Vi er i dagens verden bombet tankemessig tilbake til noe som er mer
primitivt i filosofisk forstand enn steinalderen noengang var. Den hast
hvormed historien revideres av våre dagers talløse goebbelser i mediene er
aldri sett før. Ingen vet lenger det mest elementære om sammenhenger i
økonomi, politikk, moral og samfunn, enhver kritisk distanse er snart
forsvunnet for godt og blir kriminalisert som under Stalin, men med langt
mer raffinerte og intrikate former for kollektiv hjernevask. "Tenk positivt"
heter hjernevaskernes parole. Det er noe symbolsk over den finske og de
US-amerikanske dopingsakene, sett sammen med Hans B. Skasets oppgjør med
kulturministeren om samme fenomen her: de avslører hva slags "samfunn" vi
lever i nå. En tilstand uten moral, et barbari "med menneskelig ansikt" som
det het om Sovjet i en kjent bok. En tilstand hvor løgn er sannhet og skam
er ukjent.
Jeg var nylig på et av de vanlige "kurs" som lærere utsettes for. Der ble vi
belært - med stor frekkhet - om at det er forbudt å tenke at "det var bedre
før". Det var det også forbudt for sovjettiske lærere å tenke i 1930-årene,
tenkte jeg.
Nedenstående korte utsyn over det svenske sosialdemokratis nyere historie er
god å få forstand av, og historisk bevissthet, selvom man med en slik snart
vil leve like farlig som opposisjon under Stalin eller Hitler. Bare vent til
Bushene, Søviknes'ene osv. tar helt over. Blairs "antiterror"lover taler et
tydelig språk. Og det som Olle Svenning nedenfor refererer om Ekspressens
"historieskriving" om Olof Palme. Den er en kopi av Stalins "historiske"
metode.
Palme er blitt sosialdemokratenes Trotskij.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,35350,00.html
”Jag skiter i historien. Jag ska vinna valet.”
15 år efter mordet: OLLE SVENNING om Palme, politiken och hemligheterna
Tage Erlander rotade fram en bok från sitt överlastade nattduksbord: ”Det
här är den viktigaste bok jag läst på decennier. Tänk om den lilla Olof hade
fått tid att tänka. Han kunde ha byggt upp en ny politik med hjälp av den
här boken.” The Accidental Century hette boken, som Erlander la på mitt
skrivbord. Författare: Michael Harrington, den amerikanske socialisten och
humanisten. Året var 1967, jag skulle skriva Erlanders tal till HSB:s
Bostadsriksdag.
Harrington varnar för teknisk och ekonomisk determinism, för hur politiken
underordnas de krafter som teknologin släpper loss och de lagar som
marknadsekonomin skriver ut åt både kapitalets ägare och löntagarna.
Erlander sa: ”Så är det kanske i USA, men så får det inte bli hos oss.
Demokratin måste vara överordnad, makten ska utgå från folket och formuleras
i de demokratiska processerna.” Jag kom att tänka på det här Erlandermötet,
när jag under ett par dagar läste böcker, tal, intervjuer och anteckningar
av och om Olof Palme; han som kallades ”den lilla Olof”. Strax efter Palmes
utnämning till statsminister intervjuades han av Nordal Åkerman (Apparaten
Sverige Wahlström & Widstrand 1969).
– Vilka paroller skulle du helst bära i ett första maj-tåg? frågar Åkerman.
– Fyra. Styr den tekniska utvecklingen så att den inte får socialt orimliga
konsekvenser. Bekämpa klassamhället. Skapa ökad jämlikhet.
Internationalisera det svenska samhället, svarar Palme som om han
formulerade en replik till Harrington och Tage Erlander. Eller skrev ut
riktlinjer för en av vår tids radikala sociala rörelser. Palme resonerar i
intervjun kring de två faror som alltid hotar den demokratiska socialismen:
ödestron och de överdrivna föreställningarna om vad som går att uträtta på
kort sikt. Här kan man ställa sig frågor kring Palmes politiska
målsättningar: Var hans avsikt att överskrida gränserna för välfärdsstaten?
Och hur svarade han på den fråga Ernst Wigforss en gång ställde: Vad ska
hända efter välfärdsstaten?
Palme uttryckte ibland en passionerad antikapitalism, stundtals med ordval
som för tankarna till Marx. Kapitalismens inneboende motsättningar sliter
sönder systemet, kunde han säga, precis som den gamle vresige filosofen
själv. Redan 1948 (årtalet är värt att nämna, eftersom det pågår
historieförfalskning kring Palme och hans ”avfall” till socialdemokratin)
skrev han om hotet från storfinansen och risken för ökade kontrollåtgärder
mot arbetarklassen. Samtidigt kunde han säga sådant som att ”vi” lever i
symbios med kapitalismen, alltså att kapitalet och arbetarrörelsen
historiskt betingar varandra, är varandras spegelbilder. Under det tidiga
80-talet pågick en viss konflikt mellan Palme och den då relativt
nytillträdde franske presidenten François Mitterrand. Socialdemokratins
stora brist, sa Mitterrand, är att den inte vill angripa kapitalismens
själva nervcentrum, det vill säga äganderätten. Palme replikerade, minns jag
från ett samtal på en flygplats, med att den franska vänsterns omfattande
nationaliseringsprogram inte gynnade annat än kapitalflykten och den tyska
exportindustrin. Ägandet i sig behöver inte monteras ned, bara dess
maktutövning, menade Palme.
Han motsatte sig starkt LO:s radikala krav om löntagarfonder och bar det
avgörande ansvaret för att fondsystemet desarmerades. Kapitalismen skulle
bekämpas med ganska beskedliga arbetsrättsliga reformer, insyn i företags-
och bankstyrelserna och utbyggda rättigheter för löntagarna. Wigforss, å
andra sidan, stödde LO:s löntagarfonder och såg dem som konsekvenser av sin
egen idé om industriell demokrati och samhällsföretag utan ägare. Relationen
mellan Palme och Wigforss var sval, åtminstone betraktad från den gamle
finansministerns sida.
Inom socialdemokratin har alltid funnits en spänning mellan det som kan
kallas den spontana fackföreningsradikalismen och den under decennier
förvaltande kanslihusdelen av partiet. Socialdemokratins styrka maximeras
när det råder balans mellan de två riktningarna. Palmes statsministertid
inleddes med en oerhörd kraftmätning inom Rörelsen och kampen utspelades i
Malmfälten under den stora strejken. En rimlig tolkning av gruvkonflikten är
ändå att den fackliga proteströrelsen vann huvudstriden.
Ett radikaliserat LO hade initiativet ända fram till fondnederlaget och
valförlusten 1976. Kanske hade Palme velat ge större kraft åt andra
konflikter än den mellan arbete och kapital. Han närmade sig ”nya”
folkrörelser som kvinnorörelse och fredsrörelse. Hans engagemang för
jämställdheten förstärkte argumenten för den utbyggda offentliga sektorn och
välfärdspolitiken: barnomsorgen, skolreformer, kvinnors rätt på
arbetsmarknaden och i de sociala välfärdssystemen.
En gammal folkrörelse, facket, och en ny, miljörörelsen (fonderna och
kärnkraften) gjorde dock slut på makten och reformpolitiken. När
socialdemokratin återkom till regeringsmakten efter sex år i opposition
började styrkeförhållandena inom Rörelsen att förändras, bort från facket
och mer och mer över till kanslihusdelen. En gigantisk devalvering tvingade
facket till viss defensiv och till lönekompensationer som kastade
samhällsekonomin över ända. Delar av välfärdssystemet ifrågasattes,
valfrihet, som på varumarknaden, förordades inom den offentliga sektorn.
Olof Palme fick en förändrad uppgift, nämligen att skydda välfärdsstaten mot
angreppen från delar av partiets kanslihuselit. Han erkände, i motsats till
socialdemokratins liberala riktning, aldrig att det kunde finnas en konflikt
mellan frihet och jämlikhet. Jämlikheten var, resonerade han, frihetens
förutsättning. Att privatisera barnomsorg, sjukvård och skolor skulle inte
bara skapa klassorättvisor, det skulle också reducera demokratins och
politikens räckvidd. Och, som Palme sa, politiken är det finaste av allt.
Palmes period kan ha varit en parentes, skriver Dagens Nyheters ledande
kommentator, Barbro Hedvall. Med starka skäl kan man hävda motsatsen: under
Palmes tid kulminerade den socialreformism som varit vägledande sedan 1932.
De traditionella välfärdsargumenten har ersatts av marknadsanpassning och
vilsen underordning under globalisering, individualisering, superteknologi
och påstått sönderfall av nationalstaten. Harrington har hunnit fatt
socialdemokratin och den politiska handlingslinjen från Erlander/Palme har
grovt korrigerats. Det är inte fråga om stillsamma metodförändringar –
sådana är självklart nödvändiga – utan om programmatisk omorientering,
marknadsanpassning i flera avseenden. Möjligen och med en optimistisk
tolkning är det de senaste tolv åren av socialdemokratisk politisk reträtt
som är ”parentesen”. Ännu går den officiella tolkningen i den riktningen. I
den pågående historierevisionismen är snart sagt vilka påståenden som helst
möjliga, inte minst om Olof Palme. Palme var fiende till Israel. Palme var
antieuropé, Palme hyllade diktaturer och så var han besatt av spioneri men
samtidigt ett självutnämnt moraliskt samvete och han var, som ett slags
kulmen på stolligheterna, en kall krigare (Expressen 18 februari).
1967, året för sexdagarskriget, höll Palme högtidstal på Israels ambassad.
Han talade på nationaldagen och hyllade starkt både staten Israel och den
judiska minoriteten i Sverige. Den hållningen och sympatin är fullt förenlig
med en kritisk inställning till den israeliska ockupationspolitiken.
Solidaritet med ett folk eller land kräver inte reservationslöst stöd till
ett lands aktuella regeringspolitik.
Under Palmes år vann demokratin tre avgörande segrar i Europa: i Spanien,
Portugal och Grekland. Palme var starkt engagerad och deltagande i samtliga
fall. Någon gång, som i Portugal, ingrep han kanske över gränsen för vad
respekten för ett lands inre angelägenheter bör tillåta. Carl Bildt föredrog
under den tiden att odla vänskap med några av fascismens kreatur. Palme var,
i början av 70-talet, ytterst nära att besluta sig för svenska
medlemskapsförhandlingar med EEC. Fast han argumenterade för ett Europa
öppet mot tredje världen. Det var som förmedlare mellan ett välmående nord
och ett fattigt söder som Palme såg sin internationella huvuduppgift. Hans
allierade var sådana som Willy Brandt och Bruno Kreisky i Västeuropa.
I samarbetet dem emellan fanns också globala perspektiv som krav om massiva
resursöverföringar till den tredje världen, långtgående försök att
överbrygga det kalla krigets logik, ibland med överdriven tro på
reformutrymmet inom Sovjetsfären. De förberedde också en historisk försoning
mellan arbetarrörelsens båda riktningar. Deras relationer till den
italienske kommunistreformatorn Enrico Berlinguer var nära. Den moraliska
stormakten, fnyser kritiker om Palme. ”Hedersafrikanen”, hånade den
politiska högern, mer upptagen av att trygga svenska företags investeringar
i apartheid-systemet än av att bekämpa rasistregeringen. Det moraliska
dilemmat måste formuleras annorlunda: Hur stort är glappet mellan den
svenska realpolitiken och geopolitiken å ena sidan och de ideologiska
aspirationerna å den andra? Vapenhandeln i förhållande till
fredsinitiativen. Imperialistkritiken i relation till den egna
företagsamheten och bundenheten till den västliga säkerhetssfären. Försvaret
för demokratin kombinerat med stöd till rörelser som för en rättfärdig kamp
mot förtryckare men utan att ha uttalat demokratiska mål.
De här motsättningarna finns, naturligt nog, i Palmes praktiska politik:
vapenaffären med Indien. Visst säkerhetssamarbete med Nato. Ibland ett väl
återhållsamt språk mot Sovjetdiktaturen. Ett något överdrivet förtroende för
tredje världen-rörelser.
Den politiska handlingsmarginalen tillåter inte att idealismen upphöjs till
ohotad norm och praktik. Det moraliska dilemmat gäller hur stor prutmånen
kan vara innan realpolitiken riskerar att övergå i hyckleri. Med den
utgångspunkten bör Palmes utrikespolitik rimligen bedömas. Man kan ändå
tillåta sig tycka att det stödet för Palmes person och politik som uttalades
av ANC-ledare som Oliver Tambo och Nelson Mandela väger något tyngre än de
ständiga hemmatillverkade beskyllningarna om att Palme ”krökte rygg” för
Sovjetimperiet. Carl Bildt, så främmande för tredje världen, tillhörde den
sortens kritiker. Senaste gången jag talade med honom uttryckte han sig så
här om Olof Palme: ”Han var en jävla skitstövel.” Förr i tiden brukade gamla
vänner från den mer intellektuella vänstern säga samma sak. Myten är annars
den att Palme hyllades av det som kallas kulturvänstern, men betraktades med
misstänksamhet av folk inom arbetarklassen. Förhållandena var de motsatta
och det är också väldokumenterat av politiska sociologer. I slutet av
60-talet samlades den tidens ledande författare på Harpsund. Tage Erlander
och Olof Palme var värdar. Jag förde protokoll, fast i hemlighet. Den mest
upphetsade debatten gällde Makten:
Är det så farligt att förlora den politiska makten? Kanske kan ett
valnederlag rädda ideologin eller själen, resonerade flera författare medan
vedbrasan sprakade i samförstånd. Att förlora makten betyder att vi sviker
det uppdrag vi har från våra sympatisörer och att vi måste ge upp
reformarbetet, kanske för lång tid. Makten är politikens verktyg, svarade
Palme. Enighet hann inte uppnås, fast nattens vin hann bytas ut mot
morgonkaffe. Här rymdes mycket av de intellektuellas motstånd mot Palme:
kompromisserna, de strategiska övervägandena, fixeringen vid makten, också
när priset var högt. Han var, tycktes de inbjudna mena, en av oss men ändå
eller kanske därför vår främste motståndare. IB-affären drev motsättningen
till andra sidan den gräns där samförstånd är möjligt. Den politiskt naiva
frågan har ställts i dagarna: Kunde IB-affären ha lett till att Palme
avsattes som partiordförande?
Jag påminner mig att en ledande regeringsledamot sa så här till
IB-kritikerna: ”Slutar ni inte upp med ert jävla gnäll, så drar vi igång en
Spiro Agnew-kampanj mot er.” Palme och för den delen också det citerade
statsrådet valde dialog istället för att blåsa under en populistattack mot
kulturvänstern. Det var tur, särskilt för dem som intresserar sig för
socialdemokratins överlevnad. Förtroendet återupprättades ändå bara i mycket
begränsad utsträckning, under Palmes livstid. Vad hade Palme gjort eller
sagt i dag? En variant på andra anakronistiska lekar: Vad skulle August Palm
ha sagt? Hur skulle Jesus ha reagerat, om han hälsade på? Vem har rätt till
det ideologiska arvet och vem är de sanna uttolkarna? I skuggan av den
sortens frågor har sekterismen frodats. Kanske skulle Palme bara säga som
han gjorde 1973: ”Jag skiter i historien. Jag ska vinna valet.”
Olle Svenning
This archive was generated by hypermail 2b29 : Wed Feb 28 2001 - 21:32:46 MET