"I det israeliska papperet läser jag:
Israels kampanj mot sådan terrorism förs ... på hela den demokratiska
världens vägnar.
Det är en definition av demokrati som Jawdat och hans grannar har
mycket svårt att förstå." Resten nedenfor.
Videre har jeg tatt fra Independent en reportasje fra Texas som
forteller mye om både Bush og Blair, om hva slags utrolig ordinære små
størrelser dette er, komplett hjelpesløse overfor enhver virkelighet som
ikke følger deres respektive former for mekanisk gjentatte
søndagsskoleformaninger og lallende blåkopier av gårsdagens dogmatiske
ulogikk. "Han hadde studert bra og kapert bra - og var en gipsavstøpning
av et levende menneske" (Kant). Som iakttatt av Hermann Broch vedr.
nazismens framvekstår: "Det spissborgerlige er det monstruøse rett og
slett".
Karsten Johansen
Saksa fra Aftonbladet:
”Vi bara väntar - på att dödas”
Aftonbladets Peter Kadhammar rapporterar från Jerusalem
JERUSALEM. På det stora israeliska presscentret har talesmännen
färdigskrivna manualer för hur man talar till världen. I går fann jag
ett papper med klatschiga formuleringar avsedda för opinionen i väst.
I tv - det vet israelerna - gäller det att uttrycka sig kort, högst
ett par meningar, och med ord som fastnar i publikens minne. Till
exempel så här:
- Israel rycker upp terrorismen med rötterna så att freden får rum att
växa.
Ni kanske hörde det på Aktuellt eller Rapport?
Eller detta:
- Betlehems kyrkor har blivit fästen för muslimska heliga krigare.
Båda dessa välformulerade ljudbitar - soundbites - fanns utskrivna i
manualen för lördagen den 6 april.
När jag läst detta ringer jag Jawdat, en gammal bekant från Betlehem.
Han är journalist och akademiker och har inte kunnat besöka sin familj
på två månader. Hans fru och tre av barnen är fast i Betlehem, Jawdat i
Ramallah.
Bara drygt två och en halv mil skiljer städerna åt. Normalt tar resan
mellan dem 45 minuter. Men för ett par månader sedan stoppade israelerna
trafiken.
Jawdat blev fast i Ramallah där han föreläser på det ansedda Bir
Zeit-universitetet.
Jag sitter i östra Jerusalem och skulle kunna vara i Ramallah på en
halvtimme; större är inte avstånden.
Men på långfredagen invaderade israelerna Ramallah, förklarade staden
för militärt område och införde utegångsförbud. Så nu talar jag med
Jawdat på en telefonlinje som oftast är klar och tydlig, fast ibland
försvinner hans röst i ett knaster.
Två korta stunder sedan långfredagen har israelerna släppt på
utegångsförbudet, berättar han.
- I förrgår var jag ute i drygt en timme. Jag kunde köpa bröd, tolv
vattenflaskor och några burkar med sardiner och tonfisk. Det var vad som
fanns. Affärerna har inte så mycket eftersom maten har förstörts av
elavbrotten. Och några butiksägare bor ju i byarna runt Ramallah och får
inte komma in till stan.
Jawdat har jag känt i ett decennium. Han är uppväxt i ett
flyktingläger men har, trots att han hade alla odds emot sig, skaffat
sig en gedigen utbildning. Jag har ofta förvånats över hans fridsamhet.
Men nu, efter dygn av oro för barnen i Betlehem, efter dygn av
skottlossning, efter att ha sett israeliska soldater gå in i husen på
andra sidan torget och föra ut familjer mitt i natten, efter dygn av
rädsla även för egen del, låter han upprörd.
- De säger att de letar efter militärer och terrorister. Men de håller
en hel stad fången. 120 000 människor! I mitt hus bor sex familjer med
kanske 20 barn. Deras fäder är specerihandlare, tjänstemän i kommunen.
En är byggnadsinspektör. En natt sköt de med stridsvagnarnas kanoner
rakt över vårt hus. Det var ett slags skrämskott som exploderade rakt
över huset. Klockan tre på natten. Det är barn i huset. Varför gör de
så? Varför?
Medan Jawdat pratar tittar jag på papperet som jag fann på det
israeliska presscentret. Soundbite (lämpliga ljudbitar för tv är
markerade kursivt):
Kampen mot självmordsterrorism är en kamp för demokratiska värden.
Jawdats röst försvinner i ett knaster men kommer sedan tillbaka.
- Alla i mitt hus är kristna, säger han. Jag är den ende muslimen. Men
vi tar hand om varandra. I dag bjöd min granne mig på frukost. Jag
hjälper grannarna med vatten. De har ju barn och behöver vattnet mer än
jag.
- Vad gör ni hela dagarna? frågar jag.
- Jag försöker skriva en del. Vi pratar. När vi hör stridsvagnarna ...
husen vibrerar när de far förbi. Sedan kan det vara tyst långa stunder.
Alldeles tyst. Så tyst att man hör vinden. Sedan skottlossning. Vad ska
ske med oss?
I papperet från presscentret läser jag: Israel har visat att det kan
sluta fred. Nu är det palestiniernas tur.
- Det värsta, säger Jawdat, är att jag inte kan få kontakt med mina
barn. Jag kan inte göra något annat än att sitta i lägenheten. Vi bara
väntar. På att gripas eller dödas. Vad ska ske med oss?
I det israeliska papperet läser jag:
Israels kampanj mot sådan terrorism förs ... på hela den demokratiska
världens vägnar.
Det är en definition av demokrati som Jawdat och hans grannar har
mycket svårt att förstå.
Peter Kadhammaar
Publicerad: 2002-04-08
Independent:
The comic turn forgets his lines in a Texas double act
By Colin Brown in Crawford, Texas
08 April 2002
The choice of attire did not give out the most promising signal when the
time came to send out a unified message.
The President wore jeans, cowboy boots and a rancher's jacket; the Prime
Minister was in a dark suit and tie black enough to make Peter Sissons
blush burgundy.
With the Queen Mother's lying-in-state ceremony still continuing on the
other side of the Atlantic, Tony Blair was treading a tricky diplomatic
path. Luckily for him, the torrential Texas rain intervened and put a
damper on any too-public show of enjoyment.
Thoughts of eating out around the barbecue with the President's
favourite bluegrass band playing country and western tunes in the
background were quickly shelved. Instead, the two families – Mr Blair
was accompanied by Cherie, daughter Kathryn, 14, and baby son Leo at the
Prairie Chapel ranch after a week's holiday in Miami – ate indoors.
On the menu was pecan-smoked beef with roasted tricolour peppers and
asparagus, followed by pineapple upside-down cake. The wine choices – a
Gary Farrell Westside Chardonnay and a Duckhorn Estate Merlot 1997 –
owed more to Islington than the American Bible belt, where many of the
towns are dry.
When it came to the politics, Mr Bush, who can come across on television
as purposeful and resolute with his teeth-sucking and long pauses, seems
in reality to be struggling to remember his lines. And, later, the
sombrely dressed Mr Blair had to restrain the cowboy President.
In vintage folksy language Mr Bush described how Saddam Hussein had used
chemical weapons on the people "in his own neighbourhood" before calling
for the removal of the Iraqi leader. When it was pointed out that this
might be seen as a new move, to include assassination, he looked across
at Mr Blair, who visibly winced. Mr Bush said: "Maybe I should be a
little less direct and a little more nuanced – and say we support regime
change."
Of Mr Blair, he added: "The Prime Minister is more nuanced." Alastair
Campbell roared with laughter. The White House advisers stared at their
feet, knowing that "regime change" was the diplo-speak phrase Mr Blair
would be using in his speech last night.
When the two leaders last met on US soil, at Mr Bush's spartan log
cabins at Camp David, it was much the same double act, with a clearly
nervous Mr Blair acting as straight man to Dubya's relaxed comic turn.
Unfortunately for the dastardly President Saddam, this particular Cannon
and Ball partnership comes armed with much more than cannonballs.
______________________________________________________________________________
ifrance.com, l'email gratuit le plus complet de l'Internet !
vos emails depuis un navigateur, en POP3, sur Minitel, sur le WAP...
http://www.ifrance.com/_reloc/email.emailif
This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST