Stoltenberg henviste i nyttårstalen sin til Spania på 1500-tallet for
å dokumentere at oljepenger ikke kan brukes. Men paralellen er en
annen:
"90-talskrisen är ett exempel på den sortens vanstyre som den amerikanska
historikern Barbara Tuchman en gång kallade för ”dårskap”, eller de
styrandes ”tjockskallighet”. Tuchman beskrev dårskap som oviljan att lära av
erfarenheter och vägran att ta till sig ny information ens när det tjänar
ens egna intressen. Hon citerade ett omdöme om 1500-talskungen Filip II av
Spanien: ”Inga misslyckanden kunde någonsin rubba hans tro på det
förträffliga i den politik han förde.”"
Artikkel nr. to under handler om big bang i EU, dvs. sammenbrudd i
flytrafikken.
Selvfølgelig er dette tabloidjournalistikk og skal tas med dette forbehold,
men likevel rettes her søkelyset mot vesentlige problemer til forskjell fra
i de "norske" tabloidene VuG og Damebla'.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/debatt/0101/14/debatt.html
Vad har de styrande lärt av 90-talskrisen? Aftonbladets reportrar har den
senaste veckan i en rad artiklar gjort bokslut över 90-talet. De har gjort
det på det bästa tänkbara sätt: genom att göra en resa genom verklighetens
Sverige. Det visar sig mycket riktigt att landet är avlångt, det är numera
långt från rik till fattig, långt från dem däruppe till dem därnere och det
är mycket långt från 1990 till 2000. Klassamhället står fram, rått och
trist. Ett dominerande, men sällan uppmärksammat, tema i 1998 års valrörelse
var vårt förhållande till vår egen historia. Från ledarsidor och politiker
slogs det fast hur oerhört viktigt det var att inte tala om det förflutna.
Historien beskrevs som ett avslutat kapitel som stod i vägen för framtiden.
Vad vi behövde var ”visioner”. Gärna nya. Jag minns hur Dagens Nyheters
ledarsida i god tid före valet kungjorde att varje försök att hävda att den
tidigare regeringen skulle ta ansvar för den politik den fört, vore
”kriminellt”. Varför detta obehag inför det förflutna? Är historien farlig?
Ja, historien är farlig.
90-talskrisen är ett exempel på den sortens vanstyre som den amerikanska
historikern Barbara Tuchman en gång kallade för ”dårskap”, eller de
styrandes ”tjockskallighet”. Tuchman beskrev dårskap som oviljan att lära av
erfarenheter och vägran att ta till sig ny information ens när det tjänar
ens egna intressen. Hon citerade ett omdöme om 1500-talskungen Filip II av
Spanien: ”Inga misslyckanden kunde någonsin rubba hans tro på det
förträffliga i den politik han förde.”
Om Barbara Tuchman hade givits tillfälle att studera den svenska politiken
under 1990-talets början, hade hon kunnat finna ett nytt och intressant fall
för sin forskning. Här var en grupp beslutsfattare som inte bara
nonchalerade misslyckanden, utan tvärtom tog misslyckandet som bevis för att
politiken var riktig.
Den ekonomiska politik som ledde till att folkhemmet las för fäfot var inget
hastverk. Den var väl förberedd sedan länge och hade ett massivt stöd av de
tongivande ekonomerna i landet. Kärnan var att politikerna inte skulle ta
hänsyn till tillfälliga problem, kriser eller påtryckningar, utan nöja sig
med att försvara ett antal regler eller normer. Viktigast av allt var
försvaret av den fasta växelkursen. Därigenom skulle löntagare och
arbetsgivare lära sig att det inte lönade sig att uppträda ”oansvarigt” och
ekonomins funktionssätt skulle förbättras. Normpolitiken hade snickrats ihop
under 80-talet. Då var det högkonjunktur, inflation och låga realräntor. Nu
rådde det omvända förhållandet. Därtill kom att hela finansväsendet befann
sig i gungning. Det tog man ingen hänsyn till. Regeringen och Riksbanken
beslutade att försvara kronan med allt högre räntenivåer. Det är tänkbart
att beslutsfattarnas ”trovärdighet” härigenom ökade, men vad som var helt
säkert var att de höga räntorna förstörde ekonomin och möjligheterna att
reparera bankväsendet under ordnade former. Påfrestningarna ökade
visserligen hela tiden: situationen inom finansväsendet förvärrades, precis
som man hade kunnat vänta, av regeringens egna åtgärder, efterfrågan i
ekonomin sjönk dramatiskt av sparåtgärderna, andra länder, som till skillnad
mot Sverige faktiskt var medlemmar i den europeiska gemenskapen, gav upp
försvaret av sina valutor – men allt detta var enligt regeringen övergående
prövningar som skulle försvinna bara man själv blev trovärdig och trovärdig
blev man genom att uthärda. Resultatet blev att varje bakslag sågs som en
bekräftelse på att politiken var riktig. Risken ökade visserligen hela
tiden, men det gjorde å andra sidan också den möjliga trovärdighetsvinsten.
Bakslag var i själva verket framgångar. Dåliga nyheter var goda nyheter. En
amerikansk Nobelpristagare underkände den svenska linjen och varnade för
konsekvenserna. Det var bra; det betydde att ytterligare en tvivlare hade
givit sig tillkänna. Men också han skulle snart övertygas när regeringen så
tydligt visade att den inte avsåg att lyssna.
Till slut blev situationen mycket riktigt absurd. 1992 förklarade Sveriges
mest marknadsvänliga regering någonsin att världens alla finans- och
valutamarknader hade fel. Kronan var korrekt värderad. Den borde, måste och
skulle försvaras.
Barbara Tuchman skulle ha sagt att i sista akten var beslutsfattarna bara
trovärdiga i sin oförmåga att ta till sig ny information, alltså i sin
tjockskallighet. Facit av detta vanstyre är för dystert för att behöva
upprepas i alla sina beklämmande detaljer. Aftonbladet har i serien ”De
fattiga & de rika” visat hur vi fått betala.
Vad har svenska folket lärt av 90-talet? Möjligtvis detta: att
välfärdsstaten var bräckligare än man trodde och att det i framtiden gäller
att bygga upp privata reserver. En möjligen tragisk men logisk slutsats. Vad
har de styrande lärt? När professor Assar Lindbeck mitt under krisen skulle
presentera en analys hade han – helt riktigt – som en av tre bärande
samhällsprinciper valt: ”Tydlig ansvarsfördelning”. Lindbeck avsåg dock inte
att pröva om regeringen själv bar något ansvar för depressionen. Tvärtom
markerade han att ”Det hjälper inte att söka efter syndabockar”. När det
gällde åtstramningspolitiken och det misslyckade kronförsvaret valde
Lindbeckkommissionen att lägga hela ansvaret på systemnivå: ”den europeiska
valutaoron” och misslyckanden att skapa – trovärdighet. Samma ovilja att
rota i det förflutna känner vi igen från IB-affären, säkerhetspolisens
göranden och låtanden, ubåtshotet, för att inte tala om Sveriges affärer
under andra världskriget. Men lärande, vår förmåga att dra slutsatser av
våra egna erfarenheter och att ändra vårt beteende, förutsätter att
ansvarsförhållanden reds ut. Alla missgrepp kan inte upphöjas till
systemfel, allt är inte ”mäktiga krafter”, historiska förhållanden eller
anonyma marknadsrelationer. Ett viktigt skäl till att ett öppet samhälle
fungerar är att ett ansvar faktiskt utkrävs på alla samhällets nivåer.
Handlingar måste få konsekvenser för den som handlar vare sig det rör sig om
en felande bankkamrer eller riksbankschef. Att utkräva ett personligt ansvar
– i synnerhet av den som utrustats med stora maktmedel – är en oskiljbar del
av det stegvisa lärande som bör pågå i ett öppet samhälle.
De ansvariga för 90-talskrisen kunde alla promenera i väg till nya
intressanta och välavlönade uppdrag. Vad drog de styrande för slutsatser?
Efter 80- och 90-talets penningpolitiska felbedömningar, blev slutsatsen att
göra Riksbanken oberoende, så att i framtiden ansvar över huvud taget inte
kan utkrävas och en uppenbart katastrofal kurs inte går att korrigera.
Efter den förödande finanspolitiska åtstramningen mitt i krisens zenit, blev
slutsatsen att i framtiden införa automatiska budgetrestriktioner så att
ingen behöver ta ansvar för konsekvenserna även om de blir lika allvarliga
som förra gången.
Efter att i stort sett alla ekonomer motvilligt konstaterat att kronfallet
och den flytande valutan var vad som till sist räddade Sverige, blev
slutsatsen att en liknande räddningsaktion till varje pris måste förhindras
i framtiden. Nu gäller det att ta sikte på en ny valutakoppling, EMU. Alla
dessa förändringar kanske fungerar bra, till och med mycket bra, i normala
tider. Och vi lever bara i normala tider, eller hur? Men – vad har de
styrande lärt? Carl Hamilton ekonom, författare, kolumnist i Aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/nyheter/0101/14/flyg.html
”Vi närmar oss en big bang”. Ny krisrapport varnar för sammanbrott i
flygtrafiken
LONDON.
Det ligger en katastrof i luften – bokstavligt talat.
En krisrapport riktad till Europas transportministrar varnar för bristande
säkerhet, trafikkaos och ett nära förestående sammanbrott i flygtrafiken. Om
inget sker omedelbart kommer den första frontalkrocken mellan två stora
flygplan snart att vara ett faktum. Det är den brittiska tidningen The
Observer som avslöjat de toppdokument som visar att situationen över Europas
stora flygplatser är mycket värre än befarat. Europakommissionen och
handelsministrarna kommer att få rapporten framlagd på sitt bord senare den
här månaden. Det är flygexperter och militära representanter från länderna
inom EU som sammanställt ett närmast desperat nödrop på hjälp, kallat
”Single European Sky”.
Kvalificerad personal saknas. I rapporten påvisas en skrämmande brist på
flygledare och kvalificerad personal. Den varnar också för ”trafikstockning”
i luften över Europa, eftersom fallfärdig infrastruktur och femtio år gamla
arbetsprocedurer för en hopplös kamp mot en exploderande tillväxt i
flygtrafiken. Ansvariga flygledare på de värst drabbade flygcentren, i
London, Bryssel och Maastricht, säger till tidningen The Observer: – Det har
varit en ökning av allvarliga incidenter runt flygplatserna och i luften de
senaste åren, och förr eller senare stannar det inte vid en incident – utan
en allvarlig katastrof. En big bang. Bara i Storbritannien sägs nu mer än
hundra tillbud i månaden rapporteras i hemlighet till den civila
flygmyndigheten CAA. Det största problemet, hävdar krisrapporten, är den
kroniska bristen på flygledare. I Storbritannien och Mellaneuropa sjunker
personalantalet dramatiskt i takt med att hundratals av de flygledare som
rekryterades från flygvapnet på 1960- och 70-talet nu går i pension. Detta
sker samtidigt som trafiken över de europeiska städerna kommer att
fördubblas till 16 miljoner flygningar de närmaste två decennierna.
Säkerheten kritiseras hårt. Rapporten ”Single European Sky” berättar om den
höga arbetsbelastning som flygledarna utsätts för och deras extremt
stressiga situation. Det riktas också skarp kritik mot dålig planering,
brist på investeringar och gemensamma säkerhetsföreskrifter runtom i Europa.
Experterna lämnar bland annat dessa brådskande rekommendationer: En
oberoende, samordnande övermyndighet för säkerheten i hela Europa måste
utses. Ett program för att öka säkerheten i samma takt som flygtrafiken
expanderar måste till. Flygledare och piloter måste kunna rapportera
säkerhetsbrister utan att riskera ”bestraffning”. Mer resurser måste
avsättas till modern teknologisk utrustning. Militärt flyg ska hålla sina
övningar utanför områden med tät passagerartrafik. Fler flygledare måste
omedelbart rekryteras och de nuvarande ska utbildas ytterligare.
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 18 2001 - 10:59:47 MET