut. Arbete och kapital styrdes på så sätt till
storföretagen där personalen hetsades till nya produktionsrekord. LO:s mål
blev "rättvisa" ackord och "objektiva" tidsstudier. Utrikespolitiskt
övergavs Östen Undén-linjen vilket innebar att socialdemokratins Sverige
alltmer orienterade sig i riktning mot USA.
Revolten kom klassmässigt underifrån och politiskt från vänster. I Vietnam
försvarade sig ett fattigt folk framgångsrikt mot världens rikaste land, som
dessutom hade problem på hemmaplan med revolterande afroamerikaner och
illojala studenter. I Sverige blev den antiimperialistiska rörelsen så stark
att Olof Palme 1968 blev tvungen att gå i täten för demonstranterna. Ett år
senare fick socialdemokratin ett än värre problem på halsen: den vilda
strejken vid LKAB i Norrbotten.
- Hur kapitalägarna och deras politiska allierade hanterar denna kris för
det borgerliga samhället, är utgångspunkten i min bok, säger Mikael.
Under 70-talets första år studerade Mikael på gymnasiet i Farsta.
Tillsammans med en kompis gjorde han ett specialarbete om just
LKAB-strejken. De åkte upp till Gällivare och Malmberget där de fick bo hos
bibliotekarien Adolf Henriksson, samme man som satte upp den amerikanske
företagskonsulten Kennings 31 teser till allmän beskådan. Utifrån dessa
teser var det meningen att LKAB skulle styras enligt militärt mönster.
Avslöjandet av teserna utlöste den vilda strejken.
Mikael och hans kompis intervjuade en talesman för de strejkande. De var
också med på ett möte i Gällivare/Malmbergets FNL-grupp. Mötet hölls hemma
hos en av de mest namnkunniga strejkledarna, Harry Isaksson. De diskuterade
Lenins teori om imperialismen.
1972 började Mikael studera vid universitetet i Stockholm. Han läste
ekonomisk historia, nationalekonomi och teoretisk filosofi.
- Universitetsvärlden var öppnare då, åtminstone om man studerade ekonomisk
historia, berättar Mikael. Det skiljer sig säkert både från 50-talet och
från hur det är nu. Min C-uppsats var på 125 sidor, och behandlade USA:s
imperialism i Vietnam, något som väl knappast skulle välkomnas idag.
På nationalekonomin var det kärvare:
- Jag skulle skriva en trebetygsuppsats om USA:s roll i världsekonomin men
upptäckte snart att handledaren mest var intresserad av kurvor och
ekvationer. Jag var mer insatt än honom i det som faktiskt hände med
handelskrig och valutakriser.
Ändå anser inte Mikael att det var bortkastad tid att läsa nationalekonomi.
- Man lärde sig deras sätt att resonera, den abstrakta modell som ekonomerna
är fångna i. Men kunskaperna om världen har jag hämtat på annat håll.
Ett tag tänkte sig Mikael en karriär inom den disciplin han gillade mest,
ekonomisk historia. Men lärarna avrådde från vidare akademisk forskning.
- De kunde trots allt inte tänka sig en doktor i imperialism, berättar
Mikael. Det är jag tacksam för idag.
I slutet på 70-talet kom Mikael med i Clartés redaktion. Socialdemokratin
var just i färd med att kväsa revolten underifrån genom en kombination av
eftergifter och motattacker. Den offentliga sektorn och socialförsäkringarna
byggdes kraftigt ut och lagen om medbestämmande (MBL) lovade större
inflytande för de anställda på arbetsplatserna. Men MBL innebar också att de
lokala facken inkorporerades i företagsledningarna. Och lagstiftningen mot
vilda strejker skärptes.
Vietnamkriget slutade 1975. Dittills hade den antiimperialistiska rörelsen
utgjort det kitt som höll sextiotalsvänstern samman. Hur skulle man nu gå
vidare? Förvirringen präglade även Clarté som på den här tiden var en stark
organisation med flera sektioner bara i Stockholm. Oroande tecken på nedgång
gjorde sig påminda. De interna striderna blev allt häftigare och inslagen av
sekterism allt påtagligare. På kongressen 1977 hade Clartéförbundet bestämt
att eftersom studenterna måste vinnas för arbetarklassens sak var
huvuduppgiften nu att bygga strejkstödskommittéer på universiteten och
högskolorna.
- Det var bara det att just då pågick inga strejker, säger Mikael och
skrattar.
Slutet på 70-talet var också den tid då Sovjet-imperialismen blev tydlig.
1979 invaderades Afghanistan. Mikael tvekade inte att protestera. De flesta
FNL-are tog ställning mot Sovjet redan 1968 när Tjeckoslovakien
underkuvades.
- Hela vår vänster växte ju fram ur en brytning med Sovjetkommunismen, säger
Mikael.
I Sverige företräddes Sovjetkommunismen av SKP (som 1967 bytte namn till
VPK). Detta parti predikade fredlig samexistens med de båda supermakterna
Sovjet och USA. Clarté, FNL-grupperna och det nystartade KFML (kommunistiska
förbundet marxist-leninisterna) företrädde en motsatt politik. De
propagerade stöd till revolutionerna och befrielserörelserna i tredje
världen. När unga clartéister 1965 startade FNL-rörelsen i Sverige och
krävde "USA ut ur Vietnam" lanserade ledningen för dåvarande SKP den
tvetydiga parollen "fred i Vietnam". Efter Sovjets inmarsch i Afghanistan
blev motsättningen åter tydlig.
- Men jag tror att vi övervärderade Sovjets styrka, säger Mikael. Vi gjorde
många överslag i våra analyser, till exempel i u-båtsfrågan. Det där borde
studeras närmare.
I skiftet mellan 70- och 80-tal var det politiska läget i Sverige radikalt
omkastat. Socialdemokratin hade stillat oron på arbetsplatserna. Nu tackade
SAF och storföretagen för hjälpen genom att gå till angrepp mot hela
efterkrigstidens samförståndspolitik.
Folkhemskapitalismen angreps klassmässigt ovanifrån och politiskt från
höger. Borgerligheten, inklusive de socialdemokratiska förnyarna, gav upp
sin gamla överideologi. Den sociala ingenjörskonsten förvandlades till något
ondskefullt. Man tog över vänsterns kritik av den så kallade vetenskapliga
företagsledningen och det förment rationellt styrda samhället. Men man drog
kritiken ytterligare ett varv, från en kritik av borgerligt förnuft till en
kritik av förnuftet som sådant. Detta var i sig inget nytt. Medvetna
företrädare för monopolkapitalet hade ända sedan 60-talet använt sig av de
flummigt romantiska strömningarna som fanns inom flera av dåtidens
revoltrörelser. Paradexemplet är Stockholmskonferensen 1972, FN:s första
miljökonferens, där det amerikanska etablissemangets Maurice Strong
tillsammans med hippiegänget Hog Farm försökte leda ungdomen från medveten
politik till flummig livsstil. Men nu, i början på 80-talet, breddades
angreppet.
- Det dröjde innan många av oss insåg att läget förändrats i grunden,
berättar Mikael. En del ledande före detta revolutionärer fortsatte att
hacka på folkhemskapitalismen och gjorde karriär i SAF och mediesvängen.
Andra sökte sig till en socialdemokrati som just börjat ompröva sig ut ur
välfärdsstat och neutralitetspolitik.
I slutet av 70-talet gick Mikael med i SKP (ett parti som övertagit VPK:s
gamla namn men som, vid sidan av KPML(r), uppstått ur KFML). Clarté var vid
denna tid SKP:s studentförbund så anslutningen till partiet var något
naturligt. Men i början på 80-talet ville Clarté bryta sig loss. Man ville
helt enkelt gå tillbaka till den gamla modellen med Clarté som en
partipolitiskt obunden organisation för socialistiska intellektuella. 1983
upphörde så Clarté att var ett organ för SKP. Men vid denna tid hade
organisationen försvagats oerhört.
- Ändå tycker jag att tidningen blev bättre i början på 80-talet, säger
Mikael. Men teoretiskt famlade vi. Det fanns på sina håll en dragning mot
det postmodernistiska och postindustriella, och mot teorier som hävdade att
de intellektuella och byråkratin utvecklats till en ny överklass. Vi gled
bort från motsättningen arbete-kapital.
1984 anordnade Clartés dåvarande ordförande Thomas Söderqvist ett seminarium
tillsammans med Lennart Berntson och nyliberalen Göran Skogh. Seminariet,
som hölls i slottsmiljö, samlade bland andra Kristian Gerner och Peppe
Engberg från SKP:s tidning Gnistan samt Peter Stein från SAF:s tankesmedja
Timbro. Trots politiska meningsskiljaktigheter fanns en föreställning om ett
gemensamt motstånd mot den korporativa statsmakt som leddes av
socialdemokratin. Skvallret vid middagsbordet minns Mikael. Det handlade om
Olof Palme och hans spel med ryssen.
Det var inte bara Clarté som blev anfrätt. SAF:s Sture Eskilsson talade om
FiB/Kulturfront - där Mikael också var och fortfarande är medlem - som en
"nationaltillgång" och ville ha tidningen bland sponsorsobjekten i Timbros
fålla.
- Fast det tackade vi nej till, och vid storkonflikten 1981 tog vi klar
ställning för LO. Men både inom Clarté och FiB dröjde det flera år till
innan vi på allvar begrep det nya läget.
1988 gav FiB ut anti-SAF- broschyren Skrattar bäst som skrattar sist. Den
blev en jättesuccé, och artistgalan som anordnades i samband med utgivningen
på Folkets hus i Stockholm blev välbesökt.
Mikael Nyberg har aldrig haft någon längre anställning som journalist. De
pengar han fått in på frilansande och föredragshållande har inte räckt att
försörja sig på, inte förrän nu under de senaste åren. I slutet på 70-talet
jobbade han därför extra som kontorist, och mellan 1980 och 1994 jobbade han
deltid som lagerarbetare på KF:s grönsakslager i Årsta partihallar i
Stockholm.
- Det gav ett annat perspektiv på samhället, säger Mikael. Det var här mitt
intresse för utvecklingen av arbetslivet väcktes på allvar.
En annan inspirationskälla var rotandet i SAF:s och Volvochefen Pehr G.
Gyllenhammars politiska aktiviteter. Clartéredaktörerna hade fått kontakt
med Patrik Engellau som skrivit utredningar om byråkratiseringen av
företagen.
- Vi hade inte klart för oss att han jobbade för SAF och storföretagen,
berättar Mikael. Vi var hemma hos honom en gång i hans våning på Östermalm.
Han sa att han var vänster och att han fortfarande trodde på Marx
arbetsvärdelära, men det var ju inget tvivel om vilken klass han företrädde.
Vi fick material av honom från Aspeninstitutet, ett slutet sällskap för
företagsledare, politiker och akademiker från USA, Västeuropa och Japan.
Gyllenhammar var vice ordförande för institutet, och de planer de dragit upp
gjorde det fullkomligt klart för oss vad som nu var på gång i samhället.
Mikael började undersöka Gyllenhammars och direktörklubben European Round
Tables planer för den kommande samhällsomvandlingen, planer som alla då
ansåg ogenomförbara, men som nu i stort sett blivit verklighet genom
socialdemokraternas och EU:s försorg. Men då, i mitten på 80-talet, kunde
ingen socialdemokrat tänka sig att det egna partiet en dag skulle avreglera
arbetstiderna, inskränka arbetsrätten och försämra pensionerna för de sämst
ställda.
Mikael presenterade sitt material i en rad artiklar i FiB/K under senare
delen av 80-talet. Detta material kan man säga var embryot till den bok han
nu publicerar.
- Det handlar inte om någon jättelik konspiration, påpekar Mikael, utan om
kapitalägarnas kontroll över offentlighetens infrastruktur, de institutioner
där det allmänna medvetandet tar form. Jag försöker skildra hur Gyllenhammar
och andra medvetna företrädare för monopolkapitalet främjat vissa bestämda
tankemönster och politiska linjer.
1994, efter 14 år på lagret, fick Mikael sparken. Den nya ägaren, Antonia
Ax:son Johnson, gjorde sig av med alla deltidare. Mikael blev under hösten
samma år redaktionschef på Nej till EU:s tidning Kritiska Europafakta. Sedan
dess har han frilansat. Och för tre år sedan gav han ut sin första bok Det
gröna kapitalet, en bok som även getts ut på engelska.
Förutom högerns ideologiska offensiv, det nya arbetslivet och kapitalets
försök att kontrollera miljörörelsen har Mikael Nyberg under senare år även
skildrat klasskampen i Indien. De indiska kontakterna ser han som mycket
värdefulla. De ger ett annat perspektiv på den globala kapitalismen. Vissa
företeelser och personer som i väst blåses upp till orimliga proportioner
får sitt rätta format först i ett tredjevärldenperspektiv:
- När jag frågade min vän författaren Palagummi Sainath, om de indiska
intellektuellas inställning till Manuel Castells, svarade han: "Vem är
det?". Jag förklarade att Castells föreställer sig att vi kan omprogrammera
den globala kapitalismens nätverk, få det att tjäna mänskligheten, bara vi
alla slutar att tänka på pengar. "Sådana gurus har vi sex miljoner av i
Indien", svarade Sainath. "Vi har till och med Dalai Lama. Vi behöver inte
en till."
Sverige behöver inte heller en guru till. Men nog behöver vi en Mikael
Nyberg.
Henrik Skrak, Folket i Bild/Kulturfront 3/2001
This archive was generated by hypermail 2b29 : 03-08-01 MET DST