I Stockholm har mellomkrigstidens suppekøer dukket opp på nytt, i en ny
utgave. En ide for venstresida i Oslo? Det gjelder å være føre var.
Jeg tror slikt som dette kan være langt mer velbrukt energi enn depressive
og livsfarlige utflukter som demokratiets opprørske tiggere i hæla på
verdensledernes mediesirkus.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/vss/ledare/story/0,2789,75683,00.html
Matbristen är en lögn
Klockan är halv elva på lördagsförmiddagen. I lokalen vid Zinkensdamm samlas
några ur gruppen ”Food not bombs”. – Vi är inte så många som delar ut mat i
dag, säger Lina Flyrén. De flesta ska till Sergels torg för att demonstrera
mot G8-mötet. ”Food not bombs” är en organisation som startades 1980 i USA
av människor som protesterade mot krig och fattigdom. Främsta uppgiften är
att samla råvaror som annars slängs och laga vegetarisk mat som delas ut
gratis i parker och vid manifestationer. I Stockholm finns ett tiotal
medlemmar som varje lördag bjuder på vegmat i Björns trädgård vid
Medborgarplatsen. – Vegetarisk mat kräver mindre produktionsresurser, därför
lagar vi bara det. Varorna kommer från matbutiker och ett bageri.
Under förmiddagen hjälper jag till att måla en banderoll. På ett vitt lakan
skriver vi med stora röda bokstäver: ”Matbristen är en lögn”. – Människor
går hungriga, trots att det överproduceras mat – det är ett tydligt tecken
på slöseri, snedfördelning och klassklyftor som vi vill påvisa, säger Lina.
– Det behövs en banderoll och flygblad vid matutdelningen så att människor
förstår att det i allra högsta grad handlar om politik – inte välgörenhet.
Vi lastar den nylagade maten i en stor vagn och tar den på tunnelbanan till
Medborgarplatsen. Det är ingen enkel färd, men vi kommer fram i tid. Klockan
två kommer de första stammisarna för att få sig ett mål. Pasta, currygryta,
linssoppa, kaffe, bröd och bullar står på menyn. Och det smakar bra. – Det
här är jättegott! säger Matte och tar en stor portion. En del tycker att det
är lite pinsamt att komma fram och be om mat. – Det kommer många hemlösa,
alkoholister och missbrukare, berättar Lina. Men även många som bara går
förbi stannar för att äta och prata lite. – Alla är välkomna och tanken är
att det ska vara en plats för diskussion. Det diskuteras så lite viktiga
frågor i samhället och många diskussionsforum är svårtillgängliga. Här på
gatan kan vem som helst vara med.
En man med en pilsner i handen sätter sig bredvid Lina och mig. Han berättar
hela sin livshistoria, hur han gick under när hans bror dog. Han hamnade på
gatan, började missbruka, men har nu lyckats skaffa sig ett hem igen.
Samtidigt kommer ett medelålders par förbi. De stannar en bit ifrån oss och
tittar nyfiket. – Vill ni ha mat? frågar Pia Niemi. Paret kommer fram. – Vad
finns det? Hon visar. – Och för det vill ni ha? frågar mannen. – Det är
gratis, svarar Pia. – Gratis! De ser glada ut och tar varsin tallrik och
sätter sig i solen. – Det är svårt att jobba med stora frågor på ett konkret
sätt, tycker Lina. Det blir så mycket teorier. Men här är det möjligt.
Frågorna hänger ihop. Vi har samlat in namn för en folkomröstning om
utförsäljningen av Stockholms kommunala bostadsbolag och ordnat föredrag om
svensk flyktingpolitik som vi tycker är inhuman. – Teorier om rättvisa måste
omsättas i praktiken för att vara värda något, säger Lina. Tiden går fort
och det är dags att packa ihop. Jag är glad när jag åker hemåt, har träffat
nya människor. Och begreppet solidaritet har fått en ny innebörd.
Solidaritet i det lilla, helt enkelt. Johan Lindahl Publicerad: 2001-07-25
This archive was generated by hypermail 2b29 : 03-08-01 MET DST