På denne kvelden, hvor det såkalt kristne ”verdigrunnlaget” for norsk
skole flagrer i den nyeste drivhusstormen som stolt symbol på at
dørselger Bondevik ikke skal ha solgt ut absolutt hele sitt partiprogram
til fordel for Høyres og storkapitalens interesser, er det kanskje verdt
å minnes litt eksempler på kristen
”verdiformidling”shistorie. Ikke minst fordi nå norske soldater, som
vanlig under fremmed kommando, kriger for første gangen siden de som
sloss under tysk kommando for Hitler og hans vestlige verdier og hans EU
og med pavens velsignelse på Østfronten ble fakket og ga seg. Et nytt
korstog er i gang, og på nytt velsigner prester og pres(iden)ter den
enes død mens de forbanner den andres, under påberopelse av en
midtøstlig, antiromersk og antibibelsk/antiprestelig pasifist og
religiøs mystiker og fantast/galning anno ca. 33. Og pengene rasler inn
i de vanlige lommene.
Og gamle korstogsledere som Isabella kommer igjen til heder og verdighet
i det moderne EU.
Karsten Johansen
Fra taz:
Isabel, die heilige Araberfresserin
Spaniens Kirche bereichert den Krieg gegen den Terror: Die Königin, die
Juden und Muslime verjagte, soll heilig werden
MADRID taz Spaniens Bischöfe haben ein neues Vorbild für ihre Schäfchen
gefunden: Isabel von Kastilien. Die vor 498 Jahren gestorbene spanische
Königin sei "ein Modell für die christlichen Frauen, mit missionarischem
Geist, mitfühlend und selbstlos, aufopfernd im Dienst und in der
Regierung des Volkes" gewesen, finden die Popen. Deshalb müsse sie
heilig gesprochen werden.
Die 1451 geborene Isabel I. von Kastilien und León war zusammen mit
ihrem Mann, König Fernando von Aragón, die Gründerin des spanischen
Nationalstaates. Nach jahrelangem Krieg besiegten die Truppen aus dem
Norden der iberischen Halbinsel den Süden, der 800 Jahren lang von
arabischen Fürstenhäusern regiert war. Diese christliche "Reconquista"
endete am 1. Januar 1492 mit dem Fall von Granada.
Ein Dekret machte den Sieg perfekt. Juden und Muslime bekamen drei
Monate, um zum katholischen Glauben überzutreten - oder das Land zu
verlassen. Wer diese Möglichkeiten nicht wahrnahm und weiterhin als
"ungläubig" galt, dessen nahm sich ab 1478 die Inquisition an.
Bis zu ihrem Tod 1504 kannte Isabel die Katholische nur ein Ziel:
Spanien und damit die Religion auszubreiten. Nach der Entdeckung
Amerikas durch den vom spanischen Hof ausgerüsteten Christopher Columbus
am 12. Oktober 1492 rissen die Expeditionen über den Atlantik nicht mehr
ab. Mit Schwert und Feuer wurde der richtige Glaube gepredigt und ganz
nebenbei die Reichtümer der Einheimischen nach Spanien verschifft.
Als "eine außerordentliche Figur in der Evangelisierung Amerikas" lobt
die Bischofskonferenz Isabel I. dafür. Die offizielle katholische Kirche
Spaniens verehrt Isabel I. auch für ihre karitativen Werke. So gründete
sie Feldlazarette, in denen die Soldaten ihres Kreuzzuges gegen die
Ungläubigen behandelt wurden. Unerschütterlich im Glauben, betete sie
jeden Tag mehrere Stunden. Als ihr Vater Enrique IV. sie gegen ihren
Willen mit einem älteren Adligen verheirate wollte, flehte sie die ganze
Nacht Gott an. Mit Erfolg: Der künftige Bräutigam verstarb überraschend.
Nicht alle wollen jetzt den Vorbildcharakter Isabels und ihre
Heiligsprechung nachvollziehen: "Sie ist es nicht wert auf den Altar
gehoben zu werden", beschwert sich der Sprecher der jüdischen Gemeinde
Spaniens, Carlos Schorr. Fortschrittliche Christen und die Vertreter der
Muslime schließen sich ihm an. Selbst 25 Prozent der Bischöfe stimmten
gegen die Wiederaufnahme des bereits 1953 unter Diktator Franco
gestellten und 1972 zu den Akten verwiesenen Antrags an den Vatikan.
Ihnen gilt Isabel die Katholische als Mutter der religiösen Intoleranz,
die Spaniens Geschichte prägt. In den Jahren der Franco-Diktatur wurde
die umstrittene Königin als Volksheldin verehrt. Spanien unterzeichnete
ein Abkommen mit dem Vatikan und war fortan die "geistige Reserve des
Westens": "La Cátolica" war die Standarte. Isabels Anhänger haben seit
1953 Millionen von Heiligenbildchen mit dem Konterfei der Königin
verteilen lassen. Mit ihm zwischen den gefalteten Händen beten sie:
"Allmächtiger Vater, der du in deiner unendlichen Barmherzigkeit Isabel
die Katholische als ein Vorbild für junge Ehefrauen, Mütter, politische
Führer und Regierungschefs schufst, schenke uns die Gnade, ihre
unvergängliche Majestät in ihrer Heiligsprechung geehrt zu sehen. Amen."
REINER WANDLER
taz Nr. 6692 vom 5.3.2002, Seite 13, 110 Zeilen (Portrait), REINER
WANDLER
95 PROZENT DER BÜRGER AFGHANISTANS LEBEN NACH WIE VOR IM KRIEG
Kabul, Disneyland
US-Kommandos führen ein Heer von mehr als tausend afghanischen Kämpfern
in die Schlacht gegen mutmaßliche Taliban und Al-Qaida-Stellungen.
Gleichzeitig setzten die US-Streitkräfte 900 Kilogramm schwere
thermobarische Druckbomben ein - Waffen, bei deren Einsatz ein Überleben
ausgeschlossen ist. In das von der Bundesregierung präsentierte Bild,
nach dem es seit der Petersberg-Konferenz nur noch um den Wiederaufbau
und die friedliche Entwicklung des Landes gehe, passen diese Meldungen
nicht. Sind wir ehrlich: Es herrscht weiterhin Krieg in Afghanistan.
Während Bundeswehr und andere Einheiten der internationalen Schutztruppe
Isaf in Kabul täglich Journalisten und Parlamentsdelegationen ein
Disneyland friedlichen Zusammenlebens präsentieren, wird nicht einmal
100 Kilometer weiter südlich mit unverminderter Härte Krieg geführt -
unter der Regie auch jener Staaten, die sich in Kabul als Friendensengel
feiern lassen. Mit diesem Krieg der Warlords im Rest Afghanistans haben
sich die USA und ihre Verbündete nicht nur abgefunden - sie kaufen
diesen Herrführern auch noch Anhänger als billige Söldner ab. Damit wird
die Zahl der Toten und Verletzten in den eigenen Reihen gering gehalten.
Und auch an diese Banalität sei erinnert: Der unfriedliche Rest
Afghanistans besteht nicht nur aus Höhlen der Taliban. Mehr als 95
Prozent der Zivilbevölkerung leben nach wie vor im Krieg.
Die Strategie der USA und ihrer Alliierten ist nicht nur verlogen, sie
birgt auch die Gefahr eines Desasters. Denn die Grenze zwischen den
Funktionen der Isaf-Schutztruppe in Kabul und der westlichen
Kampftruppen außerhalb der afghanischen Hauptstadt wird immer mehr
verwischt. Wenn die USA und ihre Alliierten sich zunehmend afghanischer
Kämpfer bedienen, begeben sie sich direkt in die Machtkämpfe zwischen
den afghanischen Warlords. Es ist zu erwarten, dass Heerführer, die
nicht das Glück hatten, von den USA als Verbündete ausgewählt und mit
Geld und Waffen ausgerüstet zu werden, versuchen könnten, sich an den
Isaf-Truppen in Kabul schadlos zu halten. Ein bisschen Frieden in Kabul,
ein bisschen verdeckter Krieg außerhalb der afghanischen Hauptstadt -
das wird nicht lange gut gehen. ERIC CHAUVISTRÉ
taz Nr. 6691 vom 4.3.2002, Seite 12, 48 Zeilen (Kommentar), ERIC
CHAUVISTRÉ
Fra Aftonbladet:
Barnamord i Sverige – en form av hedersmord
Historiskt sett är, som vi alla väl känner till, det svenska barnamordet
ett typiskt kvinnligt brott. Genom århundradena har åtminstone tre
gånger så många svenska kvinnor avrättats för barnamord som de som
brändes som häxor.
Det svenska barnamordet är, liksom det besläktade brottet
fosterfördrivning, djupt rotat i kristna föreställningar om heder och
skam. I den kristna föreställningsvärlden har så kallade oäkta barn så
till den milda grad förknippats med förlorad heder och samhällets
respekt att mord sågs som den enda anständiga utvägen.
Ute på avrättningsplatsen kunde den svenska barnamörderskan bära sitt
huvud högt, eftersom hon försvarat sin heder och dessutom just fått
syndernas förlåtelse av den vid exekutionen alltid medverkande prästen.
Det moderna kristna hedersmordet på barn har emellertid i takt med
kristendomens ideologiska förändringar och samhällets strävan mot
jämställdhet kommit att bli ett snarare manligt än kvinnligt brott.
Den nutida svenske man som exempelvis genom en katastrofal konkurs eller
skilsmässa förlorat sin heder kan vinna upprättelse genom att skjuta
sina barn så skonsamt som möjligt, helst när de ligger och sover, innan
han skjuter sig själv.
I den kristna föreställningsvärlden kommer nu de oskyldiga och för
hedern offrade barnen till himlen, vilket ur gärningsmannens synvinkel
gör brottet desto lättare att genomföra.
Fortfarande är emellertid detta svenska hedersmord på egna ben omgivet
av såväl religiösa som samhälleliga tabuföreställningar. I det
officiella svenska språkbruket kallas gärningen inte barnamord, inte ens
hedersmord, utan vanligtvis ”utvidgat självmord” – oavsett om
gärningsmannen fegat ur på slutet eller genomfört hela riten.
Ur mediernas synvinkel är denna variant på det typiska svenska
hedersmordet sällan publicistiskt attraktivt. Även om brottet är
statistiskt mycket vanligare än exempelvis kurdiska barnamord i Sverige
så blir publiciteten begränsad. Också här kan man spåra kristna
föreställningar om att visa respekt för döden och att inte torgföra
familjetragedier.
En kristen variant på barnamord som avviker från den västeuropeiska är
den amerikanska. I USA utförs de flesta barnamord av andra barn,
betydligt oftare än att deras far mördar dem för familjehederns (den
raserade ekonomins) skull.
Det typiska amerikanska barnamordet där barn skjuter varandra, cirka 17
gånger vanligare än i Västeuropa, låter sig endast förklaras av USA:s
kristna historia.
Den amerikanska nationen byggdes ju i stor utsträckning upp av extrema
kristna sekter som lämnat Europa för sin tros skull och dessa
fundamentalister har alltid tenderat att bokstavligen tro på Bibelns
alla påbud om dödsstraff för exempelvis skändad familjeheder (otrohet,
incest, samlag i felaktiga ställningar osv). Som en följd av denna
kristna fundamentalism kommer icke oväntat föreställningen att varje god
kristen man, för upprätthållande av sin heder, i skarpa lägen (om en
svart rånare tränger sig in i huset) måste ha lätt tillgängliga och
skarpladdade eldhandvapen i hemmet. Gärna i ett särskilt så kallat
sänghölster. Ett icke önskat resultat av denna kristna fundamentalism är
dock att barn ofta kommer över de skarpladdade vapnen och försvarar sin
heder mot exempelvis lärare som gett dem orättvisa betyg, eller på lek i
största allmänhet dödar sina syskon eller grannbarnen.
Den mer tuktade svenska kristendomen har, efter århundraden av
statskyrka, dock kommit att modifieras i många avseenden. Sedan drygt
femtio år är exempelvis homosexuella gärningar straffria enligt såväl
världslig som kyrklig lag. Och kvinnor kan till och med bli präster.
Att förbjuda, eller ens mer ihärdigt bekämpa, kristendomen i Sverige
låter sig dock inte göras. Dels uppstår betydande juridiska problem,
eftersom religionsfriheten är grundlagsskyddad. Dels är den svenska
befolkningens teologiska okunnighet så stor att de flesta invånarna i
landet inte kan skilja kristendom från islam.
Man bör fråga sig om det svenska barnamordet således, trots sina kristna
rötter, inte skall ses snarare som en del av den svenska kulturen, än
som en rent religiöst baserad föreställning om heder. Det faktum att den
svenska kvinnomisshandeln har sina statistiska toppar just vid de stora
kristna högtiderna kan kanske inte heller ses som en religionsfråga,
utan snarare som en alkoholorienterad kulturfråga. Oavsett om vi söker
förklaringar till det svenska hedersmordet på barn i religionen eller
kulturen är det dags att börja tala klarspråk.
Jan Guillou
Publicerad: 2002-02-18
Kulturell måttstock gynnar rasistparti
När barn eller vuxna i en vit svensk familj mördar, dödsmisshandlar
eller bara misshandlar varandra är det alltid ett individuellt problem.
Just den gärningsmannen var knäpp. Just detta fall är en familjetragedi
som medierna bör behandla försiktigt. Ingen bär skuld till denna
familjetragedi utom den knäppa gärningsmannen.
Annorlunda är det med liknande tragedier hos invandrare, fast de är
betydligt ovanligare. Då är ingen mördare knäpp, då är skulden inte
individuell utan kulturell, eller i värsta fall till och med religiös.
Om man således, som jag gjorde i min förra text, börjar analysera de
vita svenskarnas familjetragedier i termer av kristen religion, så borde
orimligheten i sådana förklaringsmodeller framstå klart i all sin sjuka
glans.
Med samma sorts advokatyr som hos ett bekymmersamt stort antal insändar-
och ledarskribenter och kolumnister skildrade jag exempelvis det
historiskt mest vanliga grova kvinnobrottet i Sverige, barnamordet, som
en typiskt kristen företeelse knuten till föreställningar om dygd och
heder. Och det för nutiden typiska brottet "utvidgat självmord" (man
dödar sina barn och därefter eventuellt sig själv) förklarade jag, med
samma metod, som en fråga om den kristne mannens förlorade kontroll och
desperata behov att upprätta sin heder.
Reaktionen på detta är mycket intressant, för att inte säga
skräckinjagande. In på Aftonbladets nätsidor vällde en flod av hat och
raseri uppblandat med de mest befängda utläggningar i religion och
etnologi. Hundratals inlägg förklarar hurusom jag är en skam för
Sverige, kryptomuslim, kommunist, drabbad av alzheimer, hjärnblödning
och spritt språngande galenskap. Så långt är allt gott och väl. Jag har
hyst, om inte riktigt lika starka, så dock liknande funderingar om alla
dem som på sista tiden skildrat islam som jag skildrade kristendomen.
Mer betänkligt är skribenternas religiösa argumentation. Någon påstår
att de som gjorde sig skyldiga till barnamord i Sverige bara var
"promiskuösa" och inte goda kristna, så det så. Någon säger sig veta att
muslimska kvinnor mördar barn genom att hoppa med dem från hustak, medan
svenska barnamord aldrig har med religion att göra. En som jag gissar
ung juridikstuderande hävdar att det inte är mord utan bara dråp när
vita dödar sina barn. En annan förklarar att barnamorden i Sverige är
Svenska jägareförbundets fel och vi får veta att heder aldrig förekommit
i den svenska kulturen och saknas inom kristendomen, liksom att
barnamorden i USA är ateistiska eller sammanhänger med individens rätt
att försvara sig mot staten, eller att hedersmord bara förekommer i
Japan, eller bland kurder i Sverige, dock inte kurder hemmavid eller i
Kanada, eller att det inte finns fler kristna i Sverige än det finns
bögar, liksom vår kyrka ändå tillåter kvinnliga präster, vilket dock
inte förekommer inom islam. Många riddare kände sig således kallade att
försvara en religion de inte närmare känner till.
På en avgörande punkt i denna hatflod av insändare råder dock
samstämmighet. Familjetragedier i Sverige har ingenting med kultur eller
religion att göra. som när det gäller invandrare.
Men det är inte bara hos anonyma nätskribenter man kan finna denna
övertygelse om invandrarnas underlägsenhet. Också en ledarskribent i vår
malligaste morgontidning tog mig i örat med följande sanning: "Att
erkänna hedersmordens sanna kulturella natur är något mycket mer än att
vara ärlig. Det är att lägga skulden där den bör läggas, det vill säga
både hos den dominerande kulturen och hos den individuella förövaren som
medvetet har valt detta alternativ."
Och hur ska vi då förklara den svenske vite mannens hustrumisshandel och
hustrumord? Jag skulle föreslå "både hos den dominerande kulturen och
hos den individuelle förövaren" så som morgontidningens ledarskribent
skrev om invandrare.
Den nedärvda patriarkala svenska föreställningen om mannens överhöghet
och rätt att spöa kärringen i fyllan på julafton, eller i värsta fall
slå ihjäl henne om hon kränker hans värdighet genom att vilja skiljas,
är ett ont som vi ännu inte har lyckats bekämpa. Liksom en del
invandrares patriarkala föreställningar om mannens rätt till fysisk
kontroll över kvinnan är ett ont som vi ännu inte har lyckats bekämpa.
Så långt är allt lika. Därför bör vi använda samma måttstock och inte
den malliga morgontidningens måttstock. För vem tjänar på att vi
urskuldar den vite kvinnomördaren genom individuella förklaringar och
angriper den invandrade kvinnomördaren med kulturella förklaringar?
Svaret är exempelvis Carl I Hagen, det norska rasistpartiets ledare, som
fått så mycket vatten på sina kvarnar efter all kurdjournalistik på
sistone att hans parti blivit Norges största.
Jan Guillou
______________________________________________________________________________
ifrance.com, l'email gratuit le plus complet de l'Internet !
vos emails depuis un navigateur, en POP3, sur Minitel, sur le WAP...
http://www.ifrance.com/_reloc/email.emailif
This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST