--Hans Magnus Enzensberger (i "Norsk utakt" fra 1984, 170 år etter 1814):
"Hva som har forbløffet meg med dette lille perifere samfunnet, er det ubevisste
kunststykket som de stadig har lykkes med de siste 170 årene: De kommer haltende
på etterskudd med tida, og er samtidig forut for den.(...) Norge er i dag Europas
største folkemuseum, men på samme tid et kjempemessig framtidslaboratorium."
-----
Vel, kjapt innpå. Pål Steigan kom med et friskt innspill her forleden dag, med
utgangspunkt i oljeformuen som av ulike grunner "aldri må brukes i Norge":
>Det som trengs er en nybygging og oppgradering av landet, like dristig og
>like omfattende som den enorme gjenoppbygginga etter 2. verdenskrig. Den
>gangen var landet fattig, men man klarte det. Nå er landet søkkrikt, men
>mangler politikere med visjoner, dristighet og evner.
Sant nok. Men er dette bare politikernes ansvar? Har vi ikke ALLE et ansvar
her? "Visjoner, dristighet og evner". Hva har ikke minst venstresida å bidra med?
Som Steigan sier sjøl: Det rike Norge har fått de politikerne vi fortjener.
Noe overraskende trekker han så fram Finland som "annerledesland" og forbilde:
>Noen tenker annerledes. Finland har klart å komme ut av en tilnærmet
>depresjon på begynnelsen av nittitallet til å være blant de ledende i verden
>innen informasjons- og kommunikasjonsteknologi. Dette skyldes ikke bare
>Nokia, det skyldes en helt bevisst og langsiktig satsing på skoleverket,
>videreutdanning, forskning og utvikling. (...) suksessen handler ikke bare
>om IT eller IKT, den handler også om en parallell satsing på kultur, fordi man har
>skjønt at de nye mediene må fylles med noe. Derfor har man skapt møteplasser
>mellom multimediaindustrien og kultursektoren som sammen bidrar til å skape
>noe ingen av dem kunne klare alene. Dette gjelder blant annet nye,
>tverrfaglige utdanninger på høyskole- og universitetsnivå.
Det kunne vært interessant å få mer informasjon om hva finnene faktisk har gjort,
mot hvilke mål, med hvilke midler og utfra hva slags politisk konsensus/konflikt.
Kan noen, ev. Steigan sjøl, fylle ut bildet? (Vil en av konklusjonene f.eks. være
at Telenor burde søkt finske heller enn svenske samspillere? Jeg er ikke sikker.)
Steigan underskriver sitt innlegg som "leder av Norsk Info 2000". Det er kanskje
flere enn meg som har prøvd å finne ut hva Norsk Info 2000 står for. Jeg har
på ingen måte full oversikt over hverken det eller Steigans motiver og rolle som
leder, men la meg her bare kort og godt si det sånn:
Steigan & co har i det minste tatt noen første viktige skritt, og spurt seg: Hva skjer
i den materielle basis i dag? Hva KAN dette bety for framtida? (På godt og vondt).
Neste skritt er å spørre: Hva BØR dette bety for framtida? (Altså mest på GODT.)
Og det ikke bare lokalt og nasjonalt, men også globalt? Dette er etter hva jeg
kan se i mindre grad berørt av Norsk Info 2000. La meg derfor spørre: Er initiativet
teknologideterministisk - er målet ganske enkelt å fremme en "norsk tilpasning
til den teknologiske utviklinga"? Og ikke bare være MED, men FORAN de andre?
For meg er dette fortsatt uklart. (Djevelens advokat vil finne likheter mellom Steigan
her og NHO-Klanens nylig lanserte IT-rapport og "vi skal slå verden"-retorikk,
jf. tidligere innlegg.) For meg er spørsmålet om determinisme helt sentralt i dag. La
meg bare minne om tidligere debattinnlegg her, bl.a om "TINA og TIGERN":
>(TINA = "There Is No Alternative", en dominerende holdning eller "tidsånd" i dag)
>(TIGERN = "The Information, Global communication and Education RevolutioN".)
Noe jeg savner - og som merkelig nok (?) heller ikke har kommet som en "naturlig
følge av 2000-spranget" - er en radikal og gjennomgripende framtidsdebatt, om
mulig og helst med både "visjoner, dristighet og evner" involvert.
Muligens er "Norsk Info 2000" et forsøk i denne retning. En institusjon der slik
debatt kan føres og fremmes? Steigan kan kanskje si noe om det, ev. om andre
spirer av den art han måtte kjenne til. Sjøl øyner jeg knapt noen slike "fyrtårn" i dag.
Jeg vil likevel avslutte med et klipp fra artikkelen "En demokratisk framtid" - av
Bo Dahlbom, svensk professor med røtter i det samme tekno-politiske miljøet som
Kristen Nygaard. Dahlbom driver i egne øyne "artefaktvetenskap - en vetenskap som
studerar vår artificiella värld, snarare än naturen, med inriktning på framtiden, snarare
än det förflutna, och med insikt om teknikens roll, snarare än de politiska institutionerna,
som samhällsförändrare." Utdraget følger under. Hele artikkelen og mye mer finnes her:
http://www.adb.gu.se/~dahlbom/work_papers/statskontoret_9702_(kopia).html
---------------------
Makten över framtiden
Den tekniska utvecklingen förändrar vardagslivet, de sociala organisationerna och det internationella samfundet. Det verkar inte som om vi människor kan eller vill göra särskilt mycket för att styra dessa förändringar. Vi står bara med mössan i hand och tackar och tar emot. Några gör kanske motstånd i början, men sedan ger de upp. Gamla livsformer överlever ett tag, kanske vårdas de som reservat i något undangömt hörn, men så småningom försvinner de för gott. Förändringarna breder ut sig, även när de första erfarenheterna är negativa. Medan den offentliga debatten avhandlar arbetsrätten, arbetstidsförkortningar, yttrandefriheten och detaljer i skattesystemet äger en samhällsrevolution rum. Vi får den framtid vi förtjänar.
I politiken där uppgiften just är att forma framtiden, kunde vi rätt länge använda oss av 1800-talets ideologier - så slapp vi tänka själva. Men 1800-talets ideologier präglas av sin tid - det märks inte minst på deras sätt att inte behandla tekniken - och de har förlorat sin relevans. Vad som blivit kvar av liberalism, konservatism, socialism, och anarkism är en ganska intetsägande rest, som inte ger oss mycket stöd i arbetet med framtiden.
Om vi idag skulle försöka utveckla en ny ideologi, så är det lätt att ange tre av dess randvillkor: den skall vara framtidsinriktad, den måste ta tekniken på allvar, och den måste vila på någon sorts vetenskaplig grund. Det sista betyder inte att den skall utgå från en eller annan vetenskaplig teori som sanning. Tvärtom. Det som utmärker vetenskapen är inte att den levererar sanningar - de är alltid provisoriska - utan att den håller diskussionen levande. Däremot kan vi från vetenskapen hämta metoder för våra diskussioner av framtiden. För att förnuftigt forma framtiden måste vi veta något om den.
Nu är det tyvärr illa ställt med vetenskapens intresse för framtiden. I vetenskapen studerar vi nuet och det förflutna och hävdar käckt att om framtiden kan vi ingenting veta - och så är vi av med den. Men om vi vill studera framtiden är det ändå vetenskapen vi måste vända oss till. Jag har ett förslag till hur man kan bära sig åt. Jag kallar det "framtidsarkeologi".
Framtidsarkeologi
Med en materialistisk teori om samhället som utgångspunkt börjar studiet av framtiden med frågan: Hur kommer tekniken att se ut? Kan vi bara svara på den frågan, så kan vi göra som arkeologerna, låt vara att vårt studieobjekt är framtiden. När arkeologen triumferande lyfter tennskeden i luften och säger att här har vi att göra med en kultur med en tro på ett liv efter detta, så spinner hon en väv av beteenden och föreställningar kring en tämligen oskyldig artefakt. (Eftersom skeden uppenbarligen är värdefull och ändå begravts med den döde, så är det rimligt att anta att man trott att den skulle komma till användning vid ett senare tillfälle.)
Om vi skall bedriva framtidsarkeologi, måste vi hämta våra artefakter från framtiden, inte från det förflutna, men uppgiften är i princip densamma. Liksom arkeologen måste vi välja artefakter med förnuft, och vi kan inte alltid vara övertygade om att vi verkligen valt sådana som spelar en väsentlig roll i det samhälle vi studerar. När arkeologen söker sig bakåt i historien gör hon det naturligtvis med utgångspunkt i sin kunskap om "vad som hände sen". Vår förutsägelse idag om att informationsteknologin kommer att dominera vårt samhälle under de närmaste 50 åren grundar sig på samma sätt i vår kunskap om hur användningen av denna teknologi utvecklats under de senaste 50 åren.
Som framtidsarkeologer är vi inte intresserade av en bestämd, given kultur från det förflutna, utan av möjliga framtida kulturer förenliga med de artefakter vi ser utvecklas idag. Bland de artefakter som är under utveckling finns naturligtvis många som kommer att spela en viktig roll i framtiden - men vilka är inte lätt att avgöra. Vi kan uppfatta dessa artefakter under utveckling som reliker från framtiden. Genom att analysera och tolka dessa reliker kommer vi att utforska möjliga framtida kulturer. Vi är intresserade av att förutsäga framtiden, men endast med syftet att påverka den. Är det en sådan framtid vi vill ha? Om inte, så borde vi göra någonting nu.
Framtidsseminariet
I alla kulturer har människor skapat institutioner för mer långsiktig reflektion. Utan sådana institutioner går reflektionen på tomgång. Bondesamhället har sin religion och sin konstutövning, industrisamhället sin politik och vetenskap. Vi kan förstå hur dessa institutioner växte fram och varför de ser ut som de gör. Vi kan också förstå att reflektionen i sådana institutioner med tiden konserveras och byråkratiseras. Det är också lätt att se att det är dags att utveckla en institution för reflektion över framtiden, en sorts framtidsseminarium, men hur detta bäst skall ske är inte så lätt att se.
När Comte ville göra vetenskapen till en institution i det moderna samhället, försökte han lansera den som den nya religionen. Kanske skulle vi lansera framtidsdiskussionen som den nya vetenskapen? (Jag gör mina försök i den riktningen. Jag kallar den nya vetenskapen för "artefaktvetenskap", en vetenskap som studerar vår artificiella värld, snarare än naturen, med inriktning på framtiden, snarare än det förflutna, och med insikt om teknikens roll, snarare än de politiska institutionerna, som samhällsförändrare.)
Under alla förhållanden behöver vi skapa en institution för framtidsdiskussion, och då menar jag inte något forsknings- och utredningsinstitut i vetenskapssamhällets marginal, utan en institution som kan tränga undan det moderna industrisamhällets vetenskap, på samma sätt som vetenskapen trängt undan bondesamhällets religion. Men man bör vara försiktig när man angriper institutioner för reflektion. Det kan uppfattas som att det är reflektionen man angriper, när det är reflektionens ämne och inriktning man vill ifrågasätta. Religionen ger oss tröst och vetenskapen ger oss kunskap - inget fel i det. Men i ett samhälle i ständig förändring behöver vi också idéer om vart vi vill gå med vårt samhälle, och hur vi skall komma dit, och sådana finner vi varken i religionen eller vetenskapen (eller konsten).
Välkommen till framtiden!
Vi lägger varje dag ner mer uppmärksamhet och tid på att diskutera vad vi skall ha till middag, än på hur världen skall se ut om femtio år. Men kanske kunde vi ägna två timmar varje söndag åt framtiden? En sorts framtidsseminarier i stället för bondesamhällets högmässa och industrisamhällets vetandets värld? I stället för att gå till kyrkan eller populärföreläsningen, kunde vi gå till "Framtiden" på söndag?
Det är lätt att göra sig rolig åt dagens framtidsförkunnare, pratmakarna. Men kanske är de något mer än flugor. Kanske är de i full färd med att forma informationssamhällets institution för långsiktig reflektion och eftertanke. Låt mig få ge några exempel på grundläggande frågor om framtiden som skulle kunna behandlas i "Framtiden", en institution för framtidsreflektion:
1. Den tekniska utvecklingen förändrar våra liv. Med maskinerna flyttar vi från landet in till städerna för ett liv i fabriken. Men IT flyttar vi ut på nätet för ett liv i pratsamhället. Måste vi alltid följa med dit tekniken tar oss? Om vi valt vår livsform med omsorg, skaffat oss vanor som vi är nöjda med, utvecklat institutioner och organisationer som möjliggör ett gott liv - varför skall vi då ge upp dem?
2. Det finns ingen anledning att tro att den tekniska utvecklingen kommer att avstanna. Vi kan förvänta oss fortsatta förändringar i vår livsform. Kanske kunde vi göra förändringen själv till livsform? Göra livet till ett äventyr, samhället till ett experiment - på gott och ont. Vill vi leva i ett samhälle som blivit en on-line testplats för ny teknik?
3. Effektiviseringen av produktionen skapar ett ständigt växande välstånd. Vi blir bara rikare och rikare. Inte undra på att effektivitet har blivit ett så viktigt värde i det moderna samhället. Vill vi verkligen ha en kultur i vilken effektivitet är det högsta värdet?
4. Människor känner sig hemma i en omgivning de själva utformar. Om det moderna industrisamhället skrämmer oss med sin komplexitet så är det ändå ingenting mot den värld vi nu bygger med cyberspace som viktig ingrediens. Varför denna strävan efter ökad komplexitet? Är vi bara tanklösa barn med alltför kraftfulla verktyg i våra händer? Eller finns det något gott i den ökade komplexiteten?
5. Informationsteknologin ger hittills oanade möjligheter att åstadkomma social reglering med teknik snarare än med etik. Vi kan se fram emot ett samhälle där mänskliga relationer och regler blivit alltigenom tekniska. Men är det ett sådant samhälle vi vill ha? Vill vi verkligen ersätta hänsyn, solidaritet, ärlighet, hederlighet, hjälpsamhet, och ansvar med teknik?
6. Informationsteknologin raserar fabrikernas gränser och släpper in marknaden i våra gamla organisationer. Byråkratier förvandlas till nätverkande och äktenskapen till lösa förbindelser. Ett cocktail-party, där vi stannar så länge vi vill, det låter nog bra, men själva poängen med samarbete är ju att man fortsätter över de perioder när man inte längre vill. Kanske skall vi inte bygga några katedraler, men något stort, något långsiktigt, något i lust och nöd, skall vi väl ändå göra, även i framtiden?
7. Vid samhällsrevolutioner ifrågasätts den rådande ordningen. Tidigare åtskilda verksamheter blandas och gränserna mellan dem suddas ut. Arbete och underhållning, arbetstid och fritid, offentligt och privat, myndighetsutövning och företagande, barn och vuxna, män och kvinnor - saker och ting blandas på ett sätt som tidigare var omöjligt. Gränser försvinner, flyttas, och nya gränser dras. Kanske måste vi låta revolutionen komma, men borde vi inte vara mer förberedda på vilken riktning den skulle kunna ta?
8. Att leva på nätet innebär att vistas i en värld av information. Vi lämnar staden och flyttar in i bostaden, ut på nätet. Eller: I informationssamhället kan du inte bara arbeta där du är, du kan göra allt annat också. Så blir vi åter nomader, som lutar vårt huvud mot en anonym kudde när skärmen börjar flimra och tröttheten tar överhanden. Vill vi inte ha något hem i framtiden, ingen hembygd?
9. Pratsamhällets människa lever för omväxling och förströelse i en allt hetsigare nyhetsjakt. Zappande mellan kanalerna, surfande på nätet och snackande i barerna, förverkligar hon sig själv i ett allt högre tempo. Hur vill vi leva när vi inte längre behöver arbeta för att ha en god materiell standard?
10. Varför uttalar sig vetenskapen inte om framtiden? Om vi kan veta något om det förflutna, så kan vi naturligtvis veta något om framtiden. För att förnuftigt forma framtiden måste vi veta något om den, vilka möjligheter vi har. Hur skaffar vi oss bäst kunskap om framtiden?
Våra myndigheter och framtiden
Oavsett om vi förmår skapa en institution för framtidsreflektion eller inte, så är hela samhället i färd med att inriktas mot framtiden, och jag tror inte att detta bara är ett tillfälligt mode. Snarare är det en insikt om att samhället faktiskt befinner sig i revolutionär förvandling.
I en tid av revolutionär samhällsförändring räcker det inte att diskutera marginella förbättringar inom ramen för det bestående. När staten befinner sig i revolutionär omvandling blir frågor om den bestående myndighetsapparatens demokratisering och legitimering lätt slag i luften. Vem kan legitimera behovet av båtar när havet torkat ut? Och varför försöka demokratisera vad som ändå är på väg att i grunden omvandlas?
I en tid av revolutionär samhällsförändring måste diskussionen av statens utformning präglas av den pågående revolutionen, och det är naturligtvis också vad som sker. Våra myndigheter vänder alltmera blicken mot framtiden. På samma sätt som myndigheterna när den moderna välfärdsstaten skulle skapas förvandlades till vetenskapliga institutioner för forskning och utveckling, förvandlas de nu till institutioner för framtidsreflektion.
Reflektionen kommer naturligtvis att inriktas på de specifika områden som respektive myndighet är satt att förvalta. Ofta kan ämnet för reflektion formuleras drastiskt men adekvat som en fråga om området överhuvudtaget har någon framtid: Finns det skolor i pratsamhället? Finns där sjukhus? Finns där bibliotek? Finns där bostadsförmedlingar? Finns där arbetsförmedlingar? Finns där allmän värnplikt? Finns där fängelser? Alla dessa frågor har det gemensamt att de ifrågasätter industrisamhällets fabriker för tjänsteproduktion. Att framtidens samhälle kommer att rymma organiserad inlärning, sjukvård, arbete, försvar, och kriminalitet, ifrågasätts naturligtvis inte. Men hur arbetet på dessa områden skall utformas är ännu en öppen fråga.
Demokrati - ett fabriksbegrepp?
I det svenska bondesamhället var staten länge avlägsen och utan större inflytande över vardagen. Bönderna skötte sig själva och styrde över sina byar utan inblandning från högre ort. Demokrati, i vår moderna mening, var knappast ett fenomen värt att diskutera. Visst var friheten och makten ojämnt fördelad, men samhället var för löst ihopfogat för att detta skulle vara en demokrati-fråga i modern mening.
Demokratin blir en väsentlig fråga först med industrialiseringen. När människor enrolleras i allehanda fabrikssystem dyker oundvikligen frågan upp i vilken mån de själva skall kunna utöva inflytande över utformningen av dessa system, i vilken mån de skall kunna välja att tillhöra dem eller inte. När industrisamhället avvecklas och fabrikerna faller sönder och ersätts med aktivt nätverkande, förändras frågan om maktfördelning, om människors frihet och inflytande över sina liv. Kanhända visar sig demokratin vara ett fenomen utmärkande för industrisamhället? Kanhända blir demokratin ett lika ointresssant tvisteämne i pratsamhället som arbetstid, pensionsålder, etc?
Diskussionen om demokratins framtid förvandlar därför karaktär. Det är inte det demokratiska inflytandet i fabrikerna som skall bevakas i framtiden, utan det är framtiden som skall göras till föremål för demokratisk behandling. Demokratin är viktig i ett samhälle som är någorlunda stabilt och som domineras av tunga byråkratiska maskiner. Men när samhället befinner sig i snabb och genomgripande förvandling, så är det framtiden snarare än demokratin i fabrikerna som är viktig. Det är inte myndigheternas demokratiska karaktär som borde intressera oss idag, utan snarare vilken roll alla myndigheter kan spela som fora för en öppen och engagerad framtidsdiskussion.
-----------------------------
Mange spørsmål og få svar. Men smak på dette utsagnet:
"det är framtiden som skall göras till föremål för demokratisk behandling".
Hvordan skal dette skje? Hva skjer i dag? Hvem har framtida i sine hender?
WTO-slaget i Seattle kan kanskje være ett signal om at folket ennå ikke helt
har lagt på røret, og ikke har tenkt å gjøre det. Suksessen var forøvrig dels
basert på noen av de samme teknologiene som globalisering og frihandel
støtter seg på - fly og Internett. Nettet ble brukt til informering og organisering.
Et annet eksempel er Linux, et folkelig, fritt og åpent alternativ som nå truer
megakapitalisten Microsoft. Både Seattle og Linux truer også "TINA" (se over).
Men apropos Internett: Hvordan kan vi underlegge framtida en demokratisk
behandling, når ikke engang ekspertene kan forutsi viktige tekniske, sosiale
og kulturelle endringer bare kort (stadig kortere og kortere?) tid foran oss?
Når det gjelder Internetts utvikling på 1990-tallet var det ytterst få som kunne
si noe særlig vettugt om dette før i 1994. Som hovedsponsor for OL på
Lillehammer hadde ikke IBM tenkt på Internett som informasjonskanal, og
ble tatt på senga av lille, norske Oslonett. I 1992 laget Postverket en scenario-
analyse med framtidsfokus, godt støtta av ulike eksterne eksperter, uten at
Internett ble nevnt. På Kjeller - første sted utenfor USA tilknytta Internett
allerede i 1973 - skrev teleforskere denne boka i 1991: "Nye nettverk -
telekommunikasjon i samfunnet". Der ble ikke Internett nevnt med ett ord.
Hvordan kan vi da gjøre framtida "till föremål för demokratisk behandling"?
Jeg bare spør. Jeg tipper det er dette spørsmålet det nye norske
Teknologirådet baler med for tida. Dette er nemlig på sett og vis deres
hovedmålsetning. Siden rådet ble etablert i vår har det imidlertid ikke
vært lett å oppdage. (Jeg vil ønske rådet et godt nytt år!)
Vi må tenke større og bredere. Vil den nye, store (røde) Framtidsdebatten
starte i år 2000? (Eventuelt initiert av "Y2K-problemer"?) Starter den HER?
"... Norge er i dag Europas største folkemuseum, men på samme tid
et kjempemessig framtidslaboratorium."
Mvh. Bjarne Nærum
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 13 2000 - 15:17:48 MET