Les, og tenk så på hva Brecht ironisk skrev om moderne krig i 1939:
"Hensynsløst griper sivilbefolkningen til flukten" (hensynsløst overfor
militære kolonner som blir sittende fast i den sivile flyktningestrømmen). I
visse henseender har ikke verden endret seg siden 1939, og hvis den har, er
det til det verre. Dagens spontane fascistiske tendens er, uansett
spontanistenes "nasjonale identitet", illevarslende i større grad enn mye
før 1939. Som man kunne vente har det ekstreme høyre vunnet på alle
skandalene i Belgia. Det foregår en del renkespill i dagens verden bak en
del av de tilsynelatende besynnerlige begivenhetene, fra svenske nynazisters
deltakelse i "scenekunst" med påfølgende mord til tyske nynazisters foredrag
på kaserner osv. Det er ikke lett å gjennomskue hva, men at mye foregår som
ikke tåler dagens lys er klart. Med fortida i mente er det dumt å tro på
ammestuefortellinger om at _alt_ dette er tilfeldige sammentreff. Fortsatt
er bare deler av det spillet som førte Hitler til makten klarlagt, mange
vesentlige begivenheter i dette århundrets dystre historie er fortsatt
hyllet i tåke. Kun klassekarakteren til de krefter som har inspirert
elendigheten er ikke vanskelig å se hvis man stiller det gamle spørsmålet
"Cui bono?" (hvem gavner det?). Det er ikke tilfeldig at dette spørsmålet
har sin opprinnelse i tida rundt de intrigene som førte til det romerske
keiserdømmet.
Karsten Johansen
Nästan alla är beväpnade
De kom från byarna i söder, på väg norrut mot Serbien,
och de kom i skraltiga, usla, överlastade bilar, med traktorer
och andra jordbruksmaskiner, de kom med tvättmaskiner och
spisar och cyklar på biltaken, de kom med allt de
överhuvudtaget hunnit få med sig i rasket.
De kom också, nästan allihop, med skarpladdade vapen fullt
synliga. Gubbar och gummor och ungdomar med Kalashnikovs
i högsta hugg - som om det vore nåt man köper på
bensinmacken efter vägen.
Detta är den omvända flyktingströmmen,
den tysta "rensningen" om ni så vill, och
frågan är hur omvärlden tänker förhålla sig
till den.
I månader har vi ju matats med dramatiska bilder från de
albanska flyktinglägren, vi har hört deras fruktansvärda
historier, vi har förstått hur grymt de serbiska
utrensningsstyrkorna farit fram.
Men människorna som sitter på sina traktorer och flyr
Kosovo har också historier att berätta. De har blivit beskjutna
och terroriserade bara för att de är serber. De är hysteriskt
rädda för vad som ska hända när kosovoalbanerna återvänder
från sina läger, för att ta en blodig hämnd på allt serbiskt i
deras väg, och det är därför den 18-åriga flickan och resten av
flyktingarna måste lämna Kosovo.
De tänker inte återvända
De reser dessutom för att aldrig någonsin återvända.
Srecko är i trettioårsåldern och tillhör ett sällskap på sextio
personer som är på flykt från byn Lesane. De vet inte vart de
ska, bara att de måste norrut, över gränsen till tryggheten där
UCK-gerillan inte kan nå dem.
- Vi är de sista från vår by, alla andra har
redan åkt. Vissa kommuner i Kosovo är nu
helt tömda på serber, säger han bittert.
Srecko menar att världen fått fel bild av det som pågått i
den här provinsen.
- Ni har bara visat bilder på hur det har varit i flyktinglägren
på andra sidan gränsen. Ni har ingen aning om hur det har
varit här. Ni kan aldrig förstå det. Vi har blivit bombade och
beskjutna, och när nu albanerna får fritt fram är det ingen som
skyddar oss. Vi kan inte lita på Nato. Hur ska vi kunna tro att
britterna ska hjälpa oss, när de kommer in här med
UCK-gerillan i släptåg?
Man bör nog akta sig för att placera sina sympatier
någonstans i denna svåra konflikt. Just nu brinner det kraftigt i
ett hus i Pristinas centrum och skottsalvor hörs. Vem har tänt
på hos vem - och vem skjuter på vem? Vem är ond och vem
är god?
Det finns gangstrar i båda lägren.
Brottslingar som i krigets namn begår
handlingar som borde ge dem livstids
fängelse - men som aldrig kommer att
straffas.
För två dagar sen gick den 61-årige serbiske herden
Dobrosav Maksimovic på en åker utanför byn Vrbesnica. Han
mördades brutalt av UCK. De torterade honom och högg till
sist av honom huvudet. En gubbe.
Samtidigt har serbisk polis och militär mördat och skövlat
och våldtagit på sitt håll.
De vidriga typer som i går vevade ner bilrutan och riktade
en Kalashnikov mot Aftonbladets fotograf Urban Andersson,
sen drog ur sprinten och osäkrade en handgranat och hotade
att kasta mot honom, har för länge sen tappat allt förstånd i
den laglösa spökstaden Pristina. Liksom så många andra
gangsterband som rör sig i området: i går gick ryktena allt
ihärdigare att Arkans fruktade "tigrar", de paramilitära
mördarna, åker runt bland de albanska husen och sprider terror
innan Natos styrkor fått fotfäste.
Som om det inte vore nog ändå.
När den ryska styrkan "av misstag" rullade in i Pristina
natten till i går stod tusentals serber och jublade.
När britterna anlände i går eftermiddag kastade lyckliga
albaner blommor på deras tanks.
Fred i Kosovo?
Nja, vi väntar nog lite innan vi fastslår det.
Peter Wennman
peter.wennman@aftonbladet.se