Norge er til tider et særdeles underlig land. Ser man for tida under "ledige
stillinger" vil man se at det flommer av ledige jobber i sykepleie- og
hjelpepleie-sektoren, og slik har det vært lenge. Høyt og lavt i Norge
klages det over mangel på arbeidskraft. Sykepleiere skal importeres fra
Filippinene osv. Likevel ser vi nå at arbeidsledigheten øker. Og den øker
mest i sykepleie- og hjelpepleie-sektoren! (Se:
http://www.aftenposten.no/nyheter/okonomi/d189985.htm: "Den største økningen
i antall arbeidsledige finner vi innen sykepleie- og helsevernarbeid."
Forstå det den som kan. Enten er ikke denne arbeidsløshetsstatistikken det
papiret verd den er skrevet på (det er høyst sannsynlig når vi kjenner til
forholdene i Aetat) eller også er alt hyleriet om mangel på arbeidskraft noe
sludder hvilket også er meget sannsynlig. Saken er nok at man vil ha inn
fler på markedet for å få fler arbeidsløse og kunne senke lønningene. Uansett:
det meste av det vi støter på i offentligheten er etterhvert meget tvilsomt
for ikke å si loddrett løgn. Det er ikke det man venter skal karakterisere
et demokratisk samfunn.
Det er en kjent sak at mange jobber som lyses ut i realiteten ikke er
ledige. Det er snakk om interne omrokkeringer osv. At mengden av triksing og
fiksing øker og øker er også et kjent fenomen. Det meste av det som sies i
norsk offentlighet står ikke til troende. Det gjelder også det voldsomme og
plutselige "engasjementet" mot fremmedfientlighet hos en del. Og det gjelder
ikke minst arbeidsgiverne og mediebanden. Her er det snakk om skuebrød.
Et visst "segment i arbeidsmarkedet" kan velge og vrake og skifter jobb som
andre skifter skjorte. Det gjelder først og fremst "ledere" osv., alle de
med fallskjermer. "Offentligheten" består av skravlet og rykteflommen i
disse gruppene og mediebanden. Deres virkelighetsfjerne raptuser preger mer
og mer mediene, alle deres minste nykker passerer hver dag revy for våre
stakkars ører og øyne. "Offentligheten" = overklassens selvopptatte skravl.
Det er lett for disse gruppene å oppreklamere seg selv som "antirasister"
og henvise til globaliseringens smeltedigel. Det er ikke dem som går til
bunns.
Som Niels Christie sa i et intervju i radiop2 i går: dette samfunnet er en
nesten totalitær monolitt, hvor bare een ting teller: penger. Jeg vil si det
sterkere: noe mer totalitært enn dagens tilstand har aldri eksistert i Norge
og den øvrige verden. Heller ikke noe mer bevisstløst og faretruende. Når
man hører tonen hos en del "antirasisme" og hvordan man samtidig legger ut
om "Eminem"s fantastiske kvaliteter osv. er det opplagt at den tyske
forfatteren Carl Amery som advarer om at kanskje "Hitler kun var
begynnelsen" er langt nærmere sannheten enn alle de kalde drittsekkene som
fyller offentligheten. Zygmunt Bauman var inne på det samme i ovennevnte
p2-program: dette "samfunn" er mer kaldt enn noe som noengang før har
eksistert. Man kunne tilføye: og mer både løgnaktig, enøyd og kortsynt.
Konsekvensene vil ikke utebli. John Pilger tar opp en del av dette i sitt
innlegg nedenfor, jeg siterer bare her det jeg er mest enig i (jeg er ikke
enig i alt han skriver):
"Vi lever i en surrealistisk tid. Tidigare betydelsefulla begrepp, som
demokrati och mänskliga rättigheter, töms oupphörligt på sin ursprungliga
mening; beslöjade diktaturer kallas demokratier, giriga företag tillerkänns
de rättigheter som endast människor ska åtnjuta och när mörka idéer från ett
icke avlägset förflutet dyker upp på nytt känns de inte igen. Umberto Eco
förklarar varför fascismen ännu består i latent form, och varnar för att
fascismen bara är en diffus form av totalitarism. Han definierar dess
kännemärken: falska föreställningar som uppfattas som avancerad kunskap,
förakt för rationella och humana principer, uppfattningen att staten bör
vara stark och våldsbenägen, rasism, en allt uppslukande känsla av
osäkerhet, televiserad populism och det utbredda användandet av politiskt
nyspråk med dess strikta om än icke uttalade regler för vilka idéer som är
tillåtna."
Særlig det siste er viktig: Vi lever i en verden hvor det eneste som gir
anledning til snakk om "ytringsfrihet" er nynazisme, ekstrem pornografi
og en rekke andre sosialpatologiske fenomener. At samtidig den avgjørende
ytringsfriheten er borte: for reelle meninger om vesentlige samfunnsforhold,
forties konsekvent.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,28693,00.html
Den moderna fascismen
JOHN PILGER om Blair, Clinton och demokrati som töms på innehåll
Efter att ha utsatt civilbefolkningar på flera kontinenter för
bombningar och sanktioner, och fördubblat den amerikanska
fängelsepopulationen samtidigt som han ökade antalet avrättningar av
företrädesvis svarta fångar genom att begränsa rätten till federala
överklaganden, avslutade USA:s förre president Bill Clinton sin
presidentgärning med att benåda en samling brottsmisstänkta och svindlare,
däribland en dömd bedragare från Wall Street som ska skänka 135 miljoner
dollar till Clintons presidentbibliotek. Det blev ett smidigt överlämnande
av makten till president Bushs administration. I Storbritannien skrev
liberalerna vid Tony Blairs hov servila avskedstal till Clinton, som de
älskade. De avskyr Bush, och hånar honom. Han är en apa. Att framställa det
som om det fanns någon skillnad mellan de två presidenterna är lika viktigt
som de inrikespolitiska reportrarnas betungande uppgift att försöka pressa
in ett frimärke mellan Blair och oppositionsledaren William Hague, och
därmed påstå att det föreligger ett demokratiskt val när det inte gör det.
Följaktligen gjordes det till en stor politisk nyhet att
Nordirlandsministern Peter Mandelson tvingades avgå. Han påstås ha ljugit om
att han hjälpt till att skaffa ett brittiskt pass åt en rik indisk
affärsman. I verkligheten var hans avskedande ett utmärkt tillfälle för
regeringen att låtsas att den inte accepterar lögner. Den verkliga politiska
nyheten inträffade en vecka tidigare. Det var när Blair skickade två av sina
närmasta medarbetare till Washington, däribland Jonathan Powell, Blairs
stabschef och en ledande medlem av det frimurarliknande British American
Project. ”Premiärministern ligger på intensivt för att bli den första
europeiska regeringschefen som reser till Washington för samtal med den nye
amerikanske presidenten”, rapporterade The Guardian. ”Blair vill visa både
den inhemska och den internationella opinionen att han kan ha ett lika nära
samarbete med republikanen George Bush som han hade med demokraten Clinton.”
Förklaringen till att allt fler människor har slutat rösta i Storbritannien
är densamma som i USA. Det finns ingen som för deras talan. Båda partierna
företräder storföretagen och den USA-ledda ekonomiska maktens fortsatta
dominans. Resten är Monica Lewinsky, Peter Mandelson och andra lögner. En
lögn som just nu sprids av försvarsministern Geoffrey Hoon är att regeringen
ännu inte skulle ha beslutat sig för att stödja Washingtons
”missilförsvarssystem”, fortsättningen på stjärnornas krig-galenskapen, i
vilket Fylingdalesbasen i norra Yorkshire ingår som en avgörande komponent.
”Det är för tidigt”, säger Hoon samtidigt som det inte råder något som helst
tvivel om att regeringen har klargjort för amerikanerna, men inte för det
brittiska folket, att de kan lita på sin ”närmaste allierade”, som alltid.
Detta är ett projekt som stöds av det brittiska utrikesdepartementet, inte
därför att de tycker om det, utan därför att servilitet gentemot USA är en
gudomlig lag och därför att de tror att det förstärker en brittisk
”strategi” som går ut på att föra fram ”Storbritannien som en brobyggare
mellan Europa och USA”. Utrikesdepartementets inflytande över den brittiska
regeringens politik är oförändrat sedan kalla kriget. En av departementets
ministrar, Peter Hain, degraderades till biträdande energiminister
häromveckan, inte därför att han hade avvikande åsikter om den politik som
förs utan därför att hans självförhärligande offentliga svammel till försvar
för barnamord och förolämpande av afrikanska regeringar höll på att bli en
belastning. Liksom de flesta andra proamerikans-ka ståndpunkter går stödet
till det nya stjärnornas krig stick i stäv med Storbritanniens verkliga
intressen, som ligger i en fredlig och trygg värld, inte en som styrs av
ekonomisk erövring och våld. En förelöpare till Bushs krigsplaner var det
lagstiftningsförslag som skickades till kongressen av Clinton och som krävde
de högsta militärutgifterna sedan Reagans dagar. Farorna kan inte
överskattas. Det amerikanska missilprogrammet kommer att utlösa en ny
kärnvapenkapprustning. Det kommer att störa och förvränga de politiska
prioriteringarna i stora delar av världen. För Washington kommer det att
fungera som ett sätt att begränsa Kinas växande ekonomiska makt genom att
det tvingar kineserna att kapprusta och, precis som ryssarna före dem,
spendera sig till underkastelse. Pentagons fixa idé är att skaffa sig
kontroll över rymden. Satellitteknologi användes i stor omfattning både i
Gulfkriget och i samband med Natos attack på Jugoslavien, vilket garanterade
att luftrummet förblev relativt öppet. Det påstådda motivet, att det
föreligger ett hot från ”skurkstater” som Libyen och Nordkorea, är
naturligtvis struntprat.
Vi lever i en surrealistisk tid. Tidigare betydelsefulla begrepp, som
demokrati och mänskliga rättigheter, töms oupphörligt på sin ursprungliga
mening; beslöjade diktaturer kallas demokratier, giriga företag tillerkänns
de rättigheter som endast människor ska åtnjuta och när mörka idéer från ett
icke avlägset förflutet dyker upp på nytt känns de inte igen. Umberto Eco
förklarar varför fascismen ännu består i latent form, och varnar för att
fascismen bara är en diffus form av totalitarism. Han definierar dess
kännemärken: falska föreställningar som uppfattas som avancerad kunskap,
förakt för rationella och humana principer, uppfattningen att staten bör
vara stark och våldsbenägen, rasism, en allt uppslukande känsla av
osäkerhet, televiserad populism och det utbredda användandet av politiskt
nyspråk med dess strikta om än icke uttalade regler för vilka idéer som är
tillåtna. Den moderna fascismen består inte bara av skinheads och rasistiska
gatugäng och en österrikisk politisk gangster. Det har länge funnits en
slags geopolitisk fascism, övervakad av USA med Storbritannien som
underhuggare. Den har orsakat mycket blodspillan: Vietnam, Chile, Nicaragua,
El Salvador, Guatemala, Haiti, Irak, Palestina är några exempel bland många.
Globaliseringen, det giriga kapitalets framflyttande av sina positioner,
innebär en ny fas, som också gett upphov till en ny militarism känd under
namnet ”humanitär intervention”. Inom loppet av 18 månader använde
Blairregeringen militärt våld tre gånger utanför FN:s kontroll. Efter kriget
vid Persiska viken har brittiska regeringar spenderat 911 miljoner pund på
att bomba Irak: tillräckligt med pengar för att köpa tillbaka de
privatiserade järnvägarna två gånger om. Bara några timmar efter Bushs
installationsceremoni dödade amerikanska och brittiska piloter sex civila i
Muthannaprovinsen i södra Irak. Allt fler människor blir nu medvetna om
detta. Det världsomfattande motståndet mot den västerländska ekonomiska
krigföringen växer sig snabbt starkare, dessutom har fredsrörelsen fått en
ny start, och den sanna humanitära intervention som utförts av dem som
försöker avslöja och avskaffa kärnvapen håller på att vinna erkännande i
domstolar. Den 18 januari frikände en jury i Manchester Crown Court två
plogbillsaktivister för anklagelser om kriminell skadegörelse. Deras försök
att avrusta kärnvapenubåten Vengeance ansågs motiverat eftersom regeringen
bryter mot internationell rätt. Detta rapporterades knappt i media, vilket
inte förvånar. I The Serpent, Marc Karlins film om Rupert Murdoch, uppmanas
vi av en speakerröst att lyssna till ”demokraternas tystnad”.
John Pilger
This archive was generated by hypermail 2b29 : Mon Feb 05 2001 - 19:08:32 MET