Medietotalitarismen har flere navn. Et av de viktigste er Rupert Murdoch,
global medietrilliardær. Ingen blir statsminister i Storbrittannia uten hans
velvilje. I sin tid kom nazismen til makten bistått av mediemagnaten
Hugenberg. Noe lignende kan skje igjen.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/kultur/0008/08/maria.html
Inbördeskrig i åsiktsfabriken
MARIA-PIA BOËTHIUS om Murdoch, Blair och ett livsfarligt samarbete
Politiken har sedan länge flyttat in i medierna. Vi möter de folkvalda sedan
de redigerats och klippts ner; praktiskt taget allt de säger och gör
passerar först mediernas reningsverk eller kloak, beroende på hur man ser
det. De stajlas till mediemässighet. Lösryckta citat får bilda underlag till
upprörda debatter, djupa politiska spörsmål anses bäst belysta genom
skrikiga och polariserade och kortkorta mediestyrda gräl. Medierna, som
själva lämnar allt övrigt att öns-ka vad gäller moral, upprättar dagligen
moraliska domstolar där politiker och andra döms och bedöms. När Studio Ett
i P 1 anordnar debatt om varför politik blivit så ”ointressant” nämns inte
ett ord om mediernas sätt att presentera politik; som om medierna inte var
kraftigt medskyldiga till hur politiken uppfattas. Politikerna å sin sida
anställer alltfler rådgivare som ska hjälpa dem att anpassa sig till
medierna eller försöka manipulera tillbaka. Man kan se det som ett joint
venture mellan politik och medier; en åsikts- fabrik upprättad mitt i
samhället med avdelningar för konsulter, rådgivare, påverkanföretag,
talskrivare, intrigspinnare, journalister, politiker, medieanalytiker och så
vidare med var sin pipeline ut i samhället. Ur den ena flyter medieprodukter
och ur den andra politik. Åsiktsfabriken ägs emellertid till största delen
av företagsamheten; och det är medierna som har kontrollen över
åsiktsmakeriet. I Storbritannien har det nu utbrutit inbördeskrig i
åsiktsfabriken, något som det rapporteras ytterst sparsamt om i svenska
medier. Varför? Kan det bero på att den nya, korrupta mediemakten blir
alltför uppenbar i denna konflikt? Eller på att den visar på politikens
drogartade beroende av medierna – och det därav uppkomna missbruket hos både
politiker och medier?
Det är en historia där charmprinsen Tony Blairs och New labours triumftåg
genom europeiska medier bokstavligen hamnat i ett antal sopsäckar, en
osannolik historia om vad politikens inflyttning i medierna kan leda till.
När New labour vann sin rekordartade seger i valet 1997 fanns det redan
kritiker som varnade. John Pilger påpekade till exempel att New labour var
ett parti uppbyggt i samarbete med och för medierna. Men genom det
europeiska politikeretablissemanget gick det som en stöt; man gladde sig åt
att politik återfått livskraft och lyskraft genom Tony Blair. Både höger och
socialdemokrati gladde sig eftersom Blair adopterat en stor del av Margaret
Thatchers politik och klätt den i Labourkostym. Alla politiker, inklusive
Bill Clinton och Göran Persson, ville förekomma på bild tillsammans med
vinnaren Blair.
I Storbritannien är man överens om att det är praktiskt taget omöjligt att
vinna ett val om man inte har mediemogulen Rupert Murdochs tidningar på sin
sida.
Murdoch är en totalt samvetslös mediemogul som äger medier i 43 länder och
säger sig kunna nå över 70 procent av världens befolkning genom sina medier.
I Storbritannien kontrollerar han 34 procent av pressen på vardagar och 37
procent på söndagar. Murdoch äger till exempel den största
mainstream-tidningen The Times liksom slasktabloiden The Sun som ägnar sig
åt främlingsfientlighet, nationalism, kändisskvaller, hat och hets mot
misshagliga personer och töntsex. Den har en bra bit över tre miljoner
dagliga köpare. Han äger också News of the World, som börjat namnge dömda
pedofiler i Storbritannien, vilket lett till vad som börjar lika lynchningar.
Murdoch bryr sig inte om vilken politisk färg det parti han stödjer har, så
länge man kan ”komma överens” före val. Det är också en strategi från hans
sida; alla politiker ska veta att de kan komma i åtnjutande av hans stöd
bara de gör som han vill. Före valet 1997 åt Blair och hans hustru flera
gånger middag med Rupert Murdoch och de for till Australien där Blair talade
på en konferens som News Corporation anordnade. Murdoch betalade biljetten.
Blair hyllade i sitt tal Ronald Reagans och Margaret Thatchers ekonomiska
utmaningar och talade om vikten att avreglera mediemarknaden. News
Corporation är namnet på Murdochs globala mediekonglomerat. Blair placerade
också artiklar i The Sun och News of the World. Före, under och efter valet
1997 har Tony Blair hela tiden omgivit sig med en osannolik mängd så kallade
spin-doctors: medierådgivare och mediestrateger, anställda och frilansande.
En var Max Clifford, pr-man på News International som servar brittiska
tabloider. Clifford anses ha hjälpt New labour till seger genom att avslöja
en lång rad sexskandaler inom Torypartiet. Enligt Max Clifford är det
pr-branschens uppgift att ”fylla det utrymme undersökande journalister borde
fylla men inte längre klarar av att göra eftersom nedskärningarna har
drabbat journalistiken så hårt”.
Med tiden har det blivit alltmer tydligt att New labour och Tony Blair byggt
upp sin stjärnstatus på vackra ord, slagord, drömmar, mediestrategier,
medieutspel, reklam och ”spin” – det som i diktaturer kallas propaganda.
Långsamt hann den så kallade verkligheten upp honom. Det visade sig att
klyftorna ökade i Storbritannien, fattigdomen ökade, liksom brottsligheten.
Och missnöjet med sjukvårdspolitiken började anta orkanstyrka.
Millenniedomen, New labours barocka festivalpalats inför 2000-talet, blev
ett ekonomiskt fiasko och nu har japanska investerare gått in för att rädda
upplevelsekatedralen. Gångbron till palatset fick stängas sedan det visade
sig att den gungade under fötterna på folk: ett ingenjörsfiasko. Detta var
bara början; de senaste månaderna har de ”olyckor” som drabbat Tony Blair
börjat anta bibliska dimensioner. Han påminner inte så lite om Job i Bibeln
över vilken Gud hopade all världens elände för att pröva honom. Och vem är
”gud” i detta scenario? Inte överraskande har Rupert Murdochs medier lagt ut
en bombmatta av avslöjanden och dålig press över Tony Blair. I juni skulle
Blair, med hjälp av sina vanliga charmknuttefasoner, hålla ett anförande för
en sammanslutning av konservativa kvinnor, där han trodde sig vara som en
son. I stället blev han kraftigt utbuad. Någon vecka senare återfanns hans
tonåriga son stupfull mitt i London där han plockades upp av polisen. Och nu
har fem interna pm – mellan Blair och hans mediestrateger – läckt ut i
Murdochs Times och Sun, det ena efter det andra, alltid publicerade i de
båda tidningarna samtidigt. En maktdemonstration av guds nåde – eller
snarare, som visar att Blair hamnat i onåd hos Murdoch.
Allt detta rapporteras i brittiska medier; men man får läsa många olika för
att skaffa sig en helhetsbild. Det märkliga är tonen i rapporteringen. När
Tony Blair inför valet -97 lyckats utverka Murdochs stöd beundrades det
snarast av de andra medierna; man frågade sig sällan vad han lovat i utbyte.
Och när nu Murdoch-imperiet nu ägnar sig åt massiv vedergällning möts det av
skräckblandad beundran från journalisterna. John Pilger skriver om en
politiker som sagt till honom i ett annat sammanhang: ”Om jag fick Murdoch
till fiende skulle det bli min politiska död.” Och Pilger tillägger att
bevakningen i de medier som inte ägs av Rupert Murdoch mest rör sig kring
temat ”vad smart Rupert är”. De interna och hemliga pm:en har skaffats in av
pr-mannen Max Clifford, som numera är ovän med New labour. Han har anlitat
en mentalt störd man som är besatt av att rota i de mäktigas och kändas
soptunnor, en helt ny form av medial källsortering. Sönderrivna pm i New
labour-folkets soptunnor har pusslats ihop och överlämnats till The Times
och The Sun, som säger att de inte betalat för soporna. Men tidningen The
Guardian har hittat en utbetalning till den mediala sophämtaren från 1999 då
han fick 3 375 pund för andra leveranser ur sopsäckarna av Sunday Times. Det
här låter som satir, påhittad av illasinnade mediekritiker; men alltihop är
belagt och sker där och nu; detta är bara en av Rupert Murdochs
mediestrategier.
Murdochs metoder för att domptera politiker påminner inte så lite om den
slags maffia som kräver ersättning för att ”beskydda” t ex krogar. Om krogen
inte betalar sprängs den i luften. I Murdochs fall får pr-män och
journalister agera torpeder. Misshagar politikerna Murdoch utsätts de för
”avslöjanden”.
Tyvärr bekräftar de publicerade pm:en New labours och Tony Blairs besatthet
av sken och propagandautspel i medierna. Philip Gould, rådgivare, skriver
till Blair att New labour nu är ett ”förgiftat varumärke”. Och Tony Blair
skriver i sitt läckta pm att ”när det gäller brottslighet behöver vi nu
något tufft, med omedelbart bett, något som skickar ett budskap. Vad gäller
familjen behöver vi två eller tre iögonfallande initiativ som är
fullständigt konventionella i sin syn på familjen.” Varför Tony Blair och
New labour hamnat i onåd hos Murdoch får vi säkert veta tids nog. Samma
vecka som pm:en publicerades kom New labour med en efterlängtad
sjukvårdsreform, som helt hamnade i skymundan av pm-skandalerna. Murdoch
kallas ultrakonservativ till och med i amerikanska medier. Han betalar
mindre än 2 procent i skatt på hela sitt globala medieimperium. Och han är
stor motståndare till euron, den gemensamma europeiska valutan. Det beror på
att han tjänar stora pengar på att flytta runt sina pengar mellan de olika
europeiska skattesmitarparadisen. Där upprättar han också vad som numera
kallas virtuella dotterföretag som han köper och säljer inom
mediekonglomeratet.
Denne rövarbaron och mediemagnat har en enorm makt över politiken i
Storbritannien, USA, Australien och på många andra ställen på jorden. Det
var Murdochs tabloid The Star och tv-bolag Fox i USA som började avslöja
Bill Clintons kvinnoaffärer. Han lyckades inte fälla den amerikanska
presidenten denna gång. Men Bill Clinton, hårt pressad av mediemakten,
övertog precis som Tony Blair en stor del av de konservativas politiska
idéer. Detta enligt sin rådgivare George Stephanopoulos, som skrivit sina
memoarer. Är det inte dags för svenska politiker att flytta ut ur medierna
och skaffa sig en mediepolitik värd namnet? En som står på folkets sida mot
mediernas ockupation av demokratin? Eller är det redan för sent – också i
Sverige?
Maria-Pia Boëthius
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Sep 28 2000 - 11:01:11 MET DST