Dagens Nyheter (Stockholm), 14.4.98
"Ett grundskott mot rättsstaten"
Schengenavtalet. På torsdag tar riksdagen ställning till avtalet.
Av Jes=FAs Alcalá
Våren 1996: Schengens så kallade centralgrupp kommer med sin första
årsrapport. Det är en rapport om vad polisen i Schengenländerna gjort
för att "bevara ordning och allmän säkerhet, inbegripet
statenssäkerhet".
Polissamarbetet i Schengenländerna fungerar bra, menar centralgruppen.
Samarbetet har bland annat lett till att viktiga spaningsuppgifter om
människor som är eller kan tänkas bli ett hot mot Schengenländernas sä
kerhet har kunnat samlas in. I det gemensamma datoriserade
kontrollregistret i Strassbourg finns således 939.058 personer
registrerade. Drygt hälften av dem, 507.859 personer, är "icke önskvärda
utlänningar".
Sommaren 1997, dagen innan EU-staternas regeringsrepresentanter skall
mötas för att underteckna det så kallade Amsterdamfördraget, arresterar
holländsk polis hundratals EU-motståndare. Handbojor sätts på, förhör
hålls, fotografier och fingeravtryck tas. De bryska metoderna förvånar
fö r EU-skeptikerna har bara helt fredligt deltagit i ett protestmöte
och i en demonstration. Inget våld har använts, ingen skadegörelse
noterats.
Åklagaren förklarar att misstanken gäller "delaktighet i brottslig
organisation", ett grovt brott. Därför har samtliga demonstranter
anhållits och därför skall de som inte är hollä ndska medborgare bli
hemskickade med eskort. Hemskickade - i ett militärt flygplan och med
militär eskort - blir bland andra fyra svenska medborgare. De har
ansetts utgöra ett hot mot "den allmänna säkerheten".
Vintern 1998. Schengens så kallade Verkställande kommitté påminner ännu
en gång regeringarna om vikten av att utbyta information om asylpraxis
och "illegal invandring". Särskilt viktigt är att samla uppgifter om
asylsö kande och utlänningar med "känslig nationalitet". Den så kallade
"negativlistan", en lista över stater gentemot vilka Schengenländerna
skall införa visum, står fast. Medborgare från 128 länder skall ha
visum för inresa i Schengenländerna. Med tanke på risken för "avhopp"
skall dessutom transitvisum för flygplatsuppehå ll avkrävas medborgare i
följande "flyktingproducerande" länder: Irak, Iran, Afghanistan,
Somalia, Nigeria, Ghana, Zaire, Etiopien, Eritrea, Sri Lanka, Bangladesh
och Pakistan.
Detta är Schengen. Och detta är EU. Och i övermorgon, torsdag, skall
Sveriges riksdag ta ställning till Schengenavtalet och
Schengenkonventionen. Litet senare i vår har riksdagen att ta ställning
till ytterligare EU-anpassade lagfö rslag. Alla handlar de om
polissamarbete inom EU. Eller snarare handlar de om gränsöverskridande
kontroll, övervakning och registrering av medborgare. Så vill regeringen
till exempel stifta en ny "polisdatalag" och införa ett
"kriminalunderrättelseregister" och ett "DNA-register".
Dessutom vill man inrätta ett nytt "misstankeregister" och ett nytt
"belastningsregister". Regeringen, liksom EU, säger att det inte finns
skäl att oroa sig över dessa nya regler. EU är ett fredsprojekt och
EU-staterna är demokratiska. Det enda man vill är att skapa ordning och
reda - både i asylfrågor och vad gäller brottslighet. Ordning och reda
är en förutsättning för det gränslösa EU.
Är det så? Skall vi inte oroa oss över de niohundratusen
registreringarna? Var arresteringen av EU-motståndarna i Amsterdam bara
ett olycksfall i arbetet?
Schengenkonventionen består av 142 artiklar. Fyra av dem handlar om
rörelsefriheten, de resterande etthundratrettioåtta om kontrollåtgärder.
Kontrollen, den omfattande kontroll som Schengen har byggt upp och nu
vill utvidga, förutsä tter utbyte av information. Därför finns två
gigantiska databaserade registrerings- och övervakningssystem: SIS,
"Schengen Information System", och SIRENE, "Supplementary Information
Request at the National Entry". Syftet med Schengens informationssystem
är - så står i konventionen - att "med hjälp av information som överförs
via detta system bevara ordning och allmän säkerhet, inbegripet statens
säkerhet". Det är en vag formulering och vagheten är avsiktlig. För med
ordning och säkerhet menar man faktiskt litet allt möjligt. Man menar
brottsbekämpning och man menar bekämpning av . . . ja, just sådana
"misstä nkta" som de demonstrerande EU-motståndarna i Amsterdam. Och så
menar man förstås bekämpning av "icke önskade utlänningar" - flyktingar,
asylsökande som fått nej, utomeuropeiska arbetskraftsinvandrare och utlä
nningar som antas ha begått eller kan antas komma att begå grova brott.
Just utlänningar - och då mest asylsökande - betraktas uppenbarligen som
det största hotet mot Schengens ordning och säkerhet. Det visar
statistiken över registrerade personer. I sin senaste å rsrapport
redovisar Schengens centralgrupp att 3,9 miljoner kontrolluppgifter
finns lagrade i SIS-registret. Drygt sjuttio procent av dem avser "icke
önskvärda utlänningar". Att utlänningar utgör ett stort hot bevisas
också av Schengenländernas visumpolitik - faktiskt den strä ngaste
visumpolitik som något västeuropeiskt land tillämpat under fredstid:
Visumtvång gentemot 128 länder, flygplatsvisum gentemot 12 länder, krav
på ett enhetligt förfarande vid visumansökningar och skyldighet att lä
mna uppgifter om flyktingrörelser till ett centralt register, det så
kallade CIREFI-registret. Dessutom har EU:s ministerråd föreslagit en
konvention som förpliktar medlemsstaterna att "registrera och ta
fingeravtryck på alla asylsö kande som fyllt 14 år".
Uppgifterna, inklusive fingeravtrycken, skall sedan lämnas till ett -
som det heter i det konventionsförslag som EG-parlamentet godkände den
15 januari i år - europeiskt centralregister, EURODAC-registret.
Ingenting att oroa sig för? Nej, säger den svenska regeringen.
Farhågorna är överdrivna. Vad som skall registreras i Schengens
informationssystem (SIS) får vi i Sverige själva bestämma. Det är
sannerligen ingen tröst, dessutom knappast sant.
Schengenkonventionen säger visserligen att de nationella myndigheterna
själva skall avgöra vilka uppgifter som skall rapporteras till det
gemensamma kontrollregistret. Konventionen säger också att bara viss
bestämd information får lagras i SIS-registret. Men Schengenkonventionen
berör inte med ett ord vad myndigheterna får eller inte får registrera i
det andra av Schengens kontrollregister, SIRENE-registret.
Det är ingen tillfällighet för meningen är att polis, tull och
utlänningsmyndigheter skall ha nära nog fria händer att kontrollera,
registrera och utbyta information. Det är heller inte någon
tillfällighet att det mesta i Schengen är sekretessbelagt. Så är till
exempel den viktiga SIRENE-handboken - en handbok för vad myndigheterna
har rätt att göra - hemlig. Hemliga är också många av de beslut och
"tillämpningsföreskrifter" som Schengens verkställande kommitté fattat
och antagit. Kontroll av medborgarna. Men inte motsvarande kontroll av
myndigheterna. Och alls ingen öppenhet i beslutsfattandet.
Vad säger nu den svenska regeringen om det? Om hemligstämplandet av
SIRENE-handboken skriver regeringen så här: "Verkställande kommittén har
beslutat att klassificera SIRENE-handboken som hemlig" (Prop 1997/98 sid
33). Ett konstaterande, ingenting mer. Och om det kompakta
hemlighetsmakeriet i Verkställande kommittén gör regeringen följande
kommentar: "Beslut inom Schengensamarbetet fattas efter förhandlingar
mellan medlemsstaterna. Schengensamarbetet skiljer sig på så sätt inte
från övrigt mellanstatligt samarbete.
Förhandlingar måste kunna föras i förtroendefull anda. I detta ligger
bland annat att förhandlingsståndpunkter som regel inte bör komma till
allmän kännedom" (Prop 1997/98:42 sid 33 ff). "Förhandlingsståndpunkt"
betyder här oftast beslut, beslut som senare blir till de bindande
"tillämpningsföreskrifter" som i sin tur många gånger förblir hemliga.
Men inga invändningar alltså. Så gick det med löftet om export av
Sveriges offentlighetsprincip.
Nå, men om nu Schengens verkställande kommitté i hemlighet har beslutat
om en mängd tillämpningsföreskrifter, föreskrifter som i sig är en del
av själva Schengen och som ibland förblir hemliga - hur blir det då
möjligt för riksdagen att ta ställning till Schengensystemet? För det är
väl ändå så att ingen konvention får ratificeras och inget
internationellt avtal får godkännas om inte riksdagen vet vilka konkreta
ändringar av svensk lag konventionen och avtalet förutsätter?
Nja, säger Utrikesdepartementet i en promemoria, i regel skall det vara
på det sättet men i det här fallet kan det inte bli riktigt så för i det
här fallet har vi bråttom och måste handla "praktiskt": "Som regel
brukar regeringen när den begär att riksdagen skall godkänna en
internationell överenskommelse samtidigt lägga fram förslag till den
lagstiftning som behövs för att genomföra åtagandena i överenskommelsen.
Den metoden kommer inte att kunna väljas denna gång. Detta beror delvis
av praktiska skäl.
Det skulle vara opraktiskt och svårt att lägga fram alla lagförslag på
en gång" (Departementspromemoria Ds 1997:38. Sveriges anslutning till
Schengensamarbetet). Och regeringen instämmer och skriver: "Orsaken
till det valda tillvägagångssättet är att processen med att hämta in
riksdagens ställningstagande och eventuella godkännande av
överenskommelserna annars skulle behöva skjutas upp. Detta vore av olika
skäl olyckligt" (Prop 1997/98:42 sid 6). Som hinder och bromsklossar för
effektiviteten ungefär så ser regeringen på riksdagen, på grundlagen och
på demokratin. Om riksdagen av "praktiska" skäl säger ja till Schengen
så säger den därför samtidigt ja till att själv bli betraktad som ett
slags anakronism i teknokratins tidevarv.
Nu är Schengenkonventionen och Schengenavtalet bara en del av en
pågående utveckling. Andra EU-regler tvingar Sverige till ännu mer
kontroll av medborgarna, till ännu fler register och till ännu starkare
polismakt. Jag tänker på den så kallade Europolkonventionen, den
överenskommelse som ger polisen befogenheter den aldrig tidigare haft i
en demokratisk stat. Jag tänker också på inhemska svenska förslag till
förstärkt sekretess och ökad polismakt. Till alla dessa fö rslag har
riksdagen att ta ställning nu i vår.
Europolkonventionen föreskriver bland annat att ännu ett europeiskt
centralregister måste byggas upp - det så kallade analysregistret. I
analysregistret skall inte mindre än femtiotre typer av personuppgifter
lagras. Allt går att registrera - från en persons utseende och
DNA-uppgifter till en persons sexuella läggning och "ras". I art 5 i
Europols tillämpningsföreskrifter talas således - under rubriken "order
om upprättande av arbetsregister för analysändamål" - om att Europol
skall kunna registrera uppgifter "som avser rasmässig härkomst, religiös
eller annan trosuppfattning, politiska åsikter, sexualvanor och
hälsotillstånd". En sådan registrering förusä tter ingen konkret
brottsmisstanke utan bara att uppgifterna är nödvändiga "med hänsyn till
ändamålet med analysen".
Uppgifterna skall emellertid tjäna som komplettering till andra
personuppgifter. Det man här banar väg för är alltså åsiktregistrering.
Ändå har Sverige godkänt Europolkonventionen och nu föreslår regeringen
en polisdatalag som ger polisen rätt att till Europol lämna uppgifter om
ras, etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk
övertygelse, medlemskap i fackförening, hälsa och sexuell läggning.
Visst krävs det att uppgifterna skall vara "kompletterande" och
"oundgängligen nödvändiga" för analysen. Men alla, också regeringen,
inser hur vaga sådana krav är.
Just vagheten i Europolkonventionen fick, tillsammans med de långtgående
maktbefogenheterna för polisen, det tyska åklagarförbundet och det tyska
domarförbundet att bestämt ta avstånd från Europolkonventionen.
Konventionen var, sade man i ett pressmeddelande, ett grundskott mot
rättsstaten.
Här i Sverige är man däremot tyst. Och tyst är man också om förslaget
att förlänga den tid under vilken säkerhetstjänsten och den öppna
polisen skall kunna hålla sina handlingar hemliga. I stället fö r den
nuvarande regeln om 40 år föreslås 70 års sekretess gälla för all
underrättelseverksamhet. Detta förslag ter sig extra märkligt med tanke
på det löfte regeringen nyss givit om ökad demokratisk insyn i Säpos
verksamhet.
Vilket Europa är det vi håller på att bygga? Vilket Sverige är det? Vet
riksdagen verkligen vad det är den tar ställning till i övermorgon och
längre fram i vår?
Schengenavtalet Fakta/Schengenavtalet
Schengenavtalet är en uppgörelse om pass- och visumfrihet mellan EU:s
länder. Det innebär att de gamla gränskontrollerna länderna emellan
slopas. Riksdag beslutar på torsdag om Sverige ska skriva under avtalet.
Det har redan trä tt i kraft mellan nio länder, enligt tidtabellen ska
de nordiska länderna anslutas till samarbetet år 2000.
Den slopade gränskontrollen innebär att granskningen av inresande till
Europa flyttas till EU:s yttre gränser, hamnar och flygplatser. Där
kommer strömmen av resenärer att noga sorteras i EU-medborgare och icke
EU-medborgare.
Schengenavtalet har mötts av hård kritik. Många har hävdat att det
medför risker för att flödet av sprit, narkotika och cigarretter över
gränserna ökar starkt.
Andra anser att flyktingkontrollen vid EU:s gränser kommer att göra
Europa till en fästning, stängd för asylsökande, och att den uteblivna
gränskontrollen kommer att kräva ökad polisövervakning och
medborgarkontroll.
-- //Tom Grydeland <Tom.Grydeland@phys.uit.no>