Per-Åke Lindblom skrev:
Harald Fagerhus har kommenterat min artikel "Den nya anarkismen". Han menar till exempel att de flesta anarkister egentligen är överens om den masslinje, som jag förespråkar i enlighet med marxist-leninistisk tradition. Det är naturligtvis bra i så fall. Men han kommenterar inte de konkreta aktioner, som jag refererar och kritiserar utifrån Motkrafts nyhetsbrev nr 94 från den 28/8 2000. Vilken linje är detta uttryck för, om inte för direkt aktion??? Det vore intressant, om Fagerhus ville diskutera aktioner konkret, och ta ställning till om de är förenliga med anarkismen eller inte. De flesta, som genomför dessa aktioner i Sverige, är antingen anarkister eller står anarkismen nära, vissa kallar sig anarkokommunister, andra är vänstertrotskister och vissa är enbart ultra-vänster.
Å knuse ruter, å kaste molotowcoctails eller brannbomber har ingenting med anarkisme å gjøre.
Å sette fabrikker i brann har ingenting med anarkisme å gjøre.
Tagging på bygninger har ingenting med anarkisme å gjøre.
Fagerhus lämnar en redogörelse över kampformer, som tillhör kategorin direkt aktion. Det är inget fel på dessa kampformer, tvärtom. Det är samma kampmetoder, som kommunister har förordat i olika situationer. Men vad med Linköpingsaktivisternas kampmetoder? Inryms eller inryms de inte under kategorin direkt aktion.
Ikke i tradisjonell anarkistisk/syndikalistisk forstand. Direkte aksjon er en kampform først og fremst på arbeidsplassene. Som jeg skrev i mitt forrige innlegg: Direkte aksjon skal styrke solidariteten arbeiderne imellom, og fremme masseaksjonen. Direkte individuell aksjon er en forpost til masseaksjonen. Direkte aksjon lærer arbeiderne å benytte de midler som er mest praktiske til våpen i "kampen for tilværelsen". Jeg kan ikke se at Linköpingsaktivistene tilfredsstiller disse kravene til direkte aksjon.
De kampmetoder, som Fagerhus redogör för, räcker dock inte för att genomföra en revolution. Då måste också arbetarklassen och dess allierade vara beredda att genomföra en väpnad revolution. De räcker heller inte för att genomföra ett segerrikt befrielsekrig - därtill behövs också vapen, som under och efter andra världskriget.
Det er gjennom å erobre basis, dvs. økonomien, at revolusjonen må føres. Når arbeiderne okkuperer bedriftene (også våpenindustrien), hvor skal da borgerskapet få sine våpen fra?
En mycket viktig kritik mot anarkismen (och också mot trotskismen) är att den aldrig fungerat i den meningen att den har lyckats vägleda de arbetande massorna mot en segerrik revolution, i motsats till kommunismen.
Hvilken seierrik revolusjon har kommunistene ledet arbeiderne til? Seier for kommunistpartiet, ikke for arbeiderklassen.
Det är som att köpa biljett till ett tåg, som aldrig når fram till slutstationen.
Mens kommunistene har kjørt toget på feil spor. For ikke å si at de har sporet av.
Nu kontrar Fagerhus med: " Hva ble de (socialistiska stater som Ryssland/Sovjetunionen, Kina, Vietnam,Nordkorea, Jugoslavien, Albanien, Cuba och Kampuchea - min anmärkning)frigjort fra? Og ikke minst:: Hva ble de frigjort til? Mener virkelig Lindblom att disse statene var arbeiderstyrte? Skal disse statene vaere noe slags forebild for arbeiderklassen? Fy faen!!"
Fagerhus kan väl ändå inte förneka att den ryska revolutionen genomfördes av den mest kampbeslutna delen av arbetarklassen under ledning av bolsjevikpartiet;
Jo, det kan jeg benekte. Februarrevolusjonen kom overraskende på bolsjevikene. Deretter gjorde de hva de kunne for å overta revolusjonen. Bolsjevikene var i realiteten mot arbeiderrådene, fordi de utgjorde en trussel mot partiets mulighet til å overta makta. Resultatet ble statskuppet i oktober. En del anarkister advarte tidlig mot bolsjevikenes maktovertakelse, og de fikk rett. Ganske raskt ble arbeiderråd, fabrikkomiteer og fagforeninger lagt under partiet. Lenin avsluttet kontrarevolusjonen på den 10. partikongress i 1921.
att det kinesiska kommunistpartiet stod i ledningen för en befrielsearmé, som huvudsakligen utgjordes av fattigbönder (halvproletära element) och arbetare och så vidare.
Vi vet jo en del om de feil som ble gjort av Mao, som resulterte i hungersnød.
Den ekonomiska politik, som fördes i dessa stater, gynnade också till en början enbart de arbetande massorna, i form av att allmän sjuk- och hälsovård, ett allmänt utbildningssystem, kort sagt, ett socialt skyddsnät, upprättades.
Akkurat som sosialdemokratene gjorde det i Norge og Sverige, med mindre blotsutgytelser og mindre terror. Samme argumentasjonen, det at man startet sykehus, helsevesen, utdanning, kan brukes om kristen kulturimperialisme. Også i Norge og Sverige har kristne stått for dette. Nazistene i Tyskland og fascistene i Italia var også oppatt av disse tingene. Var de dermed progressive?
Det är därför som Castro fortfarande kan sitta kvar.
Å, han har vel et militærapparat til å hjelpe seg også.
Det är därför som det gamla revisionistpartiet i Östtyskland, SED, fortfarande har ett relativt starkt stöd i de delar, som tidigare tillhörde Östtyskland.
Jeg tviler ikke på at østtyskere på flere områder har fått det værre i dag. Folks hukommelse er kort, så det er ikke sikkert at de "vil" huske undertrykkinga i Østtyskland.
Men redan under Sovjetunionens tidiga år utvecklades proletariatets diktatur till en ställföreträdande diktatur, som i sin tur möjliggjorde framväxten av en nomenklatura, ett byråkratborgerskap, som utvecklade sin egen diktatur över de arbetande massorna.
Jeg mener at dette var iboende trekk ved den bolsjevikiske teori og praksis. Allerede anarkisten Mikael Bakunin advarte mot en sånn utvikling.
Harald Fagerhus
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 18 2001 - 10:59:45 MET