Eg har avslutta ordskiftet, men om det framleis er nokon som ikkje er lut
leie av teologi, sender eg vidare denne oversiktsartikkelen frå svenske
"Ordfront" som er eit forsøk på heilskapleg oppsummering. Dei som ikkje
orkar meir, kan jo berre stogga her.
Forfattar er Niklas Nåsander. Eg ser eg er usamd med Nåsander på nokre
viktige punkt - men teksten hans er svært oversiktleg, lettlest og dekkjer
eit stort emne. I tillegg treng du ikkje vera spesielt bibelsprengt for å få
med deg hovudsaka. Eg trur såleis dette kan vera nyttig - noko å trykka for
Klassekampen?
artikkelen ligg her: http://www.ordfront.se/magasin/artiklar/jesus-r.html
Jesus(r)
Text: Niklas Nåsander
I höstas skrev ärkebiskop KG Hammar på ett upprop som krävde bombstopp i
Afghanistan. För det blev han angripen av moderaternas Bo Lundgren. Denne
ansåg att kyrkans ledning genom att »blanda ihop religion och
olitik« agerade på ett stötande sätt.
Men han stannade inte där, vid en ståndpunkt som kräver en tydlig boskillnad
mellan andliga och världsliga frågor. Tvärtom var politikens inriktning
ärendet. Han beklagade att kyrkan inte stödde USA:s bombkrig samt att de
dessutom, på sin hemsida, agerade »vänstermegafon« genom att peka på vilka
konsekvenser globaliseringen fått för den fattiga delen av jordens
befolkning.
Artikeln följdes av en liten debatt som tyvärr inte förde så långt. Men den
aktualiserade en djupgående motsättning inom kristenheten: ska kyrkan vara
överhetens institution eller de förtrycktas församling?
ÖVERHETSRELIGION?
Finns det då stöd i källorna för den kristendom överheten företräder?
Det beror på hur man förhåller sig till texterna. Gamla testamentet tillhör
onekligen en av mänsklighetens mest bloddrypande skrifter. Ingen tanke är
där så framträdande som den på vedergällning och hämnd. Guden är nyckfull
och blodtörstig. En krigargud helt i det primitiva stamsamhällets smak. Ofta
excellerar han i intolerans mot egna oliktänkande. Men lika ofta är det
raskrig som hyllas. I Femte moseboken till exempel finns avsnitt som får de
mest bisarra avsnitten ur Mein Kampf att framstå som blid humanism. Men även
de i den svenska kyrkan så omhuldade Psaltarpsalmerna genomsyras av samma
ideologi.
I debatten kontrasteras ofta denna dehumaniserade textmassa mot Nya
testamentets kärleksbudskap. Det är två olika religioner har man hävdat, och
två olika Gudar som kommer till tals. Redan i urförsamlingen tvistade man om
det. En betydande opposition, ledd av Markion, hävdade till exempel att
Jahve bara var ett täcknamn för den onde demiurgen (not 1). Ur kanon ville
han utesluta Gamla testamentet. Men även Nya testamentet skulle rensas från
allt utom Lukasevangeliet och tio Paulusbrev. Ståndpunkten var allt för
extrem för de jude-kristna och Markions linje led nederlag.
Men är Nya testamentet så befriat från hat och hämnd som ofta görs gällande?
Vid närmare läsning är det inte så. Inte heller står Nya testamentet
entydigt på de fattigas sida.
Sin sötaste karamell har överheten fått i Romarbrevets trettonde kapitel.
Paulus skriver där utan omsvep att all överhet som finns är förordnad av
Gud. Den som sätter sig upp mot överheten sätter sig följaktligen upp mot
Gud och överheten är därför i sin fulla rätt att bära vapen mot sina
undersåtar. När detta ställe läses tillsammans med det kända
Jesus-ordet »Giv kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud
illhör« inser alla varför kristendomen under två tusen år, i västerlandet,
har kunnat behålla sin ställning som överideologi.
Överhetsreligion alltså! Men svavelosande? Visst finns det Jesuord som inte
står Gamla testamentet efter. Om någon stad inte skulle vara vänligt sinnad
mot apostlarna ryter Jesus att »Sodoms öde inte ska bli lindrigare än den
stadens« (Lukas). Detta hetlevrade temperament blixtrar fram på flera
ställen. Tydligast kanske i angreppet på ett oskyldigt fikonträd. Jesus blev
på en av sina vandringar till Jerusalem hungrig. Han gick fram till ett träd
för att plocka fikon. Men fann bara blad - det var som Markus skriver »inte
rätt tid för fikon«. Jesus förbannar då det stackars trädet så det vissnar
och dör.
Berättelsen må vara symbolisk. Den visar ändå på en stränghet som för ett
upplyst sinne ter sig obegriplig.
Värre dock, än alla små utbrott, är att själva strukturen i den kristna
läran sjuder av intolerans. Idén att bara de troende ska få evigt liv är
inte kärleksfull - och vittnar om ett självgott sinnelag - helt ovärdigt den
typen av höggud (not 2) det här är fråga om. Och allt frossande, särskilt i
Uppenbarelseboken, om vad som ska hända med de otrogna är ingenting annat än
excesser i vidrighet. De rasistiska förintelsefantasier som flödade fritt i
Gamla testamentet har här ersatts av ideologiskt betingade
förintelsefantasier.
Men företräder då Bo Lundgren och den amerikanska krigsledningen - som utan
att blinka kan döpa en av sina kärnvapenbestyckade ubåtar till Corpus
Christi - den sanna kristendomen?
Det är strikt taget en fråga för teologerna. Som vanligt vinner inte åsikten
med bäst argument. Spelet tas hem av den som lutar sig mot mest makt och
pengar. Kristendomen som historiskt fenomen har därför varit synnerligen
kompatibel med överhetens ståndpunkt - låt vara med vissa variationer över
seklerna. Men som redan antytts har det från begynnelsen funnits en strid
inom kyrkan. Redan i Gamla testamentet finns ansatser till en universell Gud
(5 Moseboken). Barmhärtighetstanken skymtar fram här och där. Och hos några
av profeterna, Jesaja till exempel, kan man bakom svavelkaskaderna ana
ansatser till hygglighet och fredsvilja.
DET NYA MED NYA TESTAMENTET
Men i Nya testamentet händer ändå något. Tankar bryter fram som vittnar om
ett nytt förhållningssätt mellan människor. Det är befogat att tala om en
revolution. Om ett före och ett efter. Om en vattendelare i historien. Vår
föreställning om godhet vore en annan denna text förutan.
För att brottet ska bli tydligt måste man fokusera de delar av textmassorna
som driver Kristus. Det är där hans verkliga originalitet skymtar fram. Då
kan konturerna av en revolutionär vishetslärare rekonstrueras, en fri ande,
eller en Buddha på icke-indisk mark, som en av Jesus största beundrare,
Friedrich Nietzsche, en gång kallade honom.
Låt oss därför för ett ögonblick försöka tänka bort all den tid som
förflutit sedan Jesus bedrev sin undervisning. Och i stället betrakta honom
bakifrån, verkande i opposition mot sin uppväxtmiljös två stora
tankeströmningar: den hebreiska och den grekiska.
Enligt evangeliet föddes Jesus i Betlehem av Maria, en judisk kvinna, som
haft den helige ande som älskare - för en sekulariserad människa är det
rimligare att anta att hon blivit havande utanför äktenskapet. Redan här
ligger något storslaget i berättelsen. Enligt den judiska lagen skulle
kvinnor som Maria stenas till döds. Men Maria och hennes barn heliggörs.
Storsintheten hos Josef bör också lyftas fram - ingenstans i texterna
skymtar man från hans sida misstänksamhet eller svartsjuka. Uppväxten måste
starkt ha präglat sonen. En kärnpunkt i Jesu undervisning handlar just om
att generalisera de spänningsfält av kärlek och förlåtelse som omslöt Maria.
I Johannesevangeliet finns en berättelse som inte är medtagen i de tidigaste
handskrifterna - troligen ansågs den allt för kontroversiell för de
nogräknade fariséerna. Den handlar om en kvinna som ertappats med
äktenskapsbrott. Enligt Moseböckerna ska hon hedersmördas genom stening.
Fariséerna vill få något att sätta dit Jesus för och ber därför lömskt om
hans åsikt. Jesus böjde sig då ner och ritade med fingret i sanden. När
frågan upprepas ser han upp och säger: Den av er som är utan synd, kastar
första stenen. Männen går då därifrån, de äldsta först tills Jesus är ensam
kvar med kvinnan. - Inte heller jag ska kasta någon sten säger han, gå nu
och synda inte mer.
Temat varieras i en annan berättelse. Enligt Lukas blev Jesus inbjuden till
Simons hus, en farisé. En synderska fick veta att han var där. Hon kom då
gråtande till honom, vätte hans fötter med sina tårar, torkade dem med sitt
hår och smörjde honom med balsam. Simon förfärades över att Jesus lät den
orena kvinnan röra vid honom.
Vänd mot kvinnan säger då Jesus till Simon: »Du ser den här kvinnan. Jag kom
in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt
mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen
välkomstkyss, men hon har kysst mig hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde
inte mitt huvud med balsam, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför
säger jag dig: Hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har
visat stor kärlek. Den som får lite förlåtet, visar liten kärlek. Och han
sade till henne: Dina synder är
låtna.«
De bägge berättelsernas poäng är enligt teologerna att Jesus förlåter synder - en kraftgärning som inte tillkom människor. För lärjungarna ett Messiastecken, för fariséerna en hädelse som motiverar dödsstraff. Men för en sekulariserad läsare är inte kraftgärningen det fantastiska. Det är människosynen.
Nyckelmeningen i Lukastexten lyder: »Den som får litet förlåtet, visar liten kärlek.« Ord som rymmer djupa insikter: Att kärlek och synd förutsätter varandra i ett mystiskt växelspel. Att moraliskt högmod hör ungdomen till. Att inte heller Jesus var utan synd - och därigenom sann människa.
Men samtidigt pekar orden i eskatologisk (not 3) bemärkelse fram mot en moral även vi moderna människor ännu till fullo inte har utforskat.
Båda dessa berättelser kan ses som variationer av Jesu moder Marias erfarenhet. Tankarna återkommer gång på gång i evangelierna. Men i Bergspredikan finns ett ställe som vittnar om en förvånande stränghet: »Ni har hört att det blev sagt: Du ska inte bryta ett äktenskap. Men jag säger er: den som ser på en kvinna med åtrå har redan i sitt hjärta brutit hennes äktenskap. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet.«
Finns det bland de rättrogna självstympingar, blinda heliga män och kvinnor som trevar runt i världen? Naturligtvis inte. Genom att skärpa lagen vill Jesus visa att alla är syndiga. Låt gå att vi inte behöver hoppa över skaklarna, men kolla kan ingen låta bli. Lagens uppgift är alltså inte att göra någon rättfärdig, utan att visa på den synd - eller oförmåga - vi alla delar lika.
I Paulusbrevens bästa avsnitt mynnar moralkritiken ut i en underbar filosofi. Den sätter definitiv punkt för det inskränkta stamsamhällets alla idiotiska renhetsnojor. Avskurna förhudar, dietregler och sabbatsbud - den tidens självhävdelsemaskiner - är ting som inte längre gills. Självgodheten fimpas för gott. Moralisternas hyckleri möter Paulus med sitt enkla ljusa budskap: »Av min stolthet blev ingenting kvar.«
Som påpekats finns troligen ingen skrift så genomsyrad av hämnd och straff som Gamla testamentet. Inte bara äktenskapsbryterskor ska stenas utan också olydiga barn (2 Moseboken 21: 15; 5 Moseboken 21:18-21). Öga för öga, tand för tand är formeln för rättsskipning krigarguden föreskriver. Det är mot den bakgrunden Jesu ord blir så omvälvande. Orden om att ont inte ska lönas med ont utan med godhet ställde en hel värld på huvudet. I bönen för sina bödlar driver Jesus denna provokation till sin slutpunkt.
Här står vi fortfarande och stampar. Hustrur och äkta män, singlar och sambos, lärare och föräldrar, vänner, arbetskamrater och politiker. Alla vet vi hur svårt det är att häva sig upp ur hämndens träsk. Jesus insåg också svårigheterna. För att få folk att förstå talade han om barnen och vårt förhållningssätt till dem som en bild för kärleken till gud - två tusen år innan vi i Sverige som första land i världen stiftade en lag mot barnaga!
Åter ser vi hur Jesu moder Maria och hennes vidsynte man inspirerar den verksamme profeten. För det är väl just där, i de nära relationerna till barn, som allt detta om förlåtelse och kärlek blir lättast att förstå. Ur den erfarenheten kan sedan en livsfilosofi emanera. Och det är samtidigt först då, när kärleken hävt lagen, som en ny människa kan träda fram. Oavsett kön, ras, klass och moralisk duglighet blir ett samtal möjligt. Ingen behöver längre vara rädd. Vi är kallade till fr
ihet. För den som har kärlek är allt tillåtet.
ETT SLAVUPPROR INOM MORALEN
Så långt om revolten mot stamsamhällets primitiva föreställningsvärld. Men
Jesus revolterade också mot den universella kultur som präglade området vid
denna tid: den grekiskt hellenistiska. Där liksom i de flesta tidiga
kulturer hade man en moraluppfattning som kan kallas naturlig. Enligt den är
allt som ger framgång bra: styrka, hälsa, makt skönhet, rikedom. Motsatsen
är dålig: svaghet, sjukdom, maktlöshet, fulhet, fattigdom. De som hade makt
bekymrade sig inte nämnvärt om livet efter döden. De tyckte om mat, dryck
och sexuella utsvävningar. Ofta identifierades härskaren med någon Gud.
Härigenom kom makt och helighet att flyta samman.
Nietzsche har gjort en egen tolkning av händelseförloppet. Han menade att
den naturliga moralen kom att hotas av den grekisktromerska världens
socioekonomiska system. Slavarna kom mer och mer att dominera ekonomin.
Dessa fattiga ofria människor dömdes genom det naturliga moralsystemet rätt
och slätt ut som dåliga. När klassen av slavar växte tilltog också deras
vilja till motstånd. På den ekonomiska och politiska arenan åstadkom de inte
mycket. Men inom moralen lyckades de genomdriva en revolution. Den naturliga
moralens ordpar bra-dålig ersattes med ett nytt ordpar ond-god så att det
som tidigare setts som bra nu kom att kallas ont och det som tidigare setts
som dåligt blev gott.
Det var enligt Nietzsche känslan av underlägsenhet, hämndbegär och avund som
drev fram detta »slavuppror inom moralen.« Sitt tydligaste uttryck fick det
i kristendomen. Men enligt Nietzsche har inte upproret stannat där utan
påverkar alltjämt moderna föreställningar om demokrati och socialism.
Nietzsches karakteristik är träffande. Tvivelsutan har han pekat på ett
centralt drag i Jesu förkunnelse. Och här handlar det, liksom i det
föregående, om en verklig revolution, konsekvent genomförd, utarbetad in i
minsta detalj.
Ingen har väl angripit de rika med sådan hetta som Jesus. »Det är lättare
för en rik att komma in i Guds rike än för en kamel att komma igenom ett
nålsöga.« »Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.« Och den rike ynglingen
fick av Jesus rådet att ta sin tro på allvar och till de fattiga ge bort
allt han ägde. (Lukas)
Bakom denna inställning har man svårt att skymta något hämndbegär. Snarare
handlar det om en insikt i livets villkor. Tanken är att skatter på jorden
binder sinnet och hämmar den empatiska förmågan. Den rike har en tendens att
bry sig mer om sina ägodelar än om sin nästa och sin förmåga till kärlek.
Om detta med frihet är alltid vanskligt att tala, men helt klart är att det
finns ytterst relevanta iakttagelser i det evangeliska materialet, som dock
har mycket lite med modern välfärdspolitik att göra. Frihet är att äga en
bil, att kunna resa, att ha en bra bostad - det är oomtvistat idag. Men
konstnärens frihet är en annans, liksom älskarens och munkens.
»Ve de rika alltså! De har fått ut sin glädje.« Men också det
omvända: »Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som
hungrar, ni ska få äta er mätta. Saliga ni som gråter, ni ska få skratta.
Den som är minst av er alla han är stor.« (Lukas)
Jesus driver ståndpunkten så långt att han på jorden utpekar ett tydligt
centrum: »Vad ni gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder det har
ni gjort för mig.« (Matteus)
Det må i detta sammanhang påpekas att även själva strukturen i Jesusmyten är
radikalt underklassig. En oäkta son med en byggjobbare till styvfarsa som
bland sina närmaste samlade allsköns lågklassmänniskor och fnask står mycket
långt från det som brukar äras. Ett böjningsmönster finns här, giltigt i
varje tid. Lika uppfordrande och provocerande nu som då.
ÅT VAR OCH EN EFTER BEHOV
Men den evangeliska revolten gällde inte bara synen på synd och straff och
vår föreställning om högt och lågt. Den skjuter också in sig mot en av de
känsligaste punkterna i hela rättsmedvetandet: äganderätten och vår
föreställning om rättvisa.
Låt oss diskutera det här utifrån ett exempel. En kaka bröd ska delas mellan
två systrar. Enkelt uttryckt kan fördelningen ske på tre sätt. Alla kan
förefalla rimliga men faller vid närmare eftertanke tillbaks på olika
rättviseprinciper.
Antingen delas brödet i lika stora bitar. Vi talar då om jämlikhetsrättvisa.
Eller också delas brödet så att den bäste (starkaste, dugligaste,
intelligentaste, vackraste och så vidare) får den största biten. Då
tillämpar vi prestationsrättvisa.
Men i Nya testamentet tillämpas en annan rättviseprincip. I
Apostlagärningarna får vi veta hur de första kristna organiserade sina liv.
I fjärde kapitlet står följande att läsa:
»Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och
ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med
stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade
uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon
nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och
lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter
behov. Josef, en levit från Cypern som apostlarna kallade Barnabas, det vill
säga Tröstens son, sålde också han en åker han ägde och kom och lade ner
pengarna framför apostlarna.«
Av texten framgår att apostlarna levde i egendomsgemenskap. Men vi ser också
att de fördelade tillgångarna, vare sig jämlikt eller efter prestation, utan
efter behov. Motivet för denna urkommunism, vars principer Karl Marx i sitt
manifest kom att aktualisera artonhundra år senare, finns att söka i den
människosyn Jesus etablerade. Som revolutionär kraft har den i varje tid
varit en källa till inspiration. Kyrkofäder, klosterkommunister,
bonderevolutionärer och befrielseteologer har sökt sig till den. Och där
hämtat argument mot orättvisor och förtryck. De har lyft fram ett
människovärde bortom prestation och pekat på möjligheten att redan i denna
världen skapa värdiga liv och samhällen.
ETT DUBBELT ARV
Kristendomen bär alltså på ett dubbelt arv. Den har utnyttjats av överheten
som förtryckarideologi, men rymmer samtidigt arketypiska bilder av frihet
och godhet som i djup och intensitet kanske ännu inte överträffats.
När Feuerbach under förra delen av 1800-talet, och Marx i hans efterföljd,
utvecklade den moderna religionskritiken tog de fasta på denna klyvnad.
Kristendomen som historiskt fenomen var en sak, men kristendomen som text
och lära en annan.
Marx tänkte sig att människorna på grund av samhällets utformning tvingades
leva förkrympta liv. De fjärmades från sina sanna jag och levde som
främlingar i världen. All brist och längtan livet rymde projicerades in i en
fantasivärld. De religiösa texterna handlade alltså inte om Gud, änglar och
livet efter detta, utan om oss själva. Där kunde man söka efter det innersta
i människan, som i denna världen gått förlorat.
När Marx skulle beskriva religionen valde han därför metaforer som »Anden i
andigfattigdomens tillstånd«, »Bojornas blommor« och »Hjärtat i en hjärtlös
värld«.
Lästa så blir de nytestamentliga texterna plötsligt tillgängliga för de som
annars ryggar inför vidskepligheten. Gud blir inte längre ett övernaturligt
väsen utan det viktigaste i livet, det du fäster din själ och ditt hjärta
vid. Jesus blir inte Guds son som går på vatten och uppväcker döda utan
bilden av det djupast mänskliga.
Denna tanke finns redan i de tidiga kristna texterna. Jesus själv förnekade
gång på gång att han var Messias. »Människosonen« kallade han sig. Och när
Pilatius inför hopen visar fram den sargade Jesus säger han enligt Vulgatas
latinska översättning: Ecce homo! Se människan!
Tanken fördes sedan vidare in i dogmatiken. Sann Gud lär den Nicenska
trosbekännelsen, men samtidigt sann människa. Det är kanske den djupaste
paradoxen i den kristna läran, det största mysteriet. Men samtidigt det som
på allvar öppnar upp för ett modernt samtal. Spår i texterna kan leda oss
fram mot vår tids egna ödesfrågor. Vilka människor hade Jesus samlat kring
sig idag? Vilka hade varit hans folk? Vilket hans budskap?
För kyrkans del innebär den nyvunna friheten från staten en utmaning. Hon
skulle kunna bli ett salt i världen och åter knyta an till punkten där allt
började. Men även de radikala rörelserna står inför en brytpunkt. Breda
skick av borgerligheten har inte bara gjort upp med sitt eget radikala arv
utan också med söndagsskolornas barmhärtighetsord. Kyrkornas roll håller på
att förändras. Och det gäller att ha en nykter blick för det. En ny enhet
skulle i det läget kunna växa fram. Socialister, kommunister, demokrater och
kristna har ju alla av vår tids överhet sett sina språk korrumperas. De möts
alltså inte bara i strävan efter fred, jämlikhet och rättvisa utan också i
en gemensam erfarenhet av nederlag. Revolutionerna är alla ofullbordade. Men
arbetet fortsätter, det grå vardagliga slitet.
I det perspektivet rör Jesusorden om de minsta bröderna vid ett evigt
undflyende nu.
Niklas Nåsander är gymnasielärare och frilansjournalist.
NOTER
1. I den hellenistiska kulturkretsen fanns en religionstyp som kallas för
gnosticism. Den var starkt dualistiskt i sin syn på ande och materia.
Ljusets gud ansågs vara härskare i den andliga världen, materien däremot var
skapad av den onde demiurgen. Inom den kristna gnosticismen kom demiurgen
att identifieras med gamla testamentets gud.
2. I de tidiga kulturer man känner till har förekomsten av många gudar varit
en självklarhet. En rangordning dem emellan har dock funnits. Höggudarna
hade en överordnad ställning, ofta med mer vittfamnande anspråk än de lokala
stamgudarna.
3. Av grekiskans eschatos, sist, ytterst. Med eskatologi menas läran om de
yttersta tingen och världshistoriens slut. Kristen eskatologi handlar om de
händelser som hör samman med domen samt med det liv som därefter tänks
uppstå.
This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST