Et par interessante artikler av Göran Rosenberg hentet fra www.dn.se
(Dagens Nyheter).
"Psykologisk krigföring är följaktligen en central del av alla moderna
krig. Fienden försöker få hemmaopinionen att vekna, hemmaregeringen
försöker få den att vakna. Psykologisk krigföring som vi ser kallar vi
propaganda. Psykologisk krigföring som vi inte ser kallar vi
information." skriver han bl.a.
Og hvordan framtrer psykologisk krigføring som vi ikke ser
-"information"? Som "saklig", dvs. ikledd sakprosa, et tilsynelatende
avbalansert og nøytralt språk fratatt alle lett synlige virkemidler.
Umerkelige begrepsdreininger styrer oppfattelsen av hva som er
"virkeligheten". Eks.: "Collateral damage". Det er kjerna i ideen om
"newspeak": fjern deler av virkeligheten gjennom å fjerne de begreper
som omtaler dem, f.eks. "dårlig". Alt blir enten godt, "plussgodt" eller
"dobbeltplussgodt."
Men språket kan aldri beskrive virkeligheten nøytralt eller uttømmende.
Bilder selvsagt enda mindre. ("Postmodernistene" påsto å være de første
som oppdaget det, men det er selvsagt sludder. De satte saken på spissen
på en spesiell fasong og prøvde selvmotsigende å gå bak sitt eget språk
så å si. Resultatet ble i mange tilfeller, men ikke alle, bare tåkeprat,
tom begrepsgymnastikk hvor det fortapte seg hva talen egentlig var om.
Når man skyter tilstrekkelig mange abstraksjoner inn mellom seg selv og
virkeligheten skjer det).
Karsten Johansen
---------------------------------
Det osynliga kriget mot oss alla
Publicerad 1 mar 2002 10:47
Göran Rosenberg
Det är möjligt att demokratier inte går i krig med varandra, i varje
fall inte så lätt, men det är helt säkert att demokratier inte så lätt
går i krig om den egna opinionen är emot. Demokratier som förlorar
striden om opinionen förlorar i regel också kriget. Det var så USA
förlorade kriget i Vietnam.
Psykologisk krigföring är följaktligen en central del av alla moderna
krig. Fienden försöker få hemmaopinionen att vekna, hemmaregeringen
försöker få den att vakna. Psykologisk krigföring som vi ser kallar vi
propaganda. Psykologisk krigföring som vi inte ser kallar vi
information. Somligt av det som i dag ser ut som information är
resultatet av välriktade psykologiska krigsinsatser, inte bara mot
viktiga hemmaopinioner utan mot allt viktigare opinioner utomlands.
Vad som gör dagens psykologiska krigföring så svår att se är att den har
så mycket information att gömma sig bakom eller förklä sig till.
Mediesamhället är den perfekta terrängen för krigspsykologiska bakhåll.
Samma medier som förväntas ge oss korrekt information om världen kan
också ge oss information som ser korrekt ut men som likväl är resultatet
av en krigspsykologisk insats. Journalister som rapporterar vad de hört
kan ha hört just det som var tänkt att rapporteras. I det växande
mediala flödet av nyheter, reklam och underhållning blir gränsen mellan
självständig journalistisk rapportering och subtilt styrda budskap svår
att se. Inte minst i en tid när hantverksmässig journalistik
rationaliseras bort till förmån för industrialiserad nyhetsproduktion.
Ju viktigare medierna blir för vår bild av världen desto viktigare blir
medierna som arena eller slagfält för det psykologiska krigets aktörer.
I TVÅ NU PÅGÅENDE krig har inslaget av psykologisk krigföring blivit
synligare ju längre krigen pågått. I det amerikanska kriget mot
terrorismen var den inledande psykologiska uppgiften att vinna
världsopinionen (hemmaopinionen var inget problem) för en militär
offensiv utan ett tydligt militärt mål och utan ett skönjbart militärt
slut. Redan det snabba accepterandet av termen "krig" för situationen
efter den 11 september var en viktig strategisk seger för president
Bush, en seger som till stor del vanns genom att snart sagt alla
nyhetsmedier gjorde "kriget mot terrorismen" till sin journalistiska
vinjett. Ett krig som från början inte självklart var ett krig vann sitt
första slag innan en enda bomb ännu hade fällts över Afghanistan.
Bakom medievinjetterna har så småningom bilden klarnat av USA:s mest
informationsstyrda krig någonsin. Mer än i något tidigare amerikanskt
krig har journalister förvägrats tillträde till amerikanska baser och
krigsoperationer. Mer än i något tidigare amerikanskt krig har den
amerikanska försvars- och militärledningen kontrollerat vem som lämnat
information om vad.
I detta krig har Pentagon dessutom haft långtgående planer på att
plantera ut egna och ibland falska nyheter i opinionsvacklande länders
medier. En nyinrättad försvarsmyndighet, Office of Strategic Influence
(Byrån för strategisk påverkan), var tänkt att bedriva allt från "
´svarta´ kampanjer baserade på desinformation och infiltration till
´vit´ information baserad på sanningsenliga nyhetsmeddelanden"
("Pentagon Readies Efforts to Sway Sentiment Abroad", New York Times,
19/2). Att byrån efter avslöjandet hastigt lades ner av
försvarsministern betyder inte nödvändigtvis att planerna skrinlagts,
bara att sekretessen kring dem skärpts.
I DET PÅGÅENDE kriget mellan Israel och Yassir Arafats snabbt krympande
palestinska självstyre har insatsen av psykologiska stridsmedel
sannolikt varit ännu större och effekterna än mer avgörande för själva
krigsförloppet.
Den israeliska fredsopinionens snabba kollaps hösten 2000 och det
rungande valet av fredsmotståndaren Ariel Sharon till premiärminister i
februari 2001 kan inte bara förklaras av sammanbrottet i Camp
David-förhandlingarna i juli 2000 och det palestinska uppror som
inleddes efter Sharons inmarsch på Tempelberget två månader senare.
En i mina ögon lika viktig förklaring är den smygande misstroendekampanj
mot Yassir Arafat som inleddes av dåvarande regeringen Barak redan före
Camp David, i ett läge då Barak hade spelat bort sitt regeringsunderlag
i parlamentet och hade ett växande inrikespolitiskt behov av att kunna
lasta skulden för ett kommande fredsmisslyckande på motståndaren.
Samma psykologiska syfte tjänade den väl propagerade och av medierna
lättsvalda versionen av Camp David-sammanbrottet som ett resultat av
Arafats obegripliga nej till ett nu- eller-aldrig-kanonerbjudande från
Barak.
Demonisering av fienden är ett klassiskt vapen i psykologisk krigföring.
Den medvetna förvandlingen av Yassir Arafat från fredspartner till
fredssabotör hade till outtalat syfte att rädda Baraks ansikte på
bekostnad av Arafats. Dess långt mer påtagliga effekt blev i stället att
den redan sköra israeliska fredsopinionen bakom Barak rasade samman. Om
inte den "generöse" Barak längre trodde på palestiniernas fredsvilja,
vem kunde då längre tro på den?
HÄRMED VAR DEN psykologiska terrängen banad för Ariel Sharon att (med
förutsägbar hjälp från palestinska extremister) fullfölja demoniseringen
av Arafat, demoleringen av det palestinska självstyret och
genomdrivandet av den militära övermakt som är och förblir Sharons enda
vision av fred.
Ett antal psykologiska krig, mer eller mindre väl dolda, utkämpas just
nu framför ögonen på oss. De är avsedda att utkämpas framför ögonen på
oss. Det är våra ögon de vill fånga och våra opinioner de vill forma.
Det kan om inte annat vara bra att veta för dem som vill se världen med
egna ögon och forma sina opinioner efter eget huvud.
Göran Rosenberg är journalist, författare och fristående kolumnist i
Dagens Nyheter
Publicerad 17 apr 2002 23:27
Vad vill Israel vara?
Med Ariel Sharon har Israel fått en ledare som förkroppsligar det system
av "civil militarism" som en gång byggde landet. Ett system som hittills
framgångsrikt lyckas gjuta samman den israeliska statens i grunden
oförenliga mål, men som nu allt tydligare blottlägger konflikten dem
emellan.
I början av 1980-talet, det vill säga före Osloprocessens födelse och
död, det vill säga för vad som i dag verkar vara en evighet sedan,
föreslog en grupp palestinska intellektuella att Israel skulle annektera
Västbanken och Gaza och göra invånarna till israeliska medborgare.
Kampen om palestiniernas rättigheter skulle därmed förflyttas från
gränder och vägspärrar till partier och parlament. Efter några årtionden
skulle de icke-judiska medborgarna vara i majoritet och Israels krav på
att definiera sig som en judisk stat komma i konflikt med Israels
anspråk på att vara en demokrati.
Det var följaktligen ett mycket provokativt och mycket pedagogiskt
förslag. Det var provokativt därför att det vände upp och ner på den
judisk-palestinska konfliktens traditionella positioner. Det var
pedagogiskt därför att det effektivt blottlade staten Israels dubbla
grundvalar, judiskheten och demokratin.
Under Israels första decennier förblev dubbelheten dold. Dels därför att
de kvarvarande palestinska araberna definierades som ett
säkerhetsproblem, isolerades i särskilda militärområden och
osynliggjordes. Dels därför att definitionen av statens judiskhet länge
var lika oklar som oomtvistad. Statens judiskhet var dess raison d´être,
punkt slut. Staten var judisk därför att judarna av för alla uppenbarade
skäl behövde en plats där de kunde gå säkra. Staten var judisk därför
att judar var - och för all framtid skulle förbli - dess majoritet.
Vad som länge gjorde oklarheten möjlig var judiskhetens uppgående i en
huvudsakligen sekulär statsbyggarideologi (sionism) och en huvudsakligen
sekulär nationstillhörighet (israeliskhet). Vad som efter kriget 1967
gjorde oklarheten alltmer omöjlig var den sekulära ideologins
sammansmältning med en aggressiv judisk-religiös messianism, den
nationella tillhörighetens upplösning i ett flertal etnisk-religiösa och
politisk-kulturella sublojaliteter - och de palestinska arabernas
återinträde i historien.
Den israeliska statens judiskhet började därmed bli problematisk. Dels
för grupper med helt skilda och delvis oförenliga uppfattningar om vad
som menades med en judisk stat (där somliga menade att judiskheten måste
gå före demokratin). Dels för grupper som krävde att Israel måste bli en
stat för alla sina medborgare, judar som icke-judar, det vill säga att
demokratin måste gå före judiskheten.
Att det senare långt ifrån är någon självklarhet i dagens Israel,
påvisas med besvärande tydlighet av Baruch Kimmerling, professor i
sociologi vid Hebreiska universitet i Jerusalem, i en inträngande och i
dessa dagar högaktuell studie av den kollektiva israeliska identitetens,
"israeliskhetens", uppkomst och förfall. Kimmerling ifrågasätter till
och med om Israel med vedertagna definitioner kan betecknas som
demokratiskt.
Det är förvisso en stat där den politiska makten med jämna mellanrum
utskiftas i fria val men det är samtidigt en stat där alla röster de
facto inte är lika mycket värda (beslut utan en "judisk" majoritet anses
i vissa frågor sakna legitimitet), där staten tillåter parallella
rättssystem (religiösa domstolar), där staten ger kollektiva fri- och
rättigheter åt en grupp men inte åt en annan (jord).
Allt detta bottnar, menar Kimmerling, "i den historiska oförmåga att
separera religion från nationalism och nationalitet som ofrånkomligen
följer av den israeliska statens ´judiskhet´ " (s 181). Sionismens
sekulära statsbyggarvisioner bars hela tiden upp av starka religiösa och
messianska underströmmar. Efter 1967, med "befrielsen" av "landet
Israel", trängde underströmmarna upp till ytan och in i staten. Staten
Israels "judiskhet" fick en allt starkare etnisk-religiös slagsida och
hamnade allt oftare i konflikt med demokratins krav på likhet inför
lagen, minoritetsskydd och individuella fri- och rättigheter.
Israel av i dag bör därför snarare definieras som en etnokrati än det
"judiska och demokratiska" samhälle det säger sig vara, menar
Kimmerling, en stat där en etnisk-nationell grupp utövar "en
oproportionerlig kontroll över omtvistade territorier och rivaliserande
nationella grupper" (s 180). Att israelerna själva "systematiskt och
tvångsmässigt" förnekar "den i grunden odemokratiska naturen hos den
israeliska regimen" förändrar inte sakläget. I grunden två oförenliga
mål och ideal har flätats in i det israeliska samhället. Oförenliga -
och oskiljaktiga.
Det bland Israels judar starkaste argumentet för fred med palestinierna
och en delning av landet i två stater har varit möjligheten att bevara
Israel både judiskt och demokratiskt, det vill säga att avgränsa den
judiska staten till ett territorium där judar är och kan förbli i
majoritet. I botten på det argumentet ligger föreställningen att området
kan delas i två något så när rena halvor, så att nästan alla palestinier
hamnar i Palestina och nästan alla judar i Israel.
Mot detta argument anför Kimmerling två invändningar. Det ena är att
området aldrig kommer att kunna delas på det sättet. De två nationerna
är alltför sammanvävda, geopolitiskt och befolkningsmässigt. Det andra
argumentet, som följer av det första, är att delning inte löser den inre
konflikten mellan statens motstridiga och delvis oförenliga mål. Också
en stat med en större och säkrare judisk majoritet kommer att
konfronteras med frågan om icke-judiska gruppers ställning i staten,
liksom med den potentiellt uppslitande frågan om vad som menas med en
judisk stat och vad som är syftet med en sådan stat.
Hur uppslitande den frågan i själva verket redan är har med dramatisk
verkan manifesterats i synen på bosättningarna, fredsprocessen,
ortodoxins makt och de israeliska arabernas ställning i staten. På
område efter område har skilda och helt oförenliga tolkningar av
judiskhetens imperativ ställts mot varandra.
Under de år som fred och försoning med palestinierna såg ut som en
möjlighet (eller ett hot, beroende vad slags judisk stat som
föresvävade), växte dessa motsättningar till öppen konflikt (med inslag
av judisk terror och premiärministermord). Den israeliske författaren
Yoram Kaniuk föreslog en gång på skämtsamt allvar att landet borde
delas, inte mellan judar och araber utan mellan judar och judar.
Många har förvånats över hur lätt de judisk-israeliska leden slöts igen
efter fredsprocessens sammanbrott på hösten 2000. Hur blixtsnabbt den
israeliska fredsrörelsen kollapsade. Hur friktionsfritt det
judisk-israeliska samhället anammade en gemensam nationell-militär
problemformulering. Hur villigt man slöt upp bakom en militär äventyrare
som Ariel Sharon.
Kimmerling är inte förvånad. Det kollektiva system som ännu förenar i
stort samtliga delar av det judisk-israeliska samhället, ja den enda
"kollektiva kulturella kod" som finns kvar av nationsbyggarperiodens
"israeliskhet", är vad Kimmerling kallar Israels "civila militarism".
Med det avser han ett system där militära synsätt och värderingar
genomsyrar också det civila samhället. Det är ett system med djupa
rötter i israelernas obrutna erfarenhet av krig och beredskap. Men också
i en världsbild där judar i sista hand bara anses ha sin militära kraft
att lita till.
Det är följaktligen ett system där människor med annars vitt skilda
åsikter om vad slags stat Israel bör vara, ja i grunden djupt skilda
världsuppfattningar, samtidigt delar föreställningen att fortsatt
militär övermakt är den enda garantin för Israels existens.
Denna "militarisering av den israeliska kulturen", skriver Kimmerling,
"kommer främst till uttryck i bruket av mer våld än nöden kräver (the
use of excessive power) för att lösa sociala och politiska problem, i
´det militära tänkesättet´ (military-mindedness) hos stora delar av den
civila befolkningen och det politiska ledarskapet, och i de högt ställda
förväntningarna på att militärer ska kunna lösa icke-militära problem"
(s 226). Israel må definiera sig som judiskt men den religion som
förenar flest israeler är "säkerhetens civila religion (civil religion
of security)" (s 212).
Ariel Sharon förkroppsligar i många avseenden detta system och denna
religion. Med förkrossande effektivitet (och med förutsägbart stöd av
palestinsk extremism) har han mobiliserat den civila militarismens
robusta reflexer mot fredsprocessens sköra skott. Bara den som supit in
dessa reflexer med modersmjölken kan till fullo uppskatta den
skicklighet med vilken Sharon, genom att spela på rätt symboler i rätt
ögonblick, lyckats samla ett Israel som i dag sträcker sig från Shimon
Peres i arbetarpartiet till Effi Eitam, den nyvalde ordföranden i det
nationalreligiösa bosättarpartiet, som nu ingår i Sharons
säkerhetskabinett och som ömsom talar om att förflytta palestinierna
(till Jordanien), ömsom om att ta ifrån dem rösträtten (i Israel).
Och detta bakom en militär äventyrspolitik som många inser bara kommer
att göra ont värre, men som de inom ramen för den civila militarismens
problemformulering inte förmår se något alternativ till.
Snart nog lär de inre motsättningarna komma upp till ytan igen. Någon ny
"israeliskhet" är inte i sikte. Inte heller någon ny idé om vad slags
"judisk" stat som skulle kunna accepteras av de sju subkulturer (av
vilka Israels palestinier bara utgör en) som enligt Kimmerling i dag
kämpar om "spelets grundregler" och "samhällets identitet".
Inte ens en slutlig fredsuppgörelse med palestinierna och den samlade
arabvärlden (hur avlägsen en sådan än ter sig) kommer att radikalt
förändra Israels inre belägenhet, menar Kimmerling. Den existentiella
ångest som etsat sig in i israelernas kollektiva identitet och minne
kommer länge än att hålla liv i de militär-kulturella reflexerna - med
benägen hjälp av extremister på ömse sidor.
"En demonisk världsbild som föder ständigt nya och självuppfyllande
värstafallsscenarier kommer att bestå i minst en generation till",
förutspår Kimmerling, som redan när boken skrevs (före den senaste
månadens händelser) betvivlade att en fredsuppgörelse var möjlig.
Oavsett om Kimmerling har rätt om fredens möjligheter, har han med
insikt och skärpa lyft fram en av fredens hittills mest förbisedda
förutsättningar. Ett Israel som inte förmår sluta inre fred om statens
karaktär, kommer heller inte att kunna enas om villkoren för en varaktig
fred med palestinierna. Och det oavsett om palestiniernas ledare heter
Arafat eller något annat.
Israel kan möjligen skjuta upp sitt existentiella vägval - men inte
skjuta sönder det.
Baruch Kimmerling
The Invention and Decline of Israeliness. State, Society and the
Military
University of California Press
Göran Rosenberg
Göran Rosenbergs bok "Det förlorade landet - Israel en personlig
historia" (Bonniers, 1996) utkommer under våren i en reviderad
pocketupplaga.
.
______________________________________________________________________________
ifrance.com, l'email gratuit le plus complet de l'Internet !
vos emails depuis un navigateur, en POP3, sur Minitel, sur le WAP...
http://www.ifrance.com/_reloc/email.emailif
This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST