løsning mulig

From: Karsten Johansen (kavejo@ifrance.com)
Date: 08-03-02


Floskelen om at "det ikke er noen løsning i sikte" på "konflikten i
Midtøsten" som Israels folkemordsokkupasjon forskjønnende omskrives til
har selvsagt ikke hold i virkeligheten.

Den norske regjering kan uten videre og her og nå anerkjenne Palestina
som en selvstendig stat, og alle mulige andre kan gjøre det samme.
Samtidig kan man bryte alle handelsforbindelser med Israel og USA inntil
disses nåværende folkemords/folkefordrivelsespolitikk overfor
palestinerne opphører. Den eneste grunnen til at dette ikke skjer er
selvsagt at man ikke vil, fordi man i realiteten støtter Israel og USA
100 pst. - fordi de har den rette gammeltestamentelige
(penge)-religionen og flest penger og flest våpen. Så enkelt er det.

Karsten Johansen

Kommentar fra Svenska Dagbladet:

8/3 2002

Erkänn staten Palestina!

Israels ockupationer är folkrättsvidriga. Sverige bör nu diplomatiskt
och folkrättsligt erkänna staten Palestina. FN:s delningsplan från 1947
fastställde att två stater skulle upprättas. FN har därefter på ett
anmärkningsvärt sätt svikit det palestinska folket, skriver Bo Johnson
Theutenberg, professor i folkrätt.

Det är med fasa man bevittnar konflikten Palestina-Israel. Det
destruktiva agerande som såväl israeler som palestinier ägnar sig åt
ligger så långt bort från det folkrättsliga regelsystemet som det går
att komma. Det kan inte fortsätta på detta sätt. Någon måste sätta stopp
för illdåden.

Främst är det FN och FN:s säkerhetsråd som bär ansvaret för att tvisten
mellan Israel och Palestina ständigt eskaleras. Låt mig förklara detta
samt något beröra den folkrättsliga bakgrunden till tvisten.
Tvistens rötter kan sökas oändligt långt tillbaka. Dess akuta fas härrör
från det beslut som FN:s generalförsamling tog 1947 i resolution nr 181
att dela det brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk
stat.
Efter kalifatets fall efter första världskriget 1914-1918 hade Palestina
1917 kommit i brittiska händer. Det efter första världskriget bildade
Nationernas Förbund (NF) omvandlade 1920 Palestina till ett brittiskt
mandatområde. Mandatet har av palestinaaraberna och arabstaterna alltid
betraktats som folkrättsligt illegalt. När NF under andra världskriget
föll ihop bildades vid fredsslutet 1945 Förenta Nationerna, FN (Se
lästips 1).
Efter det att ett stort antal kommissioner 1918-1947 hade försökt lösa
motsättningarna mellan de arabiska och judiska folkgrupperna i
Palestina, blev det FN:s generalförsamling som 1947 tog beslutet att
dela mandatet i en judisk och en arabisk stat.

Eftersom det är FN:s delningsplan från 1947, som utgör den folkrättsliga
grundbulten för såväl Israels som Palestinas folkrättsliga existens som
stater, är det av synnerlig vikt att återvända till detta folkrättsliga
grunddokument.
Till grund för generalförsamlingens delningsbeslut 1947 låg den
delningsplan som hade utarbetats av United Nations Special Committee on
Palestine (UNSCOP), i vilken bl a Sverige ingick. Planen antogs av en
majoritet av FN:s medlemsstater, inklusive stormakterna. Den godtogs
dock inte av palestinaaraberna och arbabstaterna. Som nämndes ovan
betraktade dessa NF:s mandatbeslut 1920 som folkrättsligt illegalt.
Senare godtogs dock delningsplanen av araberna.

För att genomföra den 1947 beslutade delningen tillsatte
generalförsamlingen The United Nations
Palestine Commission, UNCP. Till följd av de våldsamma motsättningarna
mellan judar och araber rapporterade UNCP till FN att delningsplanen
inte kunde genomföras utan användande av vapenmakt.
För detta fordrades ett beslut i säkerhetsrådet enligt FN-stadgans
kapitel VII (d v s tvångskapitlet).
Eftersom generalförsamlingens resolutioner inte anses ha rättsligt
bindande kraft, uppmanade generalförsamlingen redan vid
delningsresolutionens antagande 1947 säkerhetsrådet att vidta de
åtgärder enligt kapitel VII som rådet ansåg nödvändiga för att bevara
internationell fred och säkerhet.
På grund av vetorätten kunde säkerhetsrådet inte förmås att agera för
att genomföra den av generalförsamlingen antagna delningsplanen. Saken
har dock sedan 1947 legat på säkerhetsrådets bord, varför säkerhetsrådet
55 år efter sitt kapitala misslyckande 1947-1948 borde kunna förmå sig
att äntligen ingripa i konflikten.

Praktiskt taget överallt där människoliv går till spillo uppenbarar sig
FN och olika typer av FN-koalitioner. Dock icke i denna konflikt.
Varför? Fortsatt underlåtande att vidta lämpliga åtgärder syftande till
att stoppa blodflödet fräter tungt på FN:s anseende.
Även om generalförsamlingens resolutioner inte anses ha bindande kraft,
var det ändå på grundval av den 1947 antagna delningsplanen som Israel
utropade sin självständighet den 14 maj 1948. I den israeliska
självständighetsförklaringen hänvisas uttryckligen och enbart till
generalförsamlingens delningsresolution nr 181. Omedelbart efter staten
Israels utropande erkändes den nya staten av Förenta staterna,
Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien samt invaldes i FN den 11
maj 1949.
På samma sätt som delningsbeslutet 1947 gav den judiska delen av
Palestinas befolkning den folkrättsliga kraften att 1948 utropa den
självständiga staten Israel, finner den Palestinska staten sin
folkrättsliga grund i samma delningsbeslut 1947.

Det är viktigt att betona att statssamfundet enbart har legitimerat ett
parallellt upprättande av två stater, icke enbart upprättandet av en
stat. Det är här som FN och dess säkerhetsråd, liksom rådets permanenta
medlemmar, grovt har misslyckats i sitt uppdrag.
Man har m a o inte skipat folkrättslig rättvisa. Den genom resolution nr
181 år 1947 antagna delningsplanen innehöll en exakt fördelning av de
områden som skulle tillfalla den judiska staten Israel respektive den
arabiska staten Palestina.
Självfallet har resolution nr 181 betydelse i frågan om de israeliska
annekteringarnas och ockupationernas folkrättsliga bärighet. Här skulle
jag vilja falla tillbaka på de slutsatser jag drog i min redan 1978
publicerade studie Mellanösternkrisen och folkrättens principer. Häri
betonades att folkrätten innehåller ett kategoriskt förbud mot att
förvärva territorium med våld.

Enligt denna folkrättsliga grundsats har Israel således ingen
folkrättslig titel till de landområden som ensidigt annekterats
(införlivats) av Israel. Den israeliska ockupationen av områden vilka
enligt delningsplanen inte skulle tillhöra Israel är likaså
folkrättsligt högst diskutabel.
I min studie från 1978 underströks att väsentlig folkrättslig vikt
emellertid måste fästas vid den av FN:s säkerhetsråd den 22 november
1967 antagna resolution nr 242. I denna fastslås på nytt det
folkrättsliga förbudet att förvärva territorium med våld, samtidigt som
resolutionen knäsätter den viktiga folkrättsliga principen att varje
stat i området har "rätt att leva i fred inom säkra och erkända
gränser". Resolution 242 kan således sägas ha modifierat resolution 181
i det väsentliga avseendet att såväl Israels som Palestinas gränser vid
ett slutligt fredsslut skall vara såväl "säkra" som "erkända" (Se
lästips 2.)
På samma sätt som staten Israels existens vilar på folkrättsligt goda
grunder, vilar den arabiska staten Palestinas rätt till existens på
exakt samma folkrättsliga grunder som staten Israel.

Hade jag varit UD:s folkrättssakkunnige i dag skulle jag understött
tankar om att faktiskt folkrättsligt och diplomatiskt erkänna den
palestinska staten.
Visserligen brister just i dag något av de traditionella folkrättsliga
rekvisiten för erkännande (t ex full kontroll av territoriet). Detta är
dock utifrån folkrättsligt dogmatiska synpunkter inte värre än att
bristerna kan uppvägas av den absoluta nödsituation som nu råder i
Palestina.

Ett svenskt erkännande av Palestina skulle enligt min mening demonstrera
stöd för en fredsprocess, som har sin grund i den folkrättsliga
jämlikhet mellan Palestina och Israel som förutsattes redan i FN:s
delningsbeslut 1947.<7b>
Erkänns Palestina som stat intar den sin fulla plats i statssamfundet
och får därmed på ett helt annat sätt än nu folkrättens skyddsregler
enligt FN-stadgan.
Samtidigt påtar sig landet den folkrättsliga förpliktelsen att leva i
fred med sin granne Israel.

Bo Johnson Theutenberg
professor i folkrätt
UD:s folkrättssakkunnige 1976-1987

 

 
______________________________________________________________________________
ifrance.com, l'email gratuit le plus complet de l'Internet !
vos emails depuis un navigateur, en POP3, sur Minitel, sur le WAP...
http://www.ifrance.com/_reloc/email.emailif



This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST