En ung mann ligger hardt og livstruende såret på sykehuset etter under
uklare omstendigheter å være blitt skutt ned av politiet under en
demonstrasjon. Hvordan behandler "den frie pressen" denne saken? Det er en
ren skandale og et bevis på hvor tynnslitt demokratiske rettigheter og
rettssikkerhet nå er blitt hos oss - særlig i kraft av medienes totalitære
ensretting i markedsliberalismens og underholdningens ånd.
Intet bare lite tilløp til kritisk blikk på av hvordan det gikk til at den
første svenske demonstrasjonen siden Ådalen 1931 ble beskutt med skarpe
skudd, om hvorfor det svenske politiet her gikk like brutalt til verks som
israelsk militær mot steinkastende ungdommer og faktisk mer ubehersket.
Leserinnlegg er alt som er kritisk. Nå skal det selvsagt settes ned en
"undersøkelseskommisjon". Alle vet hvordan det kommer til å gå - det er bare
å studere fortilfellene. Politiet er er stat i staten og i praksis hevet
over kritikk og tilbunnsgående undersøkelser utenfra.
På NRK får vi høre utdrag fra talen ved en liten demonstrasjon av noen
hundre høyrekstreme Israel-imperialister som mener NRKs midtøstendekning er
"anti-israelsk". Fra mange tuseners gjentatte demonstrasjoner mot EU og Bush
II i Gøteborg: ikke ett pip fra en tale. Men masse innslag om "steinkastende
demonstranter": den samme lille filmsnutten vises igjen og igjen, sikkert
nøye redigert.
Deler av de svenske politifolk opptrådte opplagt som ubeherskede bøller mot
de steinkastende (hvori sikkert infiltrert politiprovokatører og andre
tvilsomme elementer). Underlige og udokumenterte postulater spres i mediene:
f.eks. påsto BBC forleden at demonstranter brukte "bombekastere", selvsagt
en ren løgn. Nå påstår svensk politi plutselig at det finnes film av
"demonstranter som bruker små pistoler". Hvis dette virkelig er tilfellet -
hvorfor har da kun politiet filmet det? Hvorfor hører vi først om det nå?
Hvorfor har man ikke vist det? Vet man hvem de pågjeldende egentlig er?
Formål med alt dette er det ikke vanskelig å tenke seg: man ønsker fra visse
EU-kretsers side å innskrenke demonstrasjonsretten for sine motstandere og
har med dette for øye iscenesatt en storprovokasjonsmanøver i Gøteborg.
EU-lederne er ikke direkte herostratisk kjent for sitt demokratiske sinnelag
og respekt for kritiske synspunkter: den ene folkeavstemning etter den andre
feies bryskt tilside. Tysk og svensk politi har i mange år vært i forkant
når det gjelder politistatslignende trekk. Dette er de to statene med størst
polititetthet i Vesteuropa. De historiske bånd mellom reaksjonære kretser i
de to landene går langt tilbake i tid. Mange i disse etatene ønsker at
politistaten rykkes planmessig nærmere. Igjen påkalles erindringen og
spørsmålene om det ikke oppklarte mordet på en svensk statsminister, om
høyreekstreme bander i politiet og deres rolle. Flere av de sentralt
plasserte (som Hans Holmer) i den ubegripelig forfuskede "etterforskning" av
Palme-mordet sto sentralt da politiet i Gøteborg sendte inn en spion på
sykehuset i byen for å snoke på fagforeningsaktivister. Nye spørsmål om
Palmemordet dukker konstant opp, men feies hver tilside uten undersøkelser.
Politiets ofte nølende og tolerante framferd når det gjelder nazisters
ugjerninger, Hells Angels' mafiavirksomhet osv. settes igjen i relieff.
Nylig begikk en gutt i Tyskland selvmord på grunn av høyreekstrem terror på
skolen - tysk politi har nektet å undersøke saken. Lusa kjennes på gangen.
Jeg synes det er verd å merke seg en vesentlig forskjell på selv de mest
rabiate av de steinkastende unge "anarkister" eller hva de nå er og f.eks.
rasister og nynazister: De er så desperate i sin kamp mot politiet (som de
ser som uttrykk for statsmaktens brutalitet i vår tid) at de faktisk setter
egne liv på spill der og da. De slåss mot en klar overmakt og slår ikke
feigt ned og myrder tilfeldige uskyldige ofre som dem i Sogndal og Oslo. At
det de gjør er dumt er noe annet: De gjør den enkelte politimann til sin
fiende og utretter ikke noe mot de reelle maktstrukturerne i dette mer og
mer politistatsaktige "samfunnet". De retter oppmerksomheten mot toppmøtet
som om det som foregikk der var viktigt og ikke bare et slett teater som
skjuler Røkkes og de andres reelle makt. Ikke-voldelige forsøk på å stoppe
f.eks. Røkkes forskjellige shows ville være langt bedre.
Men i praksis prøver våre politistater in spe å innskrenke enhver kritikk av
den herskende galskapen til et helt ufarlig minimum, de forsegler
offentligheten og lukker munnen på enhver egentlig opposisjon, mens
høyreekstreme får friere spill - dette ligner en planmessig utvikling og jeg
tror dessverre det er det. Når en tibetansk munk føres vekk under kinesisk
statsbesøk i Oslo vet vi hva klokken er slagen: vi lever under
handelsinteressenes uinnskrenkede diktatur. Når medienes innslag om
situasjoner hvor grunnleggende demokratiske rettigheter står til prøvelse
blir regissert ned i detaljer for å tildekke overgrep vet vi hvor vi står.
Da gjenstår som jeg har skrevet den irske vei: demonstrativ avståen fra å
bruke de falske "demokratiske rettigheter" man tilbyr oss for å legitimere
sitt glatte diktatur.
Karsten Johansen
http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,66559,00.html
Därför grät min syster
Min syster var i Göteborg. Hon är en av dem som tog ansvar för att uttrycka
sina (och mina) åsikter om EU-sekretessen och sina (mina) misstankar om att
EU som institution aldrig kan bli det fredens och rättvisans redskap som
dess förespråkare hävdar, just för att EU (liksom västvärlden i stort) i
marknads-ekonomins namn låter ekonomi gå före idealitet och moral. Min
syster har tillsammans med 20-tusentals andra demonstrerat i dagarna tre,
gått armkrok med dem som senare tog till påkar och stenar, hon var där. Jag
var inte där, du var inte där. Medierna var där men ingen av de stora
nyhetskanalerna eller tidningarna lyckades genomföra ett kritiskt reportage
utifrån demonstranternas perspektiv, utifrån den erfarenhet som min syster
och 20-tusentals andra kan vittna om över mobiltelefon till oss som sitter
trygga i tv-sofforna. Vilka är då vi att fördöma stenkastarna som huliganer
och hylla polisen som hjältar? Det är aldrig så enkelt.
Ingen som sett på nyheter eller läst tidningar kan ha undgått att tycka synd
om de poliser som underbemannade och vanmäktiga utgjorde den tunna barriären
mellan demonstranter och toppmötets delegater. Jag skriver inte detta för
att underkänna upplevelser som polisen och skrämda Göteborgare har varit med
om. Jag skriver för att komplettera.
Det som hänt i Göteborg är tragiskt och skakande. Men ingen har vågat
ifrågasätta bilden av terrorister och huliganer som kravallernas upphovsmän.
Ingen har vågat pröva vittnesmål från mängder av demonstranter som tämligen
enhälligt hävdat att polisen provocerat fram våldet. Dessa berättelser
framställs i extrema ordalag och kontextlösa fragment. Exempelvis syns i tv
en ung tjej = trovärdighet noll, som säger att hon förstår dem som kastar
sten. En annan tv-reporter låter en av de maskerade komma till tals. ”Vi
hatar fascism och kapitalism, vi uttrycker oss såhär för att vi har prövat
allt annat.” Gonatt. Och i söndagens DN citeras en späd tysk: ”Jag tycker
att man ska slå sönder så många som möjligt av de affärer och institutioner
som representerar exploateringen av människor.” Rapporteringen har fokuserat
polisens version och kompletterat denna så gott som uteslutande med
lösryckta uttryck för frustration och knoppande extremism. Ingen demonstrant
har fått berätta vad man varit med om där i vimlet, om den avgrundsdjupa
rädsla man känt för polisens känslokyla och brutalitet, om hur allt började
med en oprovocerat hårdhänt maktdemonstration av kravallpolis på torsdagen
vid Hvitfeldtska gymnasiet. Jag har sett på nyheterna och blivit rädd av hur
den bild som framträder där skiljer sig från det min syster berättar över
mobiltelefon. Min syster heter Kajsa. Hon syns förtvivlat gråta mot en fond
av kravallpolis i söndagens Aftonbladet. Sidan är ägnad åt att ur polisens
synvinkel besvara frågor och ge statistik. ”Kravallerna i siffror” beskriver
polisens skador i detalj, men nämner noll och intet om alla demonstranter
som fick uppsöka läkarvård efter möte med schäfrar och batonger. Rubriken
lyder ”Polis: Stoppa de maskerade” och Kajsa och Karin framstår som de sköra
prinsessor som behöver polisens beskydd mot draken. I själva verket är det
polisens attityd mot demonstranterna som är upprinnelsen till de unga
kvinnornas förtvivlan. Kajsa och Karin hade, när bilden togs, just rest sig
ur den sittande demonstrationen på Järntorget som var riktad mot polisens
övervåld. De reste sig därför att de fick panikångest när de såg
kravallpoliserna sluta en cirkel. Detta var den tredje dagen. Vem skulle
inte gråta då, när demonstranter bitits blodiga och till och med skjutits?
Kajsa kom för att arbeta för demokratin, för att utöva sin medborgerliga
rätt att uttrycka sitt missnöje och sina frågor. Kajsa tillhör dem som
fortfarande tror på dialog och demokrati, som inte desillusionerat retirerat
till den mer bekväma och medgörliga medborgarrollen som de flesta av oss
besitter. Kajsa hatar våld. Kajsa har trots detta varit med om att polisen
brutit upp ett lagligt demonstrationståg, känt polisens jättehästar flåsa
fram mot hennes nacke i betydligt högre tempo än vad någon av
demonstranterna på marken hade möjlighet att hålla undan, hon har känt (en
verklig) rädsla för att bli nedtrampad av hovar. Hon har blivit slagen med
batong för att hon satt på en gräsmatta och hennes kompis Stina släpades
efter marken för samma brott. De har känt sig kränkta och föraktade, dragna
över en kam; och deras kamp som faktiskt kulminerade i en lyckosam
demonstration igår försvann i mediernas rapportering. De tror på värden som
solidaritet och icke-våld, på samarbete och globalt ansvar; vem av oss i
tv-sofforna kan skryta med det? De har arbetat i dagarna tre och genomgående
fått sin version tystad eller förvriden. Nu syns Kajsa i tidningen, utan en
kommentar till förklaring om varför hon gråter, utan namn. I själva verket
är hon en stark och modig idealist, som fått sin tilltro till
samhällssystemet skadat. Polis och media har visat sina sämsta sidor för
henne och 20-tusentals andra under de gångna dagarna. Och den uppriktiga
diskussionen om demokrati som de drömde skulle komma till stånd har
fortfarande inte givits utrymme i den allmänna debatten. Jag har sett min
syster tystas. Hon kallas slödder av en insändare i DN. Och 92,5 procent av
svenska folket tycker att det är rätt att svara hennes missnöje med
vattenkanoner. Som språkrör för henne släpps inte demonstrationsledningen
fram, utan extremister. Min syster var i Göteborg. Hon heter Kajsa. Jag var
inte där. Du var inte där. Så vakta din tunga när du dömer. Det vi ser på tv
och läser i tidningen är inte sanningen. Lina Sjöberg Doktorand vid
teologiska institutionen Uppsala universitet Publicerad: 2001-06-18
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,66447,00.html
”Plötsligt var vi indragna i stenkastning” GÖTEBORG. Läget var fortfarande
sent i natt mycket kritiskt för den 19-årige stenkastare som skjutits i
magen av polisen. Han har opererats flera gånger och hans familj vakar vid
sängen på intensivvårdsavdelningen. Aftonbladet har pratat med 19-åringens
kompisar. Vänner till 19-åringen, som pratat med hans familj, berättar att
kulan från polisens vapen gick in i buken och skadade stora kroppspulsådern,
aortan. Skadan är mycket svår att operera och läget kan förbli livshotande i
flera dagar. - De fick också operera njuren, säger en kompis.
"Känd som en smart kille" Den 19-årige ynglingen kommer enligt sin kompis
från ordnade förhållanden: - Borgerlig miljö, välbeställda föräldrar. Han är
skriven i centrala Göteborg och arbetar på ett transportföretag. Han är
politiskt knuten till syndikalisterna. Han och hans kompisar hade laddat
inför demonstrationerna. - Han är känd som en smart kille som gärna pratar
politik och lagar. När han var tolv år blev han punkare och han har varit
med på flera demonstrationer i Göteborg. Han har ingen kriminell bakgrund,
säger kompisen. 19-åringens kompis berättar hur han upplevde kvällen då
Reclaim the Streets gatufest urartade i våldsamma kravaller: - Vi hade tänkt
vara med i det fredliga tåget. Inga vapen, absolut inga masker. Vi hade
träffats tidigare på morgonen och diskuterat hur det skulle bli. - Vi satt
och käkade i Vasaparken. Plötsligt kom det poliser och hästar från alla
håll. Vi trodde inte våra ögon. En kompis skrek till polisen att sluta och
fick en batong över låret. När han inte gav sig fick han batongslag i
huvudet så att han blödde. Han tog sig till sjukhus. 19-åringen dansade
senare på gatufesten. När han och hans kompis kom till Vasaplatsen väntade
kravallpolis. - Han (19-åringen) var rasande över polisen, berättar
kompisen. - Han skrek: "Jag går på de här gatorna varje dag." Stämningen var
hätsk. Aktivister kom bakom oss och började kasta sten mot polisen. Vi
hamnade mellan aktivisterna och polisen.
Beväpnad med påk och gatsten - Plötsligt var vi indragna i stenkastningen.
Vi hängde på. 19-åringen sprang ut på Aschebergsgatan och kastade gatstenar
mot polisen. Han högg tag i en påk och gick med den i ena handen och en
gatsten i den andra rakt mot polisen. Då small det från ett polisvapen.
19-åringen träffades i bålen och vek sig dubbel. - Han hade aldrig kastat
gatsten innan, vad jag vet. Vi har känt varandra i sex år och träffades
genom politiken på en fest. Det som har hänt känns för jävligt. Hans
föräldrar är på sjukhuset och är helt förstörda. 19-åringens tillstånd är
allvarligt, men stabilt. Walter Repo Publicerad: 2001-06-17
http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,66359,00.html
Förhör Powell om mordet på Olof Palme
Till justitiekanslern: Tillförlitliga källor i Sverige och Syd- afrika har
för mig uppgivit, att svensk polis inte på nytt försökt få förhöra den
sydafrikanske agenten, krigsherren och Inkatha-politikern Philip Powell
efter att denne vägrade att låta sig höras i Sydafrika hösten 1996. Detta är
i så fall anmärkningsvärt, för att inte säga en skandal, eftersomPowell
förra året flyttade till Storbritannien – ett land med vilket Sverige snabbt
borde kunna komma överens om att få förhöra personer gällande mordet på en
svensk statsminister! Philip Powell har, enligt den sydafrikanske
polisöversten Eugene De Kock, för honom avslöjat både vem som organiserade
mordet på statsminister Olof Palme och vem som utförde det.
Det var i september 1996, som De Kock i en rättegång, gällande brott han
själv begått, kom med ett avslöjande som skapade rubriker över hela världen.
Han berättade att Philip Powell hade sagt till honom att Sydafrikas hemliga
tjänster organiserat och genomfört mordet på Sveriges statsminister. Enligt
De Kock berättade Powell om mordet i mars 1993 när De Kock, tillsammans med
några tidigare poliskollegor, försåg ett hemligt träningsläger för
Inkatha-anhängare, som leddes av Powell, med ”vapen, ammunition, sprängmedel
och träning”. Av Eugene De Kocks vittnesmål under ed, som lämnades i
Pretoria Central Prison den 15 september 1997, framgår följande: När De Kock
och Powell en eftermiddag satt bakom en lastbil på campen, passade De Kock
på att fråga vilka erfarenheter Powell hade av direkta operationer. Philip
Powell började då, enligt De Kock upp- enbarligen för att ”imponera”,
berätta om hur han vid ett tillfälle hade sänts till Pakistan. Där hämtade
han några medlemmar av Mujahedin, som han förde till ett internationellt
högermöte vid Unitas högkvarter i Angola. Så här vittnade Eugene De Kock:
”Detta möte var enligt Powell organiserat av Craig Williamsons frontföretag
Longreach och av USA. Enligt vad jag minns så nämnde Powell att amerikanerna
var intresserade av mötet, eftersom det fanns representanter för Contras
från Sydamerika med och eftersom Mujahedin var närvarande.” I förbigående
nämnde Philip Powell sedan för De Kock, att Sveriges statsminister Olof
Palme hade mördats av en svensk attentatsman, bosatt i södra Turkiet, som
hade tillhört den svenska underrättelsetjänsten. Under de få minuter man
pratade om den saken fick De Kock av Powell också svenskens namn, adress och
telefonnummer. Skälet till detta var att De Kock vid den här tiden hade
börjat göra affärer uppåt Europa. Powell trodde att De Kock kunde få nytta
av svensken någon gång, eftersom han var en ”säker person som man kunde lita
på”.
Philip Powell berättade samtidigt för De Kock att mordet på Olof Palme varit
en sydafrikansk operation. Mordet hade organiserats av en av regimens
toppspioner, Craig Williamson, via företaget Longreach LtD, ett täckföretag
för Sydafrikas militära underrättelsetjänst. Phillip Powell avslöjade också
för De Kock att han själv arbetade åt ett företag med anknytning till just
Longreach. Eugene De Kock förlorade senare i Amsterdam den adressbok i
vilken han antecknat uppgifterna om svensken i Turkiet. Strax efter att
svensk polis försökt få träffa Philip Powell i Sydafrika1996, så stod han i
stormens centrum för ett avslöjande som i Sydafrika var politiskt mycket
känsligt. Före detta säkerhetsagenter och medlemmar i Inkathapartiet hade
velat störa landets väg mot demokrati genom en omfattande våldsterror.
Philip Powell själv tvingades peka ut en vapengömma med tonvis av vapen.
Eftersom Inkatha har plats i parlamentet och en av dess politiker, Philip
Powell, kunde knytas till den smutsiga verksamheten, så var saken politisk
dynamit. Men – strax därpå tilläts Philip Powell att lämna Sydafrika! Powell
flyttade till Storbritannien – utan att behöva svara för sin smutsiga byk.
Att Powell på detta sätt tilläts smita väckte bestörtning i vida kretsar.
Man ansåg det klart att Sydafrika inte alls var berett att se alla sanningar
i vitögat. Philip Powell besatt nog en alltför djup kunskap om sådant som,
om man ytterligare rotade i saken, hade kunnat spränga djupa kilar i
Sydafrikas bräckliga politiska liv. I Sydafrika är det allmänt vedertaget
att Philip Powell slapp av kroken genom en ”deal”, en uppgörelse.
Sett ur svensk synpunkt förefaller det dock märkligt, att det faktum att man
i Sydafrika har ansett sig tvingad att behandla Philip Powell med
silkesvantar, tycks ha fått till följd att också den svenska
Palme-utredningen gör det. Sveriges folk är sannolikt, oberoende av
partitillhörighet, enigt i att inga politiska hänsyn bör tas i sökandet
efter en svensk statsministers mördare. Jag begär att justitiekanslern
utreder om politiska hänsyn k a n ha påverkat polis och åklagare i Sverige,
att inte målmedvetet följa upp vad Philip Powell, enligt Eugene De Kock, har
sagt till honom gällande mordet på Olof Palme. För justitiekanslerns
kännedom kan meddelas att Philip Powell sedan förra våren har funnits i
Bristol i Storbritannien. Där studerar han, ironiskt nog, enligt uppgift
”internationell konfliktlösning” vid universitetet.
Själv anser jag att det är en stor skam för det svenska rättsväsendet, att
Philip Powell inte har förhörts i Storbritannien. Jag ber justitiekanslern
utreda varför inga försök har gjorts att förhöra honom. För
justitiekanslerns kännedom vill jag vidare meddela, att mycket välplacerade
och välinformerade sydafrikaner misstänker, att det finns ett skäl till att
Philip Powell ännu inte har förhörts av svensk polis. De anser att det k a n
bero på de nära banden mellan Sverige och Sydafrikas nya styrande. För några
dagar sedan fick jag brev från en person som arbetat för
Sanningskommissionen, TRC. Översatt från engelska lyder en passus i hans
brev: ”Som du ju vet så stängde TRC officiellt sina dörrar vid utgången av
maj. Det är osannolikt att det blir fler åtal – möjligen några få
symboliska, men inget som skakar den politiska kartan (t ex några Inkatha
Freedom Party-åtal – Powell och hans kamrater). Jag antar att det är därför
som svenska myndigheter inte har pressat Sydafrika i fråga om Palme – det
visar precis hur starkt skydd vissa personer har!” Polisöversten Eugene De
Kock, som i Sydafrika dömts till 212 års fängelse för rader av mord,
avslutade sitt vittnesmål under ed gällande mordet på Olof Palme så här:
”Jag hyser inga som helst tvivel om att Craig Williamson var inblandad i att
mörda Palme. Han var och är ännu en mycket skicklig operatör. Hans hat mot
Sverige, som jag själv har bevittnat vid ganska många tillfällen, var
påtagligt och synligt och han gjorde ingen hemlighet av det.” Det kan
avslutningsvis tilläggas, att Eugene De Kock hittills inte har beslagits med
någon lögn sedan han började berätta om allt han själv beordrat, genomfört
eller i övrigt känner till.
Anders Hasselbohm Frilansjournalist hasselbohm.anders@telia.com
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,66223,00.html
Polisen sköt rätt i magen
Aftonbladets fotograf ögonvittne till dramat. En man i 20-årsåldern kämpade
i natt för sitt liv på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Skjuten i magen av
svensk polis. Aftonbladets fotograf Anders Deros stod mitt i skottlinjen och
blev ögonvittne. Här är hans berättelse. "Jag står på den övre delen av
Vasagatan. Jag vet inte exakt vad klockan är, men tror att det är någon gång
strax efter 21. Runt omkring mig finns fullt med aktivister. Stämningen är
hätsk. Grupper av ungdomar springer fram och tillbaka längs gatorna. Polisen
försöker hålla tillbaka mobben och bildar murar mot aktivisterna. En stor
grupp ungdomar ringas in av polisen på Vasaplatsen. I hörnet
Vasagatan-Aschebergsgatan står fem poliser. Det är fullt kaos.
Stenar rakt mot poliserna. Plötsligt börjar en mindre grupp aktivister kasta
gatsten mot de fem poliserna. De första stenarna missar. En kortväxt kille
springer ut i mitten av Aschebergsgatan och kastar i väg gatstenar rakt mot
polismännen. Flera träffar. En av polismännen plockar upp en sten och kastar
tillbaka den emot aktivisterna. Sekunden senare triumferar han mot
ungdomarna. I samma stund börjar fler poliser kasta sten. Stenarna hamnar
rakt framför mig och rullar förbi mina fötter.
Mobben rusar fram. En stor mobb vid universitetet gör en tjurrusning fram
emot hörnet där vi fortfarande står. De fem poliserna flyr i väg längs
väggen utmed Vasagatan. Det är folk överallt. Själv springer jag in bakom
hörnet på Aschebergsgatan. Då smäller det. Jag tittar fram och ser den unge
killen som sekunderna tidigare kastat sten mot poliserna komma springande
dubbelvikt. Först förstår jag inte vad som hänt, men kulan har träffat honom
rakt i magen. Han skriker inte och verkar inte själv fatta att han är
skjuten. Ett par meter från mina fötter faller killen ihop.
Polisen börjar skjuta igen Då börjar poliserna skjuta på nytt. Jag hör minst
fem skott och står mitt i skottlinjen. Jag kunde precis lika gärna själv ha
träffats av kulregnet. Jag flyr för mitt liv. En av aktivisterna, en tjej,
springer fram till den skottskadade killen. Ett par aktivister lyfter bort
honom från korsningen och lägger honom på Aschebergsgatans trottoar mellan
en parkerad bil och en husvägg. I samma ögonblick börjar en grupp poliser
tjurrusa ner för Aschebergsgatan. En av tjejerna skriker åt polismännen att
stanna. Två poliser uppfattar vad som hänt och börjar omedelbart ge killen
första hjälpen. I praktiken riskerar de sitt eget liv. Gatstenarna viner
genom luften. Få har förstått vad som hänt. Samtidigt råder fullt kaos i
gatukorsningen. Två tjejer från Röda korset springer fram och vårdar den
skadade killen.
Kämpar för att rädda liv Aktivisterna gör utfall mot polismännen som kämpar
för att rädda livet på den skottskadade grabben. En av de unga tjejerna
skriker till aktivisterna att sluta kasta sten eftersom de två polismännen
försöker rädda hans liv. Poliser rusar fram och bildar en halvcirkel runt
den skottskadade killen. På Vasaplatsen fortsätter aktivisterna att skrika
ut burop mot polisen. De har fortfarande inte insett vad som hänt. En av
polismännen larmar ambulans via polisradion. Ambulansen har svårt att ta sig
fram genom folkmassorna. Själv flyr jag, i säkerhet."
Aftonbladets fotograf Anders Deros berättar för Magnus Ringman Anders Deros
Publicerad: 2001-06-16
This archive was generated by hypermail 2b29 : 03-08-01 MET DST