EU-kritikk

From: Karsten Johansen (kvjohans@online.no)
Date: Mon Oct 02 2000 - 21:15:29 MET DST

  • Next message: Bjarne Naerum: "Fra elitenes vidunderlige verden"

    En konkret og klar kritikk av EU framgår av nedenstående kronikk fra
    Aftonbladet (URL-adressen forsvant for meg) fra 27. juli.
    Legg vel merke til at forslaget om en kjerne av Unionsstater IKKE
    stammer fra det danske nei. En sentral setning i artikkelen lyder:

    "Men hur kan en konstitutionell process vara genuin om dess slutresultat
    är förutbestämt av ett fullbordat faktum, etablerat av en politisk elit?"

    Presis. Synet på Fischer er dog nok for naivt, men vel taktisk begrunnet
    i at han er "grønn", idet forfatterne selv representerer grønne partier.

    Karsten Johansen

    "EU behöver en omstart

    Joschka Fischers förslag till en europeisk federation har den fördelen att
    det tvingar politiker av alla de slag att öppet ta ställning till de
    grundläggande frågorna kring Europas framtid. Emellertid har vi, medlemmar
    av den gröna gruppen i EU-parlamentet, vissa problem med hans idéer. Den
    övergripande frågan är: Hur ska vi organisera den europeiska världsdelen så
    att den främjar fred och bidrar till kampen för att ersätta den nuvarande
    neoliberala sortens globalisering med en genuint världsomspännande
    internationalism? Hur ska vi som européer agera för att skapa en socialt
    jämställd och ekologiskt balanserad värld under ett demokratiskt och
    decentraliserat styre?

    1 För det första verkar förslaget att en ”kärna” av EU:s medlemsstater
    skulle etablera en federation utan att ta hänsyn till de andra
    medlemsstaternas önskemål, samtidigt som ytterligare ett dussin europeiska
    stater avvaktar ett snabbt medlemskap i EU, vara ett recept för en ny
    splittring av Europa. Endast en minoritet av Europas nationer kommer att
    följa med in i den fullfjädrade EU-staten, med president och så vidare, som
    Fischer föreslår. Vissa är inte förberedda, andra är inte villiga. Till och
    med den mycket pro-federalistiska franska tidningen Liberation, som genast
    hälsade Fischers förslag som ett steg för att ”utesluta nej-sägarna” (16/5),
    var en vecka senare tvungen att medge att troligtvis endast 6 av de
    nuvarande 15 medlemsländerna var redo att gå vidare. Och Sloveniens
    president Milan Kucan klagade i ett tal till Europaparlamentet över att
    Europa redan är uppdelat i fyra klasser. Fischers metod skulle fördjupa och
    permanenta denna uppdelning. Den grundläggande frågan är: Bör EU reformeras
    för att uppfylla Robert Schumans och dagens federalisters ambitioner – eller
    bör EU reformeras för att göra det möjligt för hela Europa att delta på
    likvärdig basis? Vi tror att de flesta européer skulle föredra det senare
    alternativet, annars kommer Europa att förbli splittrat för överskådlig tid
    och även det nuvarande EU skulle skäras i småbitar.

    2 För det andra tvivlar vi på att det nuvarande EU kan agera som en politisk
    motmakt mot den neoliberala transnationella företagsdominansen.
    Unionsfördraget, vilket endast svårligen kan förändras, är grundligt
    förankrat i en monetaristisk ekonomisk filosofi. I praktiska
    handelsrelationer gentemot partners i andra delar av världen agerar EU
    oftare som Världsbanken eller IMF, Internationella valutafonden, än som
    representant för en ny världsordning. EU:s krav i handelsöverenskommelser
    och liknande med europeiska ansökarländer från öst och väst såväl som från
    tredje världen liknar de krav som ställs från andra delar av det rika nord:
    marknadstillträde, investeringsskydd, avreglering, privatisering med mera,
    utan sociala eller ekologiska hänsyn. Under WTO-konferensen i Seattle
    agerade inte EU gentemot världens fattiga på ett sätt som skilde sig
    särskilt mycket från USA:s. Trots att vi som medlemmar av EU-parlamentet
    arbetar aktivt för att få EU:s verksamhet att i så hög grad som möjligt
    överensstämma med gröna och internationalistiska värden, är vi således
    övertygade om att genomgripande förändringar, inte minst av EMU, dess
    organisation, regler och kriterier, är nödvändiga för att kunna göra EU till
    ett instrument för sådana mål. Därför skulle ett urskillningslöst stärkande
    av EU:s strukturer i dag kunna leda till kontraproduktiva effekter ur en
    grön och internationalistisk synvinkel.

    3 För det tredje är vi inte säkra på att en stark och väpnad europeisk
    federation i dag skulle bidra till världsfreden, även om detta är Joschka
    Fischers ärliga strävan. Vi är inte övertygade om att den nuvarande snabba
    militariseringen av EU kommer att bli det första exemplet i världshistorien
    på en stormakt som endast ingriper militärt i andra länder för att skydda
    höga ideal och humanitära värden. Det kan vara värt att påpeka att dokument
    vid EU-toppmötet i Lissabon indikerade att området för militära
    interventioner från EU skulle kunna vara hela världen (Bilaga 4, ”Utveckling
    av huvudmålet”). Andra dokument, som presenterats i danska Berlingske
    Tidende (12/5), konstaterar att uppgiften för EU:s militära kapacitet är att
    ”försvara europeiska intressen”, inklusive ekonomiska och territoriella
    intressen. Eftersom det uppenbarligen inte finns några intentioner från de
    nuvarande europeiska ledarna att helt ställa EU:s framväxande militära
    kapacitet under FN:s jurisdiktion, ser vi en uppenbar risk för en värld av
    konkurrerande ”krishanterare” såsom USA, EU, Ryssland, Kina etcetera – en
    situation som kan leda till allvarliga konflikter och stridigheter.

    Vi anser att EU bör bidra till världsfreden framförallt genom civila
    icke-våldsmedel (inklusive en civil europeisk fredskår som parlamentet
    rekommenderat rådet efter förslag från de gröna). Om militära interventioner
    anses oundvikliga måste de, enligt FN-stadgan, utföras under FN-mandat.
    Slutmålet måste vara att FN eller, när det gäller Europa, Osse då det är
    nödvändigt tar ansvaret att agera som ”världspolis” eftersom, som Le Monde
    har påpekat, de motiv Nato eller andra länder eller allianser har ”inte ens
    under FN- mandat måste vara exakt desamma som hela FN:s” (24/5).

    För övrigt visade en opinionsundersökning förra året (publicerad som
    Eurobarometer), att stödet i alla EU-länder förutom Italien, Belgien och
    Portugal för gemensamma försvarsbeslut inom EU har försvagats sedan
    Kosovokriget. Detta visar att det vanliga åberopandet, från vissa
    EU-politiker, av ett allmänt krav på ett militärt starkt EU inte har någon
    stark grund i verkligheten.

    Vi är inte förvånade över att finna att progressiva, vänsterorienterade,
    gröna, politiker och intellektuella, efterfrågar ett europeiskt agerande för
    att motverka neoliberal globalisering och etablera en demokratisk motkraft
    mot den internationella kapitalismens råa och anarkistiska styre. Men vi är
    något förvånade över att vissa av dessa vänner förväxlar sina drömmar med
    verkligheten på ett sådant sätt att de slår fast att EU lätt kan omvandlas
    från att vara en del av problemet till att vara en del av lösningen – utan
    en genomgripande förändring av Maastricht- och Amsterdamfördragen och hela
    det ”eurocentriska” tänkande som är så starkt inom ledande kretsar i alla
    EU-institutioner.

    Vi anser att det bästa för EU vore att starta ”från scratch” med ett
    demokratiskt samarbete för hela Europa. Detta skulle innebära något annat än
    fortsatta regeringskonferenser men också något mycket skilt från att
    etablera en federation bestående av några få ”kärn”-stater. En mycket
    positiv aspekt av Fischers förslag är att han vill byta ut
    regeringskonferensernas stegvisa, slutna procedur – Monnet-metoden – mot en
    riktig ”konstitutionell process”. Men hur kan en konstitutionell process
    vara genuin om dess slutresultat är förutbestämt av ett fullbordat faktum,
    etablerat av en politisk elit?

    Varför inte våga låta folken bestämma hur Europa ska se ut under 2000-talet?

    Varför inte starta en alleuropeisk debatt från scratch för att komma fram
    till den optimala demokratiska struktur som är stark nog att klara av de
    genuint gemensamma problemen, men decentraliserad nog för att få människor
    att känna att de är delaktiga och multipolär nog för undvika all risk för
    att strukturen missbrukas av maktpolitiker för ”euronationalistiska”
    supermaktsspel och militära äventyr?"

    Mercedes Echerer, Österrike, Per Gahrton, Sverige Caroline Lucas, England
    Patricia McKenna, Irland Ilka Schröder, Tyskland Matti Wuori, Finland
    Medlemmar av EU-parlamentets gröna grupp



    This archive was generated by hypermail 2b29 : Mon Oct 02 2000 - 21:17:29 MET DST