Ständiga kriser i den kapitalistiska ekonomin.
Till Paul Sweezy, som snart fyller 90 år.
M-C-M`
M=pengar, C= arbetsprocessen med maskiner, arbetskraft,
råvaror och kunskap, och en produktionsorganisation.
M måste hela tiden öka, annars slås den enskilde kapitalisten
ut. Detta skriver Marx som M`.
Sweezy, 1972, Modern capitalism, sid 6, skriver:
"The process is by its very nature an expaning one, always requirering new fields for investment, more labor power and raw materials, and larger markets for finished products. Creating conditions favorable to the most rapid accumulation of capital and removing obstacles which impede the process are the central tasks of the capitalist state to which, in the final analysis, all its other funktions are subordinated."
Den kapitalistiska arbetsprocessen resulterar i tre saker:
en ständigt ökande ström av varor,
och ett allt större mervärde eller ekonomiskt överskott för kapitalisterna.
Och för det tredje: En arbetarklass, som bara får ut en så hög lön, så att de kan klara sitt upphälle. De konsumerar upp sin lön, och sparar inte.
Detta ska jämföras med kapitalisen, som bara för egen del
konsumerar en liten del av sitt överskott. Oftast i form av lyxvaror.
Detta leder till, enligt Sweezy ibid sid 8:
"Even in capitalism´s competitive stage, the accumulation of capital always tended to outrun the expansion of markets.
The result was periodic crises and depressions in which much capital was liquidated or devalued as a necessary prelude to a
renewal of the accumulation process. This poblem of imbalance between accumulation and expansion of markets is accentuated under monopoly capitalism: as already noted, monopolistic pricing tends to generate both an acceleration of accumulation and a slowing down of the groth of output. The result is that monopoly capitalism is characterized not only by "normal" business cycles but also by a powerful tendency to secular stagnation, such as materialized in the United States in the period 1907-1915 and again with multiplied force in the depression years of the 1930s."
Stagnationen motverkades under 1800-talet av den första industrialiseringen, med ångmaskinen och järnvägarna,
under 1900-talet av bilen och bilindustrin och vägarna.
Och av upprustningen under 2:a världskriget, och återuppbyggnaden av Europa efter kriget.
När dessa motverkande faktorer tog slut i mitten på 1960-talet, återkom tendensen till långvarig stagnation med förnyad kraft.
Omkring 1970 behövdes inte så stora investeringar, för
marknaden eller efterfrågan hade minskat, och kapitalisterna stod
med ett större ekonomsiskt överskott än vanligt. Euromarknaden
skapades, pengar lånades ut till utvecklingsländer, och till
privatpersoner. Spekulationsekonomin föddes.
1982 kunde inte Mexico betala tillbaka på sina skulder, skuldkrisen var ett faktum. Lånen till privatpersoner har fortsatt,
och utgör en långsiktigt dämpande faktor på konsumtion.
Och Japan har idag den högsta stadsskulden i förhållande till BNP av något land i världen.
Kapitalisterna investerar således bara om dom behöver ytterligare produktionskapacitet, och om detta resulterar i ett ökande antal sålda varor, med en ökande vinst.
Om kapitalsten redan har tillräcklig produktionskapacitet och står med svårsålda varor, så investerar
han inte, utan möjligen ökar han sin reklam och PR-verksamhet
eller helt enkelt lägger ner delar av sin verksamhet, eller säljer den till någon annan.
Marx poäng med sin mervärdeteori, var att visa att den i grund
och botten var orsaken till "the business cycle" och till
långvarig stagnation.
Och mervärdeproduktionen kan som bekant bara upphävas
i ett samhälle, som gemensamt planeras i kommunisisk riktning.
Inför år 2000,
Paul i Kil, i Värmland,
1999-11-12
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 13 2000 - 15:17:39 MET