Legg merke til: nyheten om "miltbrann" i Pakistan slås stort opp i hele
verdenspressa, nyheten om at det likevel ikke var miltbrann er en
bagatellmessig notis. Men den første nyheten har tjent sitt formål: den
kunne styre mistanken om at bin Laden står bak dette fram i rette øyeblikk
for å dempe den voksende kritikken av bombningen. Tro meg: hver gang i
framtida kritikken vokser, vil ny "miltbrann"/miltbrann-tilfeller dukke opp,
akkurat som Putin kunne bruke bombeangrep til å begrunne en ny krigsoffensiv
i Tsjetjenia.
Jan Guillou skriver om totalitarismen som nå triumferer i vest. Motsatt
Guillou tror jeg nok Orwell forutante at dette kunne skje. Men forfatterne bak
f.eks. Brave New World, Krigen mot Salamandrene og Kallocain så det klarere.
Det som skjedde i Sovjet og det som nå skjer i Vest, det som skjedde i
Tyskland
og det som nå skjer i den islamske verden, og i Israel, det som vokser fram i
Kina - alt dette er bare forskjellige utgaver av kapitalismen og det barbari
den fører til. Kapitalismens vesen er totalitært, sosialdarwinismens innhold
er reduksjonen av menneskeheten til en dyrebestand og hele jorda til et
reservoar av ressurser som skal tjene pengenes formering inn i uendeligheten.
"Tidens gud heter multiplikator, og han garanterer at fem ganger seks er
tredive, hva enten det gjelder lort eller liljer". (P.W.Zapffe). Hitler var
sannsynligvis bare begynnelsen.
Karsten Johansen
7.11.01 - Aftonbladet
Ingen mjältbrand i Pakistan. Misstankarna om mjältbrandssmitta i post som
sänts till USA:s konsulat i Lahore i Pakistan kunde på onsdagen avfärdas,
rapporterar TT-Reuters. Preliminära tester hade tytt på förekomst av
smittan, men sedan en ny analys gjorts på laboratorium i USA kunde Ari
Fleischer, talesman för USA:s president, meddela att larmet var falskt.
Hittills har mjältbrand i två fall kunnat bekräftas i amerikansk
diplomatpost utanför USA, först i Peru och sedan i Litauen. TT
Jan Guillou i Aftonbladet:
Det är kriget jag är emot – inte USA
Som ung var jag tyskhatare. Det är sannerligen inget att yvas över men bara
att erkänna. Av princip höll jag med mig underbetyg i tyska språket ända
tills sista skolterminen, däremot övade jag in ett parodiskt sätt att tala
både franska och engelska med tysk idiotbrytning. Det där gick över när jag
blev lite äldre och skall man ursäkta barnsligheterna så är det lät att peka
på vad Tyskland betydde för den som var född i slutet av andra världskriget
och därtill hade en norsk/fransk familjebakgrund...Således tillhör jag den
första USA-älskande generationen där tonårsupproret formulerades av Elvis
Presley och James Dean. Så är det nog för alla i min generation. USA:s
utrikespolitik är något helt annat, eftersom USA blivit den stora
massmördarn i vår tid och just nu faller de amerikanska bomberna över ett
försvarslöst land i Centralasien. Kriget är hämnd för den terroristattack
som USA utsattes för den 11 september men har i övrigt en oklar målsättning
och sannolikt omöjligt att ”vinna” i någon vettig politisk mening. Det enda
som är säkert är att mångdubbelt fler kommer att dö under bomber och dess
följdverkningar än de som dog på Manhattan. Kriget är alltså mycket svårt
att försvara i rationella termer och med politiska argument. Därför detta
tjatande om att krigets kritiker är ”USA-hatare” och lider av en sorts
psykisk sjukdom som kallas anti-amerikanism. Förvisso var det amerikanska
politiker som först tog upp temat efter den 11 september, men snart
upprepades det på alla ledarsidor i Sverige och har nu trängt ner ända till
debattens undervegetation. En person Munkhammar som påstods vara ”konsult
inom politisk analys” förklarade således på Aftonbladets debattsida att min
kritik av USA:s pågående massmord bara måste ses som ett utslag av USA-hat
och i övrigt ”blind”. Konsult Munkhammar menar att jag är anfäktad av
Jante-lagen, följaktligen avundsjuk på USA och att jag känslomässigt och
”oavsett vem som har rätt” (!) tycker att USA skall ha spott och spe ”för
balansens skull”. Den som kritiserar USA:s utrikespolitik och massmördande
är i klarspråk inte riktigt klok. Dessutom, enligt konsult Munkhammar med
flera, en person som med ”sin blinda USA-kritik ger talibanerna sitt
indirekta stöd”. Det här sättet att resonera, att kritiker av det pågående
massmordet är psykiskt otillräkneliga och objektivt anhängare av terrorism,
kvinnoförtryck och allt övrigt elände, har alltså från våra ledarsidor brett
ut sig ända bort till diskussionens småskojare som konsult Munkhammar och de
grobianer som i inläggen på nätet hotar att bränna mina böcker. Talet om
USA-hat påminner delvis om argumentet att den som kritiserar Israels
ockupationspolitik är antisemit. Ingen kan ju värja sig mot en sådan
anklagelse eftersom ingen kan bevisa sin egen oskuld. Hur skall jag visa att
jag inte är USA-hatare? Det räcker inte med att ha skrivit tio romaner om en
halvt amerikaniserad spionhjälte, numera pensionerad i sitt älskade San
Diego? Anklagelsen är avsedd att såga av all diskussion och utdefiniera all
form av kritik mot pågående amerikanska massmord som blott utslag av psykisk
sjukdom. Men det mest skrämmande är att historien nu upprepar sig som i en
skrattspegel. Talet om anti-amerikanism används nämligen på exakt samma sätt
som talet om anti-sovjetism förr i världen. Anti-sovjetism var enligt den
tidens logik just en blandning mellan sinnessjukdom och brott. Den som kunde
avfärdas som anti-sovjetisk hade inte i en seriös diskussion att göra. Det
kan förefalla som om det bara vore frågan om ett debattknep från den sida
som har svårt att finna verkliga argument för att försvara sin tro – det är
ju inte lätt att logiskt förklara hur det pågående massmordet gagnar
demokrati och framsteg i världen, eller ens kampen mot terrorismen. Liksom
det inte är lätt att försvara Israels ständigt pågående brott mot
folkrätten. Men den envetenhet med vilket talet om USA-hat upprepas, den
självklarhet med vilket begreppet hanteras från det politiska ledarskapet
och de politiska skribenterna ner till grottmänniskorna på nätet, får mig
att missmodigt tro att detta hädanefter skall bliva vår musik. Den som är
mot massmord även i de fall de utförs av den amerikanska krigsmakten är inte
riktigt klok. Så skall det bli. När George Orwell skrev sin roman 1984 kunde
nog inte ens han i sin djupa pessimism föreställa sig att det totalitära
tänkande han då kritiserade skulle återuppstå ett halvt århundrade senare –
i Väst! Tänk på det. I Väst! Här hos oss, nu år 2001. Det är i sanning en
mardröm. Publicerad: 2001-10-29
This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST