som jeg fant i den svenske avisa Aftonbladet, vel verd å studere etter at
elever i videregående fikk en eksamensoppgave fra departementet om å
framstille
narkotika:
Väx upp, vuxna!
Christina Claesson om en vuxenvärld som abdikerat och barn som lämnas vind
för våg
Jag har varit med på första parkett, från förbudet mot skolaga, som kom året
innan jag började skolan, till dagens situation som är, snart sagt, den
omvända: nu är det lärarna som blir misshandlade och hotade. Nyligen sköt en
kille sin lärare i klassrummet i Florida. Endera dagen kommer något liknande
att äga rum i Sverige. Ännu har jag inte sett den vändpunkt som skulle kunna
stoppa händelseförloppet. Vi ville lära barnen att lösa konflikter med
saklig argumentation och förnuftiga resonemang i stället för med våld, hot
och förtryck. Men står inför en situation där många barn har ett aktivt
ordförråd som är mindre än vad man kan lära en välartad border-collie. Vi
ville lära barnen jämlikhet mellan könen. Vi står i en situation där varje
tolvårig tjej i detta land redan har vant sig att bli kallad ”hora” av sina
jämnåriga. Vi ville lära barnen att bli stolta fria individer som står för
sina rättigheter. Men ser att vad barnen lärt sig är att ropa ”Kränkt!”
ifall någon ifrågasätter deras rätt att leva ut minsta ego-trippade nyck.
Tron på demokratin minskar bland de unga, och en överväldigande majoritet
bland dem förespråkar dödsstraff. Allt detta är det vi, vi vuxna, som har
lärt dem.
Det är lögn att påstå att detta endast har med invandring och förorter att
göra. Problemen finns även bland barn till välbeställda, svensktalande och
socialt anpassade familjer. I vissa skolor i landet går så mycket som 60
procent av barnen ut nian utan godkänt i kärnämnena. En fjärdedel av de
nyutexaminerade grundskolelärarna är två år efter examen antingen
långtidsjukskrivna, utbrända eller i begrepp att byta jobb. I vintras
anmälde den första rektorn sig själv till skolverket för brott mot
skollagen. Skolor polisanmäler allt oftare elever när de inte längre förmår
upprätthålla ordningsreglerna. Föräldrar börjar hålla sina barn hemma från
skolan, anmäler sig till polisen för att de bryter mot lagen om skolplikt.
Skolan skyller på föräldrarna, föräldrarna på skolan, alla vänder sig sedan
i vanmakt till polis och före detta militärer för att få hjälp att
verkställa det vuxenskap de själva är berövade.
Det är vanmaktens signaler, desperata försök från föräldrar och skolpersonal
att visa att i det skriande gapet mellan välmenande ideal och krass
verklighet, där håller en generation av ungdomar på att gå åt helvete. Detta
möts från departementshåll med mjäkiga förslag om att göra social kompetens
till schemalagt ämne, och att omorganisera lärarna till arbetslag. På den
kommunala nivå där skolorna får sin praktiska utformning diskuteras sällan
annat än budgetfrågor. Skolledningarnas främsta solidaritet ligger hos
budgeten, inte hos barnen. Lärarförbundets främsta intresse ligger i att
höja lärarlönerna och öka statusen hos lärarna, inte barnen.
De politiska partierna trycker i sina skyttegravar och kastar floskler på
varandra. Moderaterna vill återinföra betyg i ordning och uppförande,
kristdemokraterna vill ha mer kristen etik, liberalerna fler friskolor,
vänstern tjatar om att betyg skapar konkurrens och utslagning och
socialdemokraterna upprepar sin eviga ramsa om att vi ska ha en jämlik skola
som är till för alla, där man lär för livet. Det är inte konstigt om många,
inför dessa ynkliga bevakningar av särintressen, börjar ifrågasätta
demokratin. Alla ser till sina intressen, men det är dags nu att krypa fram
och se att det finns ett intresse som står över alla dessa särintressen:
barnen. Ett intresse som borde förena oss alla som är vuxna, och som borde
överbrygga de sekundära särintressena. Men var finns dessa vuxna?
Problemet kanske inte alls är de störiga, okoncentrerade, respektlösa
barnen. Problemet kanske är de vuxna. Att de inte finns.
Vi vuxna måste nu samla oss, kasta prestigen, och utvärdera detta gigantiska
experiment i modern fri fostran. Vi måste inse att det i stora delar gett
katastrofala resultat (även om undantag alltid går att visa upp). De barn
som lever under de ideala förutsättningarna, med verbala, engagerade
föräldrar och stimulerande hemmiljö, har tjänat på friheten. De barn – och
de blir allt fler – som inte har de ideala förutsättningarna går en framtid
till mötes som streckkodsavläsare, kriminella eller bidragstagare. Även vi –
som själva förespråkat denna fostran, som själva gått grundskolan, som
själva sagt du till våra lärare, och som alltid hyllat frihet och kritiskt
tänkande – vi måste använda vårt kritiska tänkande till att granska vår egen
roll i det rådande kaoset. Idealen var det kanske inget fel på, men den
verklighet vi tillhandahållit för idealen att verka i – den har brustit. Vi
kan inte överlåta denna diskussion, som är en etisk diskussion, åt
kristdemokrater eller sådana som vi vant oss vid att föraktfullt kalla
”moralister”. Nu är det nämligen risk att vuxenvärlden i ren panik gör en
helomvändning och återinför kadaverdisciplin, skolaga, polisbevakning,
taggtrådsstängsel och en förtryckande pedagogik. Redan har omvärderingen av
Caligula börjat. Vi vuxna är en central punkt. Det är ALLTID de vuxna som
börjar. Barn kommer oskuldsfulla till livet. Om de inte lär sig, är det för
att ingen lärt dem. Varför är vi såna usla fostrare? Varför har vi inte den
självrespekt som är förutsättningen för att förtjäna andras respekt? Varför
är vi sådana ynkliga förebilder? Varför blir lärare mordhotade och skällda
för hora – och varför, VARFÖR I HELA VÄRLDEN låter vi det ske? Varför
utsätts så många barn för en mobbning som skadar dem för livet, varför är så
många barn beväpnade, och varför blir 12-åriga tjejer skällda för hora – och
VARFÖR I HELA VÄRLDEN låter vi vuxna detta ske?
Jag tycker inte man ska slå sina barn, och har aldrig gjort det själv. Men
jag vet, att det finns folk som älskar sina barn, och ibland slår dem,
liksom jag vet att det finns folk som aldrig slår sina barn – men heller
inte älskar dem. Kärlek och respekt kan inte kommenderas fram, kan inte
uppstå bara genom att man skriver in en sådan uppmaning i en lagtext. Kärlek
och respekt måste ges praktiska reella förutsättningar att växa i
vardagslivet. Våld är den vanmäktiges sista desperata åtgärd; det är riktigt
att ha en lag mot barnaga. Det enda som ansvariga vuxna har att komma med,
när regelbrott och olagligheter visas fram, är de hjälplösa orden: ”Jamen
det SKA de. Jamen det MÅSTE de. Jamen det FÅR de inte. Jamen så SKA det inte
vara.” Ord, tunna och hjälplösa som den luft de består av. Låt oss försöka
urskilja de faktorer som gör att kärlek och respekt inte ges chans att växa
naturligt – inte fixera oss vid krontal och anslag och budget. Låt oss
försöka se de stora sammanhangen och inte stanna vid schemaomläggningar.
Frågor vi måste våga ta i är: Varför vågar inte vuxna vara vuxna? Går det
att bedriva pedagogik utan några sanktioner – vare sig positiva eller
negativa? Vilka verkliga förebilder har barnen? Vad betyder det att
familjens uppgift har reducerats enbart till konsumtion? Vad innebär det för
barnen att de från ett års ålder tillbringar mer vaken tid tillsammans med
långa rader av anställda vårdare eller lärare än med sin egen familj? Vad
innebär det för barnen att allt färre föräldrar stannar hemma från sina jobb
ens när barnen är rejält sjuka? Vad innebär det för barnen att åtta timmar
om dagen vistas i en fabriksartad miljö utan möjlighet till vila,
eftertanke, enskildhet – en miljö som få vuxna skulle acceptera? Vad innebär
det för föräldrarna att yrkesmässigt tvingas vårda eller utbilda andras
barn, medan de samtidigt oroar sig för att deras egna far illa?
Varför är vi så rädda för gifter i mat och luft, men låter vilken skit som
helst invadera själen? Varför är det allt färre tjänstemän som vågar öppna
munnen för att kritisera sin arbetsplats? Vilka slutsatser kan vi dra av att
vi nu ser den första generationen som vuxit upp med video och datorspel som
barnvakt? Vad innebär det för barnen att deras lärare sällan sett någon
annan del av världen än skolan? Vad skulle hända om vi stängde alla skolor?
Kan fostran bedrivas utan kärlek? Christina Claesson
Karsten Johansen
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Aug 03 2000 - 10:25:54 MET DST