Myten om skattesatserne og økonomien avsløres i nedenstående
artikkel. Det evige lirumlarum fra "økonomerne" avsløres som
det det er: interessekamp fra overklassen.
Karsten Johansen
Fra Aftonbladet i dag:
Höga skatter var välståndets grund
Den svenska ekonomin är på väg upp – ytterligare. Tillväxten ökar. De flesta
indikatorer pekar åt rätt håll. Frågan är vad staten ska göra med de
budgetöverskott som väntas. Goda nyheter är sällan upphetsande. Det kan
tyckas finnas större ”problem” för statsmakterna än att hantera
budgetöverskott. Det finns dock skäl att se närmare på ett kort inslag i
”A-ekonomi” härförleden där direktören Jacques Artus på IMF, Internationella
valutafonden, intervjuades av reportern Johan Gullin: Artus: – Minskar ni
statsskulden med en tredjedel på tre år, så är det mycket ambitiöst. Varför
gå längre än så? Ni har ett stort behov av att minska skattetrycket. Gullin:
– Men Sverige kanske är undantaget från regeln? Vi kanske klarar en mycket
högre skattesats? Artus: – Ja, det kanske ni kan göra, och det har ni också
gjort. För 25 år sedan låg ni i topp i inkomstligan bland i-länderna, och nu
ligger ni i den undre hälften.
Vi har fått lära oss att det är fult att märka ord. Men ibland är det
nödvändigt. Särskilt när orden kommer från maktens företrädare – och när man
ser ett mönster i språkbruket som kan dölja sammanhang och intressen som
gömmer sig i bakgrunden. Ty vad är det Jacques Artus säger? Jo, i korthet
två saker: Vi (svenskarna) har ett stort behov av att sänka skatterna
Sveriges ekonomiska nedgång under de senaste två decennierna förklaras av
det då rådande höga skattetrycket. IMF-direktören är inte ensam om detta
budskap. Flera ekonomer, forskningsinstitut och tankesmedjor i exempelvis
USA och Storbritannien tänker och formulerar sig på liknande sätt. Man kan
numera se en global trend i resonemanget. I Sverige har till exempel
professorerna Bo Södersten och Ulf Jakobsson och signaturen Sander på Dagens
Nyheters ledarsida markerat samma synsätt. Från vetenskaplig piedestal
uttrycker man sig axiomatiskt och hävdar att det finns empirisk grund för
detta enkla påstående: ”skatter hämmar tillväxt och ekonomiskt liv”. Skatter
är alltså principiellt av ondo. Vidare: Det är genom skattesänkningar, och
skattesänkningar allenast, som man på 1990-talet uppnått hög tillväxt i
länder som USA och Storbitannien. Och – naturligtvis – det var de höga
skatterna, och ingenting annat, som ledde till Sveriges ekonomiska kris och
nedgång under samma decennium.
Men är denna historieskrivning verkligen korrekt? Låt oss stanna vid
exemplet Sverige. Den ekonomiska situation vi befann oss i under 1960- och
1970-talen präglades av jämn ekonomisk tillväxt, hög BNP
(bruttonationalprodukt) per invånare, stigande sysselsättning samt
nästintill obefintlig arbetslöshet. Det kan, med goda skäl, hävdas att denna
för folkhushållet – och för samhället – enastående lyckosamma period var en
funktion av – skattetrycket. Det var skatter, omformade till utbildning,
förbättrad folkhälsa, barntillsyn, vård och kulturell expansion, som var
själva förutsättningen för den höga BNP-nivån per capita på 1970-talet. Utan
finansminister Gunnar Strängs ganska hårdföra skattepolitik hade det inte
varit möjligt att skapa bland annat den industri och den exportsektor som
lade grunden till den tidens välstånd för folkflertalet. Men ingenting,
särskilt inte inom nationalekonomin, varar för evigt. Det är möjligt att
skatterna, särskilt inkomstskatterna, slog i taket. De svenska
välfärdssystemen – arbetslöshetsförsäkringen, den offentliga vården,
pensionerna – blev med tiden ytterst välutbyggda och dyrbara.
Budgetunderskott och statsskuld skapade obalanser i ekonomin och tilldrog
sig internationell uppmärksamhet. Den svenska kronan ”straffades” av den
famösa marknaden.
Det kan, i en viss bemärkelse, hävdas att de höga skatterna var bidragande
orsak till den dramatiska försämring av Sveriges ekonomiska läge som vi fick
bevittna i det sena 1980-talet och under den ekonomiska stagnationen
1992-1994. Men påståendet att skattetrycket är huvudförklaring – eller enda
orsak – till Sveriges relativt dåliga placering i de rika ländernas BNP-liga
bottnar inte i renodlad ekonomisk analys. Det är ett politiskt påstående.
Häri döljer sig en djupare önskan – strukturell och långsiktig – om lägre
skatter som ska medföra större skillnader mellan våra inkomster och
förmögenheter. Gösta Grassman Debattör, pressråd i London
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Sep 28 2000 - 11:01:08 MET DST