Apropos en pågående debatt i Norge.
Karsten Johansen
Intelligent som en värktablett
GÖRAN GREIDER synar en reklampropagandist
Peppe Engberg, tidigare redaktör för Resumé och numera för Vision, har vigt
sitt liv åt reklamen efter att först ha vigt det åt maoismen; länken mellan
de båda världarna är ju att bägge är smått totalitära. Utmärkande för all
reklam är att den inte kan vara självkritisk mot sitt eget ärende. Reklamen
tvivlar aldrig. Har någon sett en annons för Estrella som ifrågasätter varan
den säljer? All reklam är släkt med propagandan. I måndagens Vision går
Engberg till attack mot en kultursidesvärld som inte tar reklambranschen på
allvar. Reklamen är vår tids viktigaste kulturbärare, heter det och sådana
som jag borde det minskas ner på, i synnerhet som jag skriver något så
marginellt som poesi. Vad är Sonnevi mot Iprenmannens ”intelligenta
nonsenstexter”? Frågor om annonsernas styrning av det fria ordet intresserar
inte den förre Gnistan-redaktören och heller inte hur stora samhällsresurser
som årligen går till reklam. Varje år spenderas i Sverige cirka 2 procent av
BNP på reklam, det vill säga någonstans mellan tjugo och trettio miljarder.
Pengar som skulle räcka för att utplåna fattigdomen i ett flertal afrikanska
stater men som nu används för att förstöra marknadsmekanismen.
Så för att bättre förstå vad reklambranschen önskar sig för värld gjorde jag
det lilla experimentet att byta ut ordet ”reklam” i Engbergs text mot ordet
”propaganda”. Då blev det en långt mer vital text som visar hur
förvånansvärt tunn gränsen är mellan bokbålens ideologier och reklamens.
Artikeln heter då ”Propaganda är mer kultur än kulturen” och första stycket
lyder: ”Forsman Bodenfors är Sveriges bästa propagandabyrå och Sven-Olof
Bodenfors är Sveriges viktigaste propagandist. Bodenfors hyllas i
propagandabranschen, men är i princip okänd utanför. Det borde han inte
vara. Han borde vara ett välkänt ansikte på alla kultursidor och sitta i
kulturradio och diskutera kultur. Varför? Därför att propagandan har blivit
vår tids viktigaste kulturbärare och attitydpåverkare. Självklart har
propagandan sedan länge förpassat poesin och teatrarna till kulturens
yttersta marginal, dvs kultursidorna. Propagandan är i praktiken vårt enda
gemensamma språk.” Kan ni förstå den plötsliga glädje jag känner över att
det på den här kultursidan ännu tillåts andra språk?
Göran Greider
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 18 2001 - 10:59:24 MET