Godt men ufullstendig oppgjer frå John Pilger med nokre av dei
propagandaløgnene som framleis lever.
Utdrag (Heile artikkelen følger nedanfor):
Dessutom har västerländska rättsmedicinare inte hittat mer än 2 788
kroppar, och av dessa är inte alla offer för krigsförbrytelser. Den 7 juni
i år pub-licerade internationella Röda korset en lista på 3 368 saknade
personer som de fått namnen på från familjer runtom i Kosovo, en lista som
gäller perioden från januari 1998 till mitten av maj i år.
-------
Her burde han sjølsagt også ha nemnt at røde kors ikkje har fått
navnelistene over dei som er identifiserte, slik at lista deira kan
innehalde mange av dei døde som er ICTY har funne.
Dessuten kan det ikkje gjentakast for ofte at talet inkluderer offer for
NATO-bomber og UCK.
--------
Efter att ha valt sida i vad som var ett bittert men lågskaligt
inbördeskrig i ungefär samma omfattning som Nordirland på sjuttiotalet och
efter att avsiktligt ha blockerat en fredlig lösning i samband med de
falska Rambouillet-”förhandlingarna”, kunde Nato genomföra det sista ledet
i västvärldens ”strategiska mål” att förstöra Jugoslavien – utan att vara
hänvisat till FN eller internationell rätt. (...)
Kriget lämnar efter sig ett Kosovo som, i dag mer än någonsin, är en
terrorstat, styrd av maffialiknande kriminella med kopplingar till UCK:
just de människor som förra året kunde ringa direkt till den brittiska
utrikesministern Robin Cook på sina mobiltelefoner.
Mer än 200 000 serber och romer har fördrivits efter kriget, med Nato på
plats och utan att det skapat särskilt många rubriker i väst. Amerikanerna
har byggt en av sina största militärbaser i världen, Camp Bondsteel, vilket
innebär att Washington uppnår sitt långvariga strategiska mål att kunna
kontrollera Balkans transitleder. Var beredda på deras nästa humanitära
äventyr.
-------
Alltid beredt!
Asgeir Bjørkedal
Medierna som maktens tjänstehjon
http://www.aftonbladet.se/kultur/0009/15/pilger.html
JOHN PILGER om hur Nato lyckades med sitt propagandakrig
Efter mer än ett år har
de som skrev och sände
propagandan för Natos
”humanitära krig” i
Kosovo fortfarande inte
brutit sin tystnad: de som
svarade på
premiärminister Tony
Blairs uppmaning att
delta i ett ”stort moraliskt
korståg” mot en regim
som var ”i färd med att
begå ett Hitler-liknande
folkmord som motsvarar
utrotningen av judarna
under andra
världskriget”.
Något måste göras, insisterade de. I mars förra året
saknades ju, när allt kom omkring, 500 000 kosovoalbaner som
man fruktade var döda, enligt USA:s utrikesdepartement. I
mitten av maj sade USA:s försvarsminister, William Cohen:
”Vi ser nu att omkring 100 000 män i vapenför ålder
saknas... De kan ha blivit mördade.” Två veckor senare
ökade David Scheffer, USA:s ambassadör med ansvar för
frågor om krigsförbrytelser, på siffran 100 000 till så många
som ”225 000 etniska albanska män i åldrarna 14 till
59”. Den brittiska pressen hakade på. ”Flykten från
folkmordet”, skrev Daily Mail. ”Ekon från förintelsen”,
skrev the Sun och the Mirror i kör.
Under det att bombningarna fortsatte började fasaden
krackelera; tv-tittare fick se bilder på tåg och
flyktingkolonner
som attackerats av Natoflygplan, liksom bilder på offren. ”Vi
har drabbats av en pr-mässig härdsmälta”, sade någon på
10 Downing Street. Som på en signal tillkännagav då den
dåvarande biträdande brittiska utrikesministern Geoffrey
Hoon att omkring 10 000 etniska albaner hade mördats ”i mer
än 100 massakrer”, och tillade att ”den slutgiltiga siffran
kan vara mycket värre”. Även om den på oförklarligt sätt
minskats från de ursprungliga påståendena om 500 000 och
100 000 var detta en mycket stor siffra, som det dessutom helt
saknades bevis för.
Från mitten av juni, när bombningarna upphört, började
rättsmedicinska team genomföra en minutiös undersökning av
provinsen. Det amerikanska FBI anlände för att undersöka
vad som kallades ”den största brottsplatsen i FBI:s
rättsmedicinska historia”. Flera veckor senare reste FBI
hem, efter att ha hittat döda kroppar men inte en enda
massgrav. Det spanska rättsmedicinska teamet reste också
hem, och dess chef beklagade sig ilsket över att han och hans
kollegor hade blivit delaktiga i
”krigspropagandamaskinernas semantiska piruetter,
därför att vi hittade inte en – inte en enda – massgrav”.
Vid den ena gravplatsen efter den andra var historien
densamma. Det som rapporterats i västerländska media, med
människor på plats som källor men ofta med UCK-gerillan
som den egentliga källan (det gäller till exempel siffrorna som
citerats ovan), blev omöjligt att tro på. En förklaring var att
serberna hade kommit på natten och forslat bort kropparna.
”Var”, skrev Michael Parenti i sin granskning av den
rättsmedicins-ka undersökningen, ”fanns bevisen för att
massgravar hade grävts upp? Var fanns de nya
gravplatserna som nu förmodades vara proppfulla med
lik?”
Det kanske viktigaste avslöjandet, som bekräftades av
Krigsförbrytartribunalen i oktober förra året, var att
gruvorna i
Trepca inte innehöll några kroppar. Trepca var ett centralt
inslag i det drama som ”folkmords”-undersökningen utgjorde:
liken efter mer än 1 000 mördade albaner antogs vara gömda
där, flera av dem undanskaffade i saltsyrekar, enligt
tjäns-temän från Nato och USA. Enligt the Mirror fanns bevis
för ”massdumpning av avrättade kroppar” och
”Auschwitz-liknande ugnar”. Inte ett enda lik hittades: inga
tänder, inga kvarlevor.
I november förra året publicerade Wall Street Journal
resultaten av sin egen undersökning och avfärdade
”tvångsföreställningarna om massgravar”. I stället för ”de
enorma dödens fält som vissa undersökare kom att vänta
sig... finns ett mönster av utspridda mord [mestadels] i
områden där den separatistiska UCK-gerillan hade varit
aktiv”. Wall Street Journal drog slutsatsen att ”Nato
intensifierade sina påståenden om serbiska ’dödens fält’”
när organisationen ”såg att en uttröttad journalistkår
började luta åt den motsatta storyn: civila som dödades av
Natos bomber”. Denna propaganda, hävdade tidningen, kunde
spåras tillbaka till UCK; många av de mest skrämmande och
stort uppslagna rapporterna om grymheter som tillskrevs
flyktingar och andra källor var falska. ”Kriget i Kosovo var
grymt, bittert, hänsynslöst”, skrev tidningen. ”Folkmord var
det inte.” Sådan uppriktighet var sällsynt.
Nato bombade, enligt George Robertson, den dåvarande
brittiska försvarsministern, ”för att förhindra en humanitär
katastrof” med massfördrivningar och mord. I december
släppte OSSE, vars observatörer befann sig i Kosovo till strax
före bombningarna, sin rapport om kriget.
Rapporten bekräftade att de flesta brotten mot den
kosovoalbans-ka befolkningen hade begåtts efter att
bombningarna inletts: med andra ord, de var inte orsak till
utan
en följd av Natos bombkampanj.
Dessutom har västerländska rättsmedicinare inte hittat mer
än 2 788 kroppar, och av dessa är inte alla offer för
krigsförbrytelser. Den 7 juni i år pub-licerade internationella
Röda korset en lista på 3 368 saknade personer som de fått
namnen på från familjer runtom i Kosovo, en lista som gäller
perioden från januari 1998 till mitten av maj i år. Röda korset
säger att ett betydande antal kan finnas i livet, bland de
flyktingar som spritts ut runtom i Europa.
Vad som nu är höjt över alla tvivel är att de siffror
som användes av London och Washington, och av stora
delar av medierna, var skrattretande påhitt.
Mördandet i Kosovo var avskyvärt och tragiskt, men att
jämställa det med folkmord och förintelsen är ett hädiskt hån
mot sanningen. Inte mycket av detta har rapporterats i
medierna. Röda korsets rapport ignorerades nästan fullständigt
i Storbritannien. Detta är förståeligt; bland de
journalister som
svalde Natos och sina egna regeringars lögner fanns sådana
som var verkligt hängivna och triumfatoriska, som skrev att
”när massgravarna öppnas bör motståndarna till detta
humanitära krig be om förlåtelse”.
Den försvarslösa befolkning som Natos bomber regnade
ner över natt efter natt, de mellan 400 och 600 som dog,
sprängda till döds i fullpackade tåg och bussar, i fabriker,
tv-stationer, bibliotek, ålderdomshem, skolor och 18 olika
sjukhus, inklusive de offer som sprängdes i bitar av RAF:s
tusentals ”icke redovisade” klusterbomber som sönderdelas i
granatsplitter, kräver en ursäkt från propagandisterna; ty, som
Natos strateger gång på gång förklarade under sina seminarier
efter bombräderna, de skulle aldrig ha lyckats genomföra
kriget om de inte haft journalisterna ”på sin sida”.
Robert Fisk, Storbritanniens främsta krigskorrespondent,
har kallat sina kollegor en skock får, som låter sig luras av
professionella manipulatörer.
Ta till exempel bombningen av Belgrads tv-högkvarter och
dödandet av personal där, bland annat sminköser. Amnesty
International kallade för ovanlighets skull detta ”en avsiktlig
attack på ett civilt mål, och som sådan utgör den en
krigsförbrytelse”. Strax före bombningen hade Natos
språkrör Jamie Shea lämnat en skriftlig försäkran om att
tv-byggnaden inte skulle angripas.
Med medierna på sin sida kan Nato nu gå vidare. Vid en
”privat preliminär genomgång [av bombningarna] av
Natoexperter” (som rapporterades i the Daily Telegraph) var
man överens om att ”en framtida Natooperation kommer
sannolikt innebära hårdare, mer hänsynslösa attacker mot
civila mål...”.
Efter att ha valt sida i vad som var ett bittert men
lågskaligt
inbördeskrig i ungefär samma omfattning som Nordirland på
sjuttiotalet och efter att avsiktligt ha blockerat en fredlig
lösning i samband med de falska
Rambouillet-”förhandlingarna”, kunde Nato genomföra det
sista ledet i västvärldens ”strategiska mål” att förstöra
Jugoslavien – utan att vara hänvisat till FN eller
internationell
rätt. Alltihop byggde på en väv av lögner och kunde
genomföras till stor del tack vare de journalister som agerade
tjänstehjon åt makten och dess destruktiva syften.
Kriget lämnar efter sig ett Kosovo som, i dag mer
än någonsin, är en terrorstat, styrd av maffialiknande
kriminella med kopplingar till UCK: just de människor
som förra året kunde ringa direkt till den brittiska
utrikesministern Robin Cook på sina mobiltelefoner.
Mer än 200 000 serber och romer har fördrivits efter kriget,
med Nato på plats och utan att det skapat särskilt många
rubriker i väst. Amerikanerna har byggt en av sina största
militärbaser i världen, Camp Bondsteel, vilket innebär att
Washington uppnår sitt långvariga strategiska mål att kunna
kontrollera Balkans transitleder. Var beredda på deras nästa
humanitära äventyr.
John Pilger
Översättning:
Tor Wennerberg
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Sep 28 2000 - 11:01:29 MET DST