Til evt. feminister: Jeg ser i dag i Dagbladet, at Diana Ross bruker 400.000
kroner i måneden på klær. Hun er helt frigjort. Fra enhver moral. Det gjør
henne til et strålende forbilde for våre journalister, mens Milosevitjs sønn
og hans kone, som er presis på samme nivå, beskrives som helt onde.
Regn selv ut, hvor mange kosovoflyktninger, som kan leve et år for fruens
klesforbruk pr. måned. Men det er for å beskytte den samfunnsform som
genererer slike eksistenser som henne, at NATO bomber. Vår tid er full av
kjendiser. De fleste av dem ville i et noenlunde normalt samfunn verdt
navnet øyeblikkelig blitt satt i offentlig gapestokk til allmenn
bespyttelse. Men dette er ikke et normalt samfunn, det er et åpent galehus,
dominert av perverse drittsekker. For meg å se er Diana Ross akkurat like
mye verd som menneske som f.eks. Goebbels eller Milosevitj & sønn. Det er få
medlemmer av den herskende klassen i dagens verden, som ikke stiller i samme
kategori.
Jeg kan ikke begripe, at noen vil tilbe en eller annen allmektig Gud. Mer
enn noen gang siden 1945 må det være opplagt, at Albert Camus hadde rett, da
han fastslo, at dersom en allmektig Gud eksisterer, må han være ond. Det er
forklaringen på satanismens popularitet. Guds moral ligner forbausende på
Hitlers. Det gjelder selvfølgelig også, dersom han kalles Allah eller hva
det nå kan være. Det kan ikke forbause, når man har innsett, at disse gudene
er himmelspeilinger av det syke makt- og overklassemennesket - herskeren.
Det er derfor ikke rart, at Gud settes lik Satan lik USA.
Jan Guillou er i dagens Aftonblad inne på noe av det samme:
Vi har inte sett den sista
massakern i USA
I en småstad i Colorado sköt två
skolbarn ett dussin av sina
skolkamrater till döds. Det var
varken den första eller den sista av
massakrer på amerikanska skolor
men det var en händelse som under
flera dagars tid slog ut allt annat i
amerikansk nyhetstelevision.
Jag råkade se det utspelas, eftersom
jag var fast några dagar på ett
hotellrum i den delen av Nordamerika
där jag trots det jag skrev om kriget i Vietnam får tillåtelse att
resa in, Kanada alltså.
Det var en bra story och tv-stjärnorna var mycket
entusiastiska. Det blev ju många gråtande föräldrar och gråt är
bra i tv, det vet varje tv-reporter. Många smaskiga
begravningar blev det också, då tv:s satsningar gjorde att 40
000 nyfikna kom resande för att "visa sitt deltagande i sorgen"
och om möjligt komma på bild i tv de också.
Hemkommen finner jag att storyn från Littleton fått extremt
stort utrymme även i svenska medier. Det beror på att det är
en amerikansk story, och det amerikansk tv satsar på satsar
även svenska medier på. En liknande händelse i Filippinerna
eller Brasilien hade inte blivit en stor amerikansk story och
därför inte heller en svensk story.
Det är ett bekymmer att svenska
journalister är så USA-influerade att de
tänker som sina amerikanska kolleger. Ty
på båda håll utgår man från att USA är
världens bästa, vackraste och mest
demokratiska land och därför skildras
massmord på barn nästan enbart som en
mänsklig tragedi med tårar och tända ljus.
Att amerikanska tv-stjärnor inte skulle få
behålla sina kontrakt om de skildrade USA
som barbari är självklart. Mindre självklart
är det dock att svenska kolleger aningslöst
följer i den verklighetsförfalskningen.
Ty visst finns det en politisk bakgrund till massmord i
amerikanska skolor eller köpcentra eller i hemmen. Inte så att
de två senaste i raden av virrpannor med automatvapen hade
politiska motiv i vettig mening. Men ändå är amerikanska
massmord en politisk, ehuru icke journalistisk, fråga.
I runda tal mördas 15 000 människor med skjutvapen varje
år i USA. Av dessa offer utgör en tredjedel, 5 000, barn. De
flesta barn som skjuts till döds skjuts av andra barn. I dessa
avseenden är USA en fullkomligt unik nation.
Den vanligaste barn-mot-barnskjutningen är antagligen det
fall då barn funnit pappas revolver och dödar sina syskon
under lek. Pappas revolver finns tillgänglig i huset för att
skydda mot främmande inkräktare, som det heter. Därmed
avses stor neger med strumpa över huvudet.
Det är dock vanligare att pappa skjuter sin tonårsdotter när
hon kommer för sent hem på natten och därför försöker
smyga in till sitt rum i mörkret, än att pappa får skott på någon
neger.
En politisk konsekvens av detta läge är att president Clinton
än en gång försöker få i genom lagar som åtminstone något
begränsar det fria flödet av skjutvapen i USA. Det senaste
lagförslaget innehåller, kan man tycka, utomordentligt modesta
förslag: skjutvapen i hemmen måste förvaras barnsäkrade,
våldsförbrytare skall få sina vapenlicenser indragna, föräldrar
skall belastas med juridiskt ansvar om deras barn använder
familjens vapen till våldsbrott, vapen skall inte fritt och utan
legitimationskrav få inhandlas på vapenmässor.
Dessa lagförslag har små möjligheter att gå i genom.
Presidenten anklagas för att "cyniskt" ha utnyttjat den stora
publiciteten kring den statistiskt obetydliga skolbarnsmassakern
i Littleton. Den överväldigande opinionen i USA anser att det
är ett oeftergivligt demokratiskt krav att var familj skall ha
rätten att beväpna sig fritt. Att priset är 5 000 skjutna barn om
året viftar man vanligtvis bort med att det måste ha rört sig om
klantskallar, man själv är icke klantskalle och för övrigt är det
en demokratisk rätt att klanta sig och lite spill får man räkna
med.
Anledningen till att USA inte skrivit under FN:s
barnkonvention är att man inte kan frångå rätten att avrätta
barn med dödsstraff, en rätt som har 80 procent av den
amerikanska opinionen i ryggen, liksom närmare 90 procent är
för dödsstraff.
USA är helt enkelt ett av världshistoriens mest blodtörstiga
samhällen. Det skall kopplas till inställningen att USA är mer
värt än andra länder, "världens enda omistliga nation", enligt
Clinton. Liksom att USA:s politiska uppfattningar är mer värda
än andra nationers, "ja, ty vi är mer rakryggade än andra",
enligt utrikesminister Madeleine Albright.
Att amerikanska tv-stjärnor behandlar en
skolbarnsmassaker som en snyft- och veckotidningshistoria är
begripligt. Men svenska reportrar. Fundera på det!
Eller på norske, danske.
Vh. Karsten Johansen