http://www.journalisten.nu/a.asp?article_id=3418
Journalistik som krigföring
JAN GUILLOU
(2002-02-19)
Kort efter den 11 september skildrade en av mina kolumnistkolleger i
Aftonbladet sin fiende med följande kraftfulla metaforer: ”En djävla
medeltida skäggapa med dasspapper runt huvudet”.
Det är mycket på en gång. Fienden är ett djur, dessutom
”medeltida” och hans religion är bokstavligen talat skit.
Korstågsandan i ett nötskal. Formuleringen väckte dock inte
uppståndelse och skribenten har faktiskt kvar sitt jobb.
Han är nämligen typisk. Ty den stämning av det heliga kriget som
snart svepte genom de amerikanska medierna förflyttades mycket snabbt
över till oss.
Konsekvenserna blev flera. För det första kom svenska läsare att få
hela krigsrapporteringen från amerikanska medier rakt in i svenska medier
via de snabböversättare som vanligtvis tituleras USA-korrespondenter.
Snart uppstod en tyst överenskommelse i hela mediesystemet om att nu
gällde helt nya regler. Nu behövde källor och sakuppgifter inte
längre kollas. Om de djävla medeltida skäggapornas värld kunde vad
som helst sägas; en ung reporter på Aftonbladet som häromdagen satte
sin byline under nyheten att Usama bin Laden var död har tidigare lika
oförskräckt meddelat att mjältbrandsbakterierna som spreds i USA hade
en namngiven irakisk läkare, kallad ”Doktor Död”, som upphov.
Varken hon eller Saddam Hussein lär ju kunna dementera.
För det andra fick de mest besinningslösa ”experter” fritt
spelrum i medierna och det på ett sätt som saknar motstycke. Vilket som
helst rykte kunde experterna omedelbart bekräfta. En av dem, av flera
medier utnämnd till ”världens ledande terroristexpert” har
förmedlat en så lång ström av bisarra påståenden att de
journalister som återgett honom inte ett ögonblick kan ha trott på
vad de skrev. Ändå skrev de. Och det är något nytt i vårt samtida
Sverige, journalistik som krigsföring.
I krigsföringen har en lång rad kolleger, särskilt inom
åsiktsskrivandet i kolumner och ledarspalter, dessutom utvecklat en
något yrvaken men dock kolossal sakkunskap vad gäller teologi,
religionshistoria, etnologi och rättshistoria.
Dessa nya specialiteter kom väl till pass i den enorma publiciteten kring
den kurdiska flickan Fadimes död. Som var och en inser hade denna
familjetragedi inte orsakat tiondelen så stort spaltutrymme före den 11
september. Men nu passade storyn perfekt i den pågående krigföringen.
Fadimes familj var ju kurdisk, det vill säga nästan arabisk och i vart
fall muslimsk.
Vita medlemmar av den svenska statskyrkan mördar familjemedlemmar i en
betydligt större omfattning än kurdiska immigranter, men det vore synd
att säga att den kunskapen förmedlats till svenska läsare under
senaste månaden. När en svensk man mördar sina barn använder vi
dessutom, om vi alls skriver om saken, en mycket förskönande
omskrivning: utvidgat självmord (som vanligtvis motiveras med
familjehedern).
Mer eller mindre förment feministiska kolumnister har således haft
särskilt bråda tider och mycket att säga. Och på grund av det
rådande krigsklimatet löper de liten risk att bli emotsagda.
Ingen höjer ens på ögonbrynen om Expressens Britta Svensson
kräver att vi måste börja ”tala klarspråk om vad det handlar
om”, nämligen ”män från dessa länder” varför vi måste
”sluta gulla med män som försöker gömma undan problemet” och
genast bygga segregerade kvinnohus ”för utsatta invandrartjejer”.
Aftonbladets motsvarighet Åsa Mattsson gick och blev historieexpert. I
en lika förvirrad som hatisk artikel anförde hon att så här gick
det till på ”medeltiden” och vi kunde njuta av hur någon
”skamfull sköka piskades genom stan med två kvarnstenar hängande
runt halsen” vilket vi skulle uppskatta eftersom det var ”manligt
liksom”. Åsa Mattsson hade också för sig att män av bättre
familj riskfritt kunde ”nacka fruntimmer”.
Birger Jarl skulle ha blivit förvånad av Åsa Mattssons stolligheter.
Kvarnstenar var dyra saker – och tunga – dem slängde man inte efter
skökor, som dessutom inte fanns på hans tid, och det där med piskning
är en idé från 1600-talet. Men vilken idioti som helst är möjlig
i samtida svensk tidningstext, bara skribenten står rätt i själva
krigsfrågan. Enligt logiken antingen-är-ni-med-oss-eller-emot-oss
skulle normalt ingen komma på tanken att invända ens mot sådant som
Svensson och Mattsson skrev. Detta är ett kristecken.
Flaggviftarmentaliteten gör inte bara journalistiken sämre och
osannare. Den gör Sverige sämre.
Och för övrigt finns bara en liten sak att tillägga. Så fort ni
ser en ledarskribent eller kolumnist använda ordet ”medeltida” kan ni
sluta läsa. Det ordet är ett säkert tecken på att skribenten inte
vet vad hon eller han talar om.
This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST