I en artikkel i Aftonbladet belyses en lite påaktet
side ved den å så populære Tolkien: innholdet i hans
mytologi har et klart rasistisk og fascistisk preg.
Neppe noe tilfelle at hans popularitet øker enormt
nå. "Det ligger i tiden" som man sier. Utdrag:
DAVID TJEDER har lusläst böckerna. "Hundra miljoner
läsare och en hyllad långfilm som hade premiär i går
- intresset för Tolkiens "Sagan om ringen" är enormt.
Men vad är det Tolkien berättar - egentligen? Det
mesta som skrivs om Tolkien är hyllningar till
fantasin och kraften i hans berättande. Men det finns
annat att säga om livet i Midgård. Den goda sidan ska
inte bara förgöra Sauron. Den har också ett annat
projekt i bakfickan. Projektet bygger på två stora
skiljelinjer. Den första skiljer män från kvinnor.
Den andra skiljer olika raser åt. Rasismen går hand i
hand med en syn på könen som i grunden olika. Under
denna hårda indelning ligger en rädsla för blandning.
Det gäller att behålla klara och tydliga kategorier,
och hålla blodsbanden rena. Kungen Aragorn gifter sig
med lady Arwen, renast och högst ställd bland
kvinnor. Faramir från Gondor, den store Denethors
son, gifter sig med den vackra lady Éowyn, den
biologiskt renaste kvinnan i Rohan. Äktenskapen är
moralpuristiskt kyska: inte ens saliv har blandats
före bröllopsdagen. De höga herrarna gifter sig med
de rena kvinnorna. Blodsbanden hålls rena och starka.
Varje människa, dvärg och alv har en uppgift att
fylla i Midgård. Men deras uppgifter är olika:
dvärgar trivs i bergen och krigar bra, alver har
fantastisk syn och älskar hästar, människor härskar
över naturen och tekniken men har ofta dålig kontakt
med tillvarons magiska sidor. På det här sättet blir
alla varelser hos Tolkien rasklichéer: den sturske
dvärgen Gimli. Den modige mannen Aragorn. Den
naturälskande alven Legolas.
Tolkiens Midgård är alltså en rasistisk värld och
rasismen står skriven på raderna, inte mellan dem.
Kungen Aragorn berättar att han kommer att leva
länge, eftersom han är "av Västs oblandade ras".
Elrond förklarar den minskade vaksamheten mot Sauron
i en äldre tid genom att "Númenorernas blod blandades
med sämre människors"; Denethor har nästan rent
Westernesseblod i sina ådror, vilket förklarar hans
andliga och fysiska styrka. I staden Minas Tirith
lever de människor som bor i hus av "renare blod"
längre. Det är ingen slump att Elrond förklarar att
de goda magiska ringarna inte smiddes för att utöva
makt, utan för att "bevara alla ting obesudlade". Att
blanda det rena blodet i raser som Westernesse och
Númenor med lägre element betyder hos Tolkien nästan
utan undantag mindre godhet, mindre styrka och
försämring av folkstammen. Och Saurons krigare från
de södra länder där solen alltid skiner starkt
beskrivs som mörkhyade, mycket grymma, med svarta
ögon, spjut och runda sköldar, och guldringar i
kinderna. Detta är klassiska rasklichéer om
afrikaner.
Det är inte bara raser som skall hållas åtskilda i
Midgård. Även könen är av olika sort. Hos Tolkien
finns inga okvinnliga kvinnor, inga omanliga män. Och
i Midgård är det männen som står i centrum. De gör
vad som manligt är: krigar. De rider med vind i håret
mot annalkande faror, för kung och fosterland. De
utför manliga dåd för att senare kunna besjungas i
hjältedikter. Ingen odygd vilar på deras muskulösa
axlar. Har de lurats till svaghet och feghet av
fienden, kan de vinna tillbaka sin manlighet genom
vapen och krig. Detta gäller inte minst kung Théoden.
Trollkarlen Gandalf för honom ut ur sitt kungasäte,
där han sakta vittrat bort under spionen Ormstungas
elaka inflytande. Men nu kliver kungen fram, stärkt
av att få känna sina händer gripa ett svärd i stället
för en käpp. Med sina krigare rider han med förnyad
kraft mot fienden, och alla hans soldater ser stolt
på honom där han spränger fram. Kvinnorna, då?
Théodens egen systerdotter Éowyn får snällt stanna
hemma medan krigarna är ute och slåss. Hon står ensam
kvar vid kungens hus och ser på hur krigarna rider i
väg över de böljande fälten med sina blänkande
sköldar och långa spjut.
Kvinnorna är få i Tolkiens värld och utövar sin
magiska makt i hemmet, i det egna landet. Galadriel
är älvadrottning i Lothlòrien; Arwen hör till
Rivendell; Éowyn till Rohan. Alla är de magiskt
vackra, ibland maktfulla, men aldrig så att de hotar
männen. De stannar hemma och väver i stillsam
ödmjukhet sina mäns krigsstandar. I Midgård finns
inga farliga karriärkvinnor eller krävande feminister
- inte ens i Mordor. Det kan verka som om just Éowyn
hotar denna världs hårda indelning i manligt och
kvinnligt. Hon beklagar sig över att vara född till
kvinna i en värld där kvinnor inte får kriga.
Desperat klär hon ut sig till man och söker ära genom
döden på slagfältet. Hon överlever, bitter och sårad,
men finner snart sin äkta kvinnlighet, givetvis vid
en mans sida. När hon väl förälskat sig i Faramir
vill hon inte längre ut till kriget. Hon har blivit
lugn och förälskad, mild och kvinnlig - och lydig.
Och hon är tacksam att Faramir är så vidsynt att han
kan tänka sig att gifta sig med en kvinna som inte är
av Númenors ras. Men så är hon ju också högst ställd
inom sin egen ras. Tolkiens Sagan om Ringen
vidarebefordrar en rasism som härstammar från
1800-talet, och ännu närmre från nazismen. Tolkiens
hjältar har i grund och botten samma rasistiska
inställning till världen som 1800-talets europeiska
imperialister.
Midgård bygger på en utopisk idé: om allting hålls på
rätt plats och det onda hålls i schack eller utrotas,
kan vi bygga ett perfekt samhälle. Nazismen och den
europeiska imperialismen fungerade likadant. Hos
Tolkien är Sauron och hans många arméer ondskan medan
den hos nazismen var judar, homosexuella, zigenare.
Hos europeiska imperialister var ondskan främmande
underlägsna raser. Det var som bekant den vite
mannens tunga börda att sprida civilisationens ljus
till dessa stackars människor - eller utrota dem.
Efter genomförd civilisering och/eller utrotning
skulle det utopiska, rasrena samhället byggas upp.
Den värld Midgård blir efter att Sauron störtats är
likadan. Där finns inte plats för till exempel
orcher, dessa onda, lågt stående varelser. De olika
världsbilderna drivs också av samma skräck för
uppblandning. I Hitlers Tyskland stiftades snart
lagar som förbjöd giftermål mellan arier och judar. I
England hyllade man skolorna Eton och Harrow, som
skapade män som ansågs stå högre än befolkningarna i
kolonierna och i de egna rasmässigt undermåliga
slumkvarteren. Rädslan för att blanda kategorier är
lika stark hos Tolkien.
Att säga det här är inte att säga att Tolkien var
pronazist, även om hans översättare Åke Ohlmarks på
lösa grunder har hävdat att det faktiskt var så.
Tolkien behövde knappast en Hitler för att skapa sin
värld så som den är konstruerad. Nazismens historiska
rötter är djupa och breda: inte tyska, utan
europeiska. Att säga det är att säga att det inte
finns en väsensskillnad mellan västerländsk
imperialism och nazism. Att säga det är att säga att
Sagan om Ringen genom sin enorma spridning mer än
någon annan modern roman fört vidare ett europeiskt
rasistiskt tankegods från 1800-talet. Det kan verka
som om Tolkiens rasism och hans kvinnosyn är två
skilda saker. Så är det inte. I den europeiska
historien hör de här båda tankefigurerna ihop. Det är
ingen slump att nazismen föreskrev extrema skillnader
för hur män och kvinnor skulle vara. Även brittiska
imperialister trodde liksom Tolkien på
väsensskillnader mellan män och kvinnor - och mellan
vita och svarta. Kopplingen mellan rasism och
könsessentialism är logisk. Om män och kvinnor är
biologiskt olika, varför skulle då inte svarta och
vita vara det?
Det fascinerande med Tolkien är alltså inte att han
uttrycker nya tankar. Tvärtom. Det intressanta är att
han kunde uttrycka så gamla tankar så sent, så kort
efter den nazistiska förintelsen (böckerna kom
1954-55), göra det så totalt ohämmat, och ändå bli så
omåttligt populär. Den kärlek Tolkien lyfter fram är
asexuell, monogam, tvångsmässigt heterosexuell och
impregnerad av ojämlika maktförhållanden. Den fred
han tror på kan bara nås genom en explosion av blod,
våld och krig. Den ideala värld han konstruerat
bygger på skräck för rasblandning. Besynnerligt nog
blev dessa böcker speciellt populära just bland dem
som kämpade mot rasism och kvinnoförtryck. I Sagan om
ringen lär oss Tolkien två saker. De vita är bäst.
Män och kvinnor är olika. Tolkien må vara en lysande
berättare. Men det är livsfarligt tankegods han
kommer med."
Skribenten er David Tjeder Doktorand i historia
Stockholms universitet
______________________________________________________________________________
ifrance.com, l'email gratuit le plus complet de l'Internet !
vos emails depuis un navigateur, en POP3, sur Minitel, sur le WAP...
http://www.ifrance.com/_reloc/email.emailif
This archive was generated by hypermail 2.1.2 : 11-07-02 MET DST