Per-Åke Lindblom skrev:
De senaste åren har anarkismen och syndikalismen, dess fackliga gren, upplevt ett uppsving i Sverige, i synnerhet bland ungdomen. Därför är det hög tid att diskutera vad denna politiska riktning står för.
Harald Fagerhus (HF): Ja, la oss gjøre det.
Liksom kommunismen har anarkismen det klasslösa samhället som sitt slutmål, men där slutar likheterna. Detta klasslösa samhället skall uppnås direkt. Enligt anarkismen behövs ingen stat under ett socialistiskt övergångsskede.
HF: Dette er i og for seg riktig, selv om anarkister og syndikalister nok regner med at ting tar tid.
De kommunistiska och anarkistiska rörelsernas strategi och taktik skiljer sig också i fråga om kampen under kapitalismen, i fråga om kampen för att störta borgerskapets stat. Denna skillnad går tillbaka till Marx och Bakunin. Anarkismen är motståndare till varje slags stat, vilket innebär att deltagande i val under kapitalismen avvisas. I stället förespråkas den direkta aktionen eller generalstrejken som metod.
Nära förknippad med den direkta aktionen är synen på de enskilda hjältarna, som är beredda att gå före massan med olika aktioner, inklusive attentat och terror mot klassfienden.
HF: Dette er ikke entydig. Det er riktig at mellom ca. 1880-ca.1915 var en retning innen anarkismen som bedrev individuelle attentater og terror.
Den kommunistiska rörelsens teoretiker har alla förespråkat någon form av masslinje, det vill säga de kampmetoder, som används, måste ha de förtryckta klassernas indirekta eller direkta acceptans, och involvera de förtryckta klasserna. Varje aktion måste leda till att rörelsens positioner flyttas fram. De kampmetoder, som väljs, beror på situationen. Det finns inget kampmedel, som på förhand kan uteslutas. Det är till exempel helt korrekt att använda motterror mot en ockupationsmakts soldater, förutsatt att denna motterror har massornas acceptans och leder till att kampen utvecklas. Men det är inte rätt att starta en dylik motterror när som helst. Det kan vara helt fel att starta den utan ett propagandistiskt förarbete.
HF: De fleste anarkister og syndikalister deler dette synet på kampmidler og -metoder.
Anarkisterna har aldrig lyckats leda en revolution i något land, med undantag för Katalonien i Spanien på 30-talet, där de temporärt hade ett starkt inflytande. Samma inflytande bidrog dock till att splittra den republikanska fronten.
HF: Dette kan nok diskuteres. Anarkistene og syndikalistene måtte slåss på to fronter: mot fascistene og mot stalinistene som prøvde å knuse dem.
Olika kommunistiska partier och rörelser har å andra sidan lyckats leda revolutioner och befrielsekrig, och temporärt lyckats upprätta socialistiska stater, som i Ryssland, Kina, Vietnam, Nordkorea, Jugoslavien, Albanien, Cuba och Kampuchea.
HF: Hva ble de frigjort fra? Og ikke minst: Hva ble de "frigjort" til? Mener virkelig Lindblom at disse statene var arbeiderstyrte? Skal disse statene være noe slags forbilde for arbeiderklassen? Fy faen!!
Poängen med jämförelsen är att anarkismen aldrig ens förmått leda arbetarklassen till det första delmålet, det vill säga till ett maktövertagande.
HF: Anarkister vil avskaffe makta. Det er riktig at anarkismen har mislyktes i dette. Kanskje ikke så rart når de stadig har måttet slåss mot statssosialister som har dolket dem i ryggen, byråkrater, kapitalister osv.
Bland dagens unga anarkister i Sverige har teorin om den direkta aktionen ett stort inflytande.
HF: Lindblom er kanskje tilhenger av indirekte aksjon, aksjoner pr. stedfortreder, i stedet for at arbeiderklassen aksjonerer selv?
I ett nyhetsbrev från Motkraft nr 94, som utkom den 28 augusti 2000, utnämns Linköping till Sveriges nya aktivistcentrum.
HF: I følge nyhetsbrevet er det media som har gjort dette. Det står ingenting i nyhetsbrevet at det var anarkister eller syndikalister som sto bak aksjonene. En aktivist er ikke nødvendigvis anarkist.
En politisk aktion måste ha ett syfte, ett mål. Antingen vill de progressiva, revolutionärerna,uppnå en delseger, exempelvis tvinga makthavarna att genomföra en reform eller ändra på ett politiskt beslut, eller så vill de genom en aktion bidra till ökad stöd för den egna saken, till ytterligare mobilisering.
HF: Dette er anarkister enige i.
Den jesuitiska modellen är att ändamålet helgar medlen, det vill säga vilket som helst medel är tillåtet bara målet är hedervärt.
HF: Dette er ingen anarkistisk, men en marxist-leninistisk tradisjon. For anarkister er midlene en del av målet, og kan ikke skilles.
Men problemet är att de medel, som används, kan korrumpera målet, och framför allt användarna. Formeln för masslinjen kan uttryckas så här: Det gäller att stödja sig på de progressiva, vinna över mellangruppen för att isolera de reaktionära. I det arbetet måste de progressiva använda sig av övertygelsens alla medel, det vill säga, inte använda inte använda sig av tvång, hot om våld eller våld. Övertygelsen måste ske av egen fri vilja.
HF: Dette har da anarkister sagt i alle år.
Vänster i ord, men fascister i handling.
HF: Norske anarkosyndikalister karakteriserte på 1930-tallet fascister og marxist-leninister med fellesbetegnelsen "nazi-kommunister"
Steget mellan anarkismen och fascismen har aldrig varit långt.
HF: Dette er tøv. I norsk tradisjon har overgangen fra marxismen til fascismen vært kortere. Enkelte norske syndikalister havnet riktignok i fascismen i 1940, men det var etter et mellomspill i Norges Kommunistiske Parti (NKP). Anarkosyndikalistene ble sperret inne da tyskerne okkuperte Norge.
Anarkosyndikalistene i Norge var konsekvente i sine advarsler mot fascismen og nazismen, helt fra tidlig på 1920-tallet. De prøvde til og med å få sosialdemokrater og kommunister med i en boykottaksjon mot italienske varer, uten å lykkes.
De har båda sin klassbas bland småborgerliga, deklasserade element, som är oförmögna till långvarigt och tålmodigt massarbete.
HF: Dette er heller ikke riktig. Den gang anarkistene og syndikalistene i Norge virkelig hadde innflytelse (ca. 1900-1925), så var mange av dem anleggsarbeidere og gruvearbeidere. I våre dager er nok mange av dem skoleungdommer eller arbeidsledige, men noen av dem er vanlige arbeidere.
Mussolino inspirerades av Sorels syndikalism.
HF: Sorel regnes av mange for å tilhøre ytterkanten av syndikalismen. Jeg har aldri sett at norske syndikalister har støttet Sorel. Svenske SAC har vel heller aldri gjort det.
Vänstersekteristiska grupper, som Baader-Meinhof-ligan i Tyskland och Röda Brigaderna i Italien på 70-talet, tillämpade den direkta aktionen genom olika terrorhandlingar, kidnappningar och så vidare.
HF: Baader-Meinhof-ligaen var en maoistisk bygeriljagruppe, og sa klart i fra at de ikke var anarkister. At de i tillegg var infiltert av agenter fra sikkerhetspolitiet og fascistene, gjør dem enda mindre til anarkister eller syndikalister.
Lindblom viser med all tydelighet at han ikke vet hva direkte aksjon er for noe.
La meg først si hva "indirekte aksjon" er: "Indirekte aksjon" er det når man forsøker å påvirke utviklingen gjennom andre mennesker, f.eks. når arbeidsfolk velger stortingsrepresentanter som skal ivareta deres interesser. Da er det ikke lenger arbeiderne selv som beslutter eller går til aksjon, men deres valgte representanter. Arbeiderens rolle er redusert til den passive.
"Direkte aksjon" er enhver aksjon som iverksettes, og fullføres, av arbeiderne selv uten mellommenn. Direkte aksjon og vold har ingenting med hverandre å gjøre, slik borgerpressen gjerne har fremstilt det. Direkte aksjon kan være et hvilket som helst middel som blir brukt av arbeiderne selv, og som rettes direkte mot den man prøver å påvirke. En direkte aksjon vil nødvendigvis bryte med hovedavtaler, forhandlingsplikt, og forbundets regler for godkjenning av konflikter. Direkte aksjon skal styrke solidariteten arbeiderne imellom, og fremme masseaksjonen. Direkte individuell aksjon er en forpost til masseaksjonen. Direkte aksjon lærer arbeiderne å benytte de midler som er mest praktiske til våpen i "kampen for tilværelsen".
Forskjellige former for direkte aksjon:
Streik/Sympatistreik/okkupasjon:
Arbeidsnedleggelser som ofte ikke er meldt eller godkjent etter gjeldende avtaler og regler. Den høyeste form for streik er generalstreiken, dvs. den allmenne arbeidsnedleggelsen som skal være dødsstøtet mot det kapitalistiske samfunnet.
Sympatistreik er det når man streiker i sympati med andre arbeideres konflikter med arbeidskjøperne. Dette kan være nødvendig hvis f.eks. arbeidskjøperne prøver å kjøpe varer og tjenester fra andre enn de streikende.
Streik kan kombineres med okkupasjon hvor man blir stående ved produksjonsapparatet og styrer dette selv. Man kan møte en lockout med å fortsette driften for egen regning. Dette er enklest i de bedriftene som kan holdes gående ved hjelp av de kontanter som kommer inn fra den daglige omsetningen, som f.eks. kollektivtrafikkselskaper.
Sabotasje:
Man skader eller ødelegger eiendom, materiell og produksjonsmidler, setter maskiner og utstyr midlertidig ut av funksjon uten å ødelegge dem ("helle sand i maskineriet"),
Man har "gå sakte"-aksjoner,
Man utfører arbeidet dårlig, mangelfullt og feilaktig ("dårlig arbeid for dårlig lønn"),
Man sløser med materiell.
Obstruksjon
Man utfører arbeidet sitt så omhyggelig i følge reglementets bestemmelser, og så nøyaktig, at arbeidet stopper opp så og si av seg selv. Dette er spesielt effektivt innen transport- og kommunikasjonssektoren.
Blokade
Man hindrer arbeidskjøperen arbeidskraft, eller hindrer vedkommende i å skaffe seg råstoffer, maskiner ol.. Man hindrer inn- og utkjøring fra bedriften.
Boikott
Man unnlater å handle hos bedriften, og oppfordrer andre til det også.
Merking
Man merker (engelsk: label) varer som man oppfordrer folk å kjøpe. (Altså det motsatte av boikott.) Av dette merket ser så forbrukerne hvilke varer som er produsert av organiserte arbeidere og under full organisasjonsmessig kontroll.
Register
Alle arbeidere innen en viss bransje og en viss region blir enige om en minimumspris på arbeidskraften sin. Den lokale seksjonen eller syndikatet danner en registerkomité. Denne undersøker hva som på et gitt tidspunkt er den høyeste gjeldende lønnen. Deretter bestemmes denne som den pris som minst skal gjelde for at arbeiderne skal ta et visst arbeide. Ingen får gå under denne prisen.
Men anarkismen kommer inte leda någonvart, det är ett stickspår som leder ut i tomma intet. Alldeles oavsett om flertalet anarkister är ärliga i sitt uppsåt, kommer deras verksamhet ofta att motverka sitt eget syfte. De kommer att fungera som nyttiga idioter, som man kan skylla på eller använda som förevändning för reaktionära åtgärder.
HF: Og hva er alternativet, Lindblom? Hvor har marxismen, reformismen, leninismen, sosialdemokratiet osv ledet oss? Ikke til noe arbeiderparadis akkurat.
Harald Fagerhus
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 18 2001 - 10:59:45 MET