Reglerna för läkarutbildningen finns numera i EES-avtalet, under så att
säga avsnittet om Fri rörlighet för personer. När Sverige gick med i EES
1/1 1994 så tog man bort möjligheterna till rabatt på sjuksköterske-
utbildningen, dvs alla måste gå en tre-årig utbildning. Förmodligen gjorde
man likadant med läkarutbildninen. Den är i Sverige på 5,5 år med två
års praktiktjänstgöring efteråt.
Så tillbaka till debatten:
1. Även om du konverterar 75 000 sjukskötersketjänster till läkartjänster, så har du
bara tagit bort en yrkeskategori. Du har fortfarande i Sverige drygt 200 000 personer,
som tar upp patienter, tvättar dom och ger dom mat, och tvättar deras kläder och
tar hand om dom när dom är döa. Och personal som skriver i journaler, och ringer in personal när någon är sjuk osv. Ett riktigt (icke mervärde-skapande) proletariat.
2. Och du ska inte tro att läkarkåren idag är något homogent kollektiv. Utåt håller man
ihop, men internt kan det allt vara ordentliga konflikter. Speciellt mellan olika kliniker och verksamheter. Jag vet inte om jag egentligen skulle vilja ha fler läkare i Sverige.
Det är inte där, som det fattas personal.
3. Allt är inte viktigast! Med detta menar jag att: av alla frågor i samhället, som är
dret, så kan man inte ta upp och bekämpa allt på en gång.. Man måste prioritera. Nu när
klasskampen går på låg fart kan vi diskutera många frågor, men jag undrar
om inte verkligheten på sikt måste gå mot en mer intensiv klasskamp. Och då
måste vi prioritera, folk måste prioritera för att överleva helt enkelt.
Detta gjorde redan Marx när han var aktiv i 1:a internationalen.
Med vänliga hälsningar,
Paul Brosché,
paulkil@swipnet.se
Kil 22 feb 1999
Ps! Du som är intresserad av Harry Braverman och trotskismens historia
borde läsa senaste numret av Monthly Review (50:8), som är ett minnesnummer
till Bravermans bok ifrån 1974.
Visst är det trevligt att läsa om en trotskist,
som blivit övertygad om att Sweezy, Magdoff och Leo Huberman är riktigt bra
polare.
DS