Fra Aftonbladet
Hur kan detta få fortsätta?
EDWARD W SAID ser ett folk jagas som råttor - och en stat som vägrar
uppföra sig som andra stater
Trots Israels försök att inskränka rapporteringen om dess utomordentligt
destruktiva invasion av Västbankens palestinska städer och flyktingläger
har information och bilder icke desto mindre sipprat igenom. Internet
har tillhandahållit hundratals ögonvittnesrapporter i både ord och bild,
och det har även den arabiska och europeiska tv-rapporteringen,
rapporter som till största delen inte varit tillgängliga eller
blockerats eller betraktats som icke existerande i de dominerande
amerikanska medierna. Dessa rapporter ger oss skakande bevis för vad
Israels kampanj faktiskt handlar om (och alltid har handlat om): den
oåterkalleliga erövringen av palestiniernas land och samhälle. Den
officiella linjen (som USA i grund och botten har stött, i likhet med
snart sagt varenda amerikansk tv-kommentator) är att Israel har
försvarat sig genom att öva vedergällning för de självmordsbombningar
som har undergrävt dess säkerhet och till och med hotat dess existens.
Detta påstående har fått status som en absolut sanning som inte
påverkats vare sig av vad Israel har gjort eller vad som faktiskt har
gjorts mot Israel. Att rycka upp det terroristiska nätverket med
rötterna, att krossa terrorismens infrastruktur, att angripa
terroristnästena (lägg märke till den totala avhumaniseringen i var och
en av dessa fraser) - dessa uttryck upprepas så ofta och så tanklöst att
Israel har fått rätt att göra vad det har velat göra, vilket i själva
verket är att förstöra det palestinska civila livet, med så mycket
skadegörelse, så mycket ren godtycklig förstörelse, mördande,
förödmjukelser, vandalism och meningslöst men överväldigande
teknologiskt våld som möjligt. Ingen annan stat på jorden hade kunnat
göra vad Israel har gjort med lika mycket godkännande och stöd från USA.
Det finns emellertid tecken på att det enastående, för att inte säga
groteska i dessa påståenden (Israels "kamp för sin överlevnad") långsamt
håller på att avslöjas genom den brutala och nästan ofattbara förödelse
som åstadkommits av Israel och dess mordiske premiärminister, Ariel
Sharon. Genom vilken omänsklig kalkyl beslöt Israels armé att med hjälp
av 50 stridsvagnar, 250 missilangrepp per dag, och dussintals
flygangrepp med F-16-plan belägra flyktinglägret i Jenin under mer än en
vecka, detta stycke jord på en kvadratkilometer som hyser 15 000
flyktingar och några dussintal män som är beväpnade med automatvapen men
som inte har några som helst försvarsverk, inga ledare, inga missiler,
inga stridsvagnar, ingenting, och kalla detta för ett svar på
terroristiskt våld och hotet mot Israels överlevnad? Det rapporteras att
det finns hundratals döda begravda i spillrorna. Är palestinska civila
män, kvinnor och barn ingenting mer än råttor eller kackerlackor som kan
angripas och dödas i tusental utan att så mycket som ett ord av
medkänsla eller försvar för dem uttalas? Och vad ska man säga om
tillfångatagandet av tusentals palestinska män som har blivit bortförda
av israeliska soldater, om den nöd och hemlöshet som drabbar så många
vanliga människor som försöker överleva i de ruiner som skapats av
israeliska bulldozrar över hela Västbanken, om belägringen som nu har
pågått i månader och åter månader, den avstängda elektriciteten och
vattnet i alla palestinska städer, de långa dagarna med totalt
utegångsförbud, bristen på mat och mediciner, de sårade som har blött
till döds, de systematiska attackerna mot ambulanser och
sjukvårdspersonal som till och med den beskedlige Kofi Annan har fördömt
som skandalösa? De aktionerna kommer inte att kunna stuvas undan i
minneshålet utan vidare. Israels vänner måste ställa frågan hur landets
suicidala politik någonsin ska kunna ge det fred, erkännande och
säkerhet.
En monstruös förvandling av ett helt folk till föga mer än
"militanter" och "terrorister", som åstadkommits av världens mest
formidabla och fruktade propagandamaskin, har möjliggjort för inte bara
Israels militär utan också dess bataljon av skribenter och försvarare
att sudda ut en fruktansvärd historia av lidande och övergrepp i syfte
att ostraffat kunna förstöra det palestinska folkets civila existens.
Borta ur det offentliga medvetandet är ödeläggelsen av det palestinska
samhället 1948 och fördrivningen av ett folk; erövringen av Västbanken
och Gaza och den fortsatta militära ockupationen sedan 1967; invasionen
av Libanon 1982 med dess 17 500 libanesiska och palestinska dödsoffer
och massak-rerna i Sabra och Shatila; de fortsatta angreppen mot
palestinska skolor, flyktingläger och civila institutioner av alla slag.
Vilket antiterroristiskt syfte uppnås genom att beslagta arkiv och
förstöra byggnader som hyser institutioner som utbildningsministeriet,
Ramallahs kommunstyrelse, statistiska centralbyrån, sjukhus, radio- och
tv-stationer, och en rad institut som är specialiserade på medborgerliga
rättigheter, sjukvård och ekonomisk utveckling? Är det inte uppenbart
att Sharon har bestämt sig inte bara för att "knäcka" palestinierna utan
också för att försöka eliminera dem som ett folk med nationella
institutioner? I en situation präglad av sådan olikhet och asymmetrisk
makt verkar det sinnesrubbat att hela tiden kräva av palestinierna, som
varken har armé eller flygvapen eller stridsvagnar eller försvarsverk av
något slag, att de ska "avstå från" våld, och att inte kräva någon
motsvarande begränsning av Israels aktioner. Inte ens frågan om
självmordsbombare, som jag alltid har varit motståndare till, kan
granskas utifrån ett synsätt som tillåter en dold rasistisk måttstock
att värdera israeliska liv högre än de många fler palestinska liv som
har förlorats, stympats, förvridits och förkortats av den långvariga
israeliska militära ockupationen och det systematiska barbari som Sharon
öppet utövat mot palestinier från början av sin karriär på 1950-talet
fram till nu.
Det kan enligt min uppfattning inte bli någon tänkbar fred om man
inte tar tag i de verkliga frågorna, som rör Israels totala vägran att
acceptera palestiniernas suveräna existens som ett folk som har rätt
till vad Sharon och de flesta av dem som stöder honom betraktar
uteslutande som Stor-Israels land, det vill säga Västbanken och Gaza.
Ett porträtt av Sharon i Financial Times 6-7 april avslutades med ett
extremt avslöjande citat ur hans självbiografi, som tidningen lät
föregås av följande anmärkning: "han har skrivit med stolthet om sina
föräldrars uppfattning att judar och araber kunde leva sida vid sida".
Därefter det relevanta citatet ur Sharons bok: "Men de ansåg utan tvekan
att de ensamma hade rätten till landet. Och ingen skulle få tvinga ut
dem, oavsett terror eller vad som helst. När landet tillhör dig i fysisk
mening - det är då du har makt, inte bara fysisk makt utan andlig makt."
1988 gick PLO med på den eftergiften att en delning av det historiska
Palestina i två stater skulle vara acceptabel. Detta bekräftades på nytt
vid ett flertal tillfällen och förvisso igen i Oslo-dokumenten. Men det
var bara palestinierna som uttryckligen erkände principen om delning.
Israel har aldrig gjort det. Det är därför som det nu finns över 170
bosättningar på palestinsk mark och ett 480 kilometer långt nätverk av
vägar som förbinder dem med varandra och totalt hindrar palestinska
förflyttningar (enligt Jeff Halper på Israeli Committee Against House
Demolition har det kostat tre miljarder dollar och finansierats av USA),
och därför som ingen israelisk premiärminister från Rabin och framåt
någonsin tillerkänt palestinierna någon verklig suveränitet, och
naturligtvis är det också därför som bosättningarna har ökat för varje
år. En hastig blick på en aktuell karta över territorierna avslöjar vad
Israel har ägnat sig åt under hela fredsprocessen och vad det har
resulterat i för palestiniernas del i form av geografisk uppstyckning
och krympning av samhällslivet. I praktiken uppfattar således Israel sig
och det judiska folket som ägare till Israels land i dess helhet: det
finns lagar om jordägande som garanterar detta i själva Israel, men på
Västbanken och Gaza fyller nätverket av bosättningar och vägar och
frånvaron av eftergifter överhuvudtaget när det gäller palestiniernas
rätt till land samma funktion. Det är ofattbart att ingen politiker
eller tjänsteman - ingen amerikan, ingen palestinier, ingen arab, ingen
FN-anställd, ingen europé, och ingen annan heller - har utmanat Israel
på denna punkt som funnits med genom alla Oslodokumenten och
procedurerna och avtalen. Vilket naturligtvis förklarar varför Israel,
efter nästan tio år av "fredsförhandlingar", fortfarande kontrollerar
Västbanken och Gaza. Nu kontrolleras de mer direkt av över 1 000
israeliska stridsvagnar och tusentals soldater, men den bakomliggande
principen är densamma. Ingen israelisk ledare (och sannerligen inte
Sharon och hans expansionistiska anhängare som bildar majoriteten i hans
regering) har vare sig officiellt erkänt de ockuperade områdena som
ockuperade områden eller tagit nästa steg och erkänt att palestinierna
skulle kunna ha suveräna rättigheter, det vill säga utan israelisk
kontroll över gränser, vatten, luftrum och säkerhet på det som större
delen av världen betraktar som palestinsk mark. Att prata om "visionen"
om en palestinsk stat, vilket har blivit på modet, förblir tyvärr blott
en vision såvida inte frågan om rätten till land och suveränitet öppet
och officiellt erkänns av den israeliska regeringen. Ingen israelisk
regering har någonsin gjort det och om det blir som jag tror så kommer
ingen att göra det inom en nära framtid. Man bör komma ihåg att Israel
är den enda stat i världen i dag som aldrig har haft internationellt
fastställda gränser; den enda stat som inte är en stat för sina
medborgare utan för hela det judiska folket; den enda stat där över 90
procent av marken förvaltas för att användas bara av det judiska folket.
Att det också är den enda stat i världen som aldrig har erkänt någon av
de viktigaste bestämmelserna i folkrätten visar på omfattningen av den
förkastelsepolitik som palestinierna har ställts inför. Detta är
anledningen till att jag har varit skeptisk mot diskussioner och möten
om fred, vilket är ett fint ord men som i den nuvarande situationen helt
enkelt innebär att palestinierna kommer att tvingas upphöra med sitt
motstånd mot den israeliska kontrollen över deras land. Det är en av de
många bristerna med Arafats förfärliga ledarskap (för att inte tala om
de ännu mer bedrövliga arabledarna i allmänhet) att han varken såg till
att de decennielånga Osloförhandlingarna någonsin fokuserade på rätten
till land, vilket innebar att Israel aldrig tvingades förklara sig
villigt att ge upp anspråk på palestinskt land och inte heller krävde
att Israel skulle tvingas ta något ansvar för det palestinska folkets
lidande. Nu befarar jag att han kanske bara försöker rädda sig själv
igen, medan det vi verkligen behöver är internationella övervakare som
kan skydda oss och nya val för att säkerställa en verklig politisk
framtid för det palestinska folket.
Den grundläggande fråga som Israel och israelerna ställs inför är
följande: är Israel villigt att juridiskt ta på sig de rättigheter och
skyldigheter som det innebär att vara ett land som vilket som helst
annat och att avsvärja sig den typ av omöjliga anspråk på
landrättigheter för vilka Sharon och hans föräldrar och hans soldater
har slagits från dag ett? 1948 förlorade palestinierna 78 procent av
Palestina. 1967 förlorade de de återstående 22 procenten. Båda gångerna
till Israel.
Nu måste världssamfundet ålägga Israel förpliktelsen att acceptera
principen om verklig, i stället för fiktiv, delning och att acceptera
principen om begränsning av Israels ohållbara territoriella krav, dessa
absurda, bibelbaserade anspråk, och de lagar som hittills har
möjliggjort för Israel att fullständigt sätta sig över ett annat folk.
Varför tolereras den sortens fundamentalism utan vidare? Men än så länge
hör vi bara att palestinierna måste avstå från våld och fördöma
terrorismen. Kräver man aldrig något väsentligt av Israel och kan det
fortsätta göra vad det har gjort utan en tanke på konsekvenserna?
Det är den verkliga frågan om Israels existens huruvida Israel kan
existera som en stat som alla andra, eller om det alltid måste stå över
de restriktioner och förpliktelser som gäller för alla andra stater i
världen i dag.
Det förflutna inger inte någon tillförsikt.
Edward W Said
Publicerad: 2002-04-17
Översättning: Tor Wennerberg
Edward W Said är professor i litteraturvetenskap vid Columbia
University. Hans senaste bok är The End of the Peace Process (Pantheon).
Hans självbiografi Utan hemvist utkom på svenska 2000 (Ordfront).
______________________________________________________________________________
ifrance.com, l'email gratuit le plus complet de l'Internet !
vos emails depuis un navigateur, en POP3, sur Minitel, sur le WAP...
http://www.ifrance.com/_reloc/email.emailif
This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST