Internett som våpen mot kardemomme-sensuren

Karsten Vedel Johansen (kvjohans@online.no)
Tue, 20 Apr 1999 18:57:32 +0200 (MET DST)

Skandinavias presse er i forhold til den internasjonale kjennetegna av noe
man kunne kalle kardemomme-ensrettingen. Mathias Bismo skrev godt om det.
Her mener alle alltid det samme, og alle som ikke er plassert i "sentrum"
regnes egentlig som terrorister og ekstremister eller "uforståelige". Det er
så godt som umulig for den skandinaviske offentligheten å oppfatte
prinsippielt forskjellige syn på noe som helst tema, alt sauses sammen til
en hyperpragmatisk graut av hva det store dumme "vi" mener om ditt og datt.
Spørsmålet er, om kanskje Skandinavia har noen av verdens dårligste
journalistutdanninger og litteratur- og språkundervisninger. Her lever
nasjonalromantikken sine uforstyrrede liv i skolenes litteraturhistorier,
hvor verdenslitteraturens store navn som Tu Fu, Defoe, Dostojevskij, Conrad,
Brecht eller Linna (eksempler), for ikke å tale om klassisk politisk
retorikk av kvalitet forblir ukjent for elevene (noe det ikke var, dengang
de måtte lese latin), mens de skal kunne alt om relativt ubetydelige
nasjonale forfattere. I dansk gymnasium har man dog beholdt faget
"oldtidskunnskap", som innebærer at Iliaden og Odysseen må leses, norske
elever kjenner knapt nok verkenes eksistens. Selv Bibelen skal nå leses i
vrøvlende "folkeutgaver" på pressas voksenbabyspråk. Elevenes muligheter til å
lære å erkjenne noe som er forskjellig fra deres egen verden blir mer og mer
fratatt dem. Men "toleranse" skal de lære, dvs. de skal lære å "tolerere" at det
finnes noe de ikke begriper og ikke trenger å begripe. De skal lære å skjule
sitt kardemomme-hovmot bak stive smil, som Gro Harlem Brundtland. Her er en
sammenligning av svensk debatt om krigen med engelsk og annen presse, sakset
fra et leserinnlegg i dagens Aftonblad.

Vh. Karsten Johansen

Den fria debatten finns på
nätet

Det första Internet-kriget har det kallats, denna
fasansfulla konflikt som pågår på Balkan. Benämningen syftar
egentligen på den psykologiska krigföringen på nätet mellan de
stridande parterna. Men också för oss som inte är indragna i
konflikten har detta blivit det första Internet-kriget. Plötsligt är
vi inte längre hänvisade bara till svenska media eller till CNN
eller BBC för nyheter och kommentarer. Nu kan vi som
skaffat oss ett abonnemang själva ta omedelbar del av den
diskussion som förs i ett fortfarande oslagbart medium:
världspressen.
I söndags morse kände jag en stor tacksamhet mot detta
redskap som rakt in i mitt hem förmedlade ett mycket
annorlunda perspektiv i jämförelse med de stockholmska
morgontidningar som jag just lagt ifrån mig. Jag kände också
tacksamhet mot den brittiska press som ständigt försvarar den
fria demokratiska debatten även när det kan vara obekvämt
för de politiska makthavare som dragit landet i krig - en press
som dessutom förstår att Nato-kritik inte behöver betyda
uppbackning av Milosevic.
I Sunday Times skrev t ex general Sir Michael Rose -
tidigare befälhavare för FN-styrkorna i Bosnien - en artikel där
han konstaterade att Nato:s strategi redan är förfelad. Det
gäller nu, framhöll generalen, för alliansen att snabbast möjligt
ta sig ur en ständigt mer tilltrasslad situation.
Observers ledare krävde att Natos strategi utsätts för en
hårdhänt granskning. Inte minst dess ständiga flyttande av
målstolpar är ju ett klart budskap till Milsoevic att det i grunden
rör sig om en halvfärdig politisk planering. I samma tidning
skrev Tony Benn, Labours mest rakryggade
parlamentsledamot, en kritisk artikel om sina partivänner i
regeringen som hittills inte vågat ta en votering i underhuset i
krigsfrågan.
I Sunday Telegraph gisslade John Simpson, BBCs mest
erfarne krigskorrespondent, de Labour-politiker som fört en
smygkampanj mot hans rapportering från Belgrad, en
TV-journalistik som dessa politiker påstår vara partisk till
förmån för serberna. Simpsons självklara konstaterande av att
bombningarna svetsat samman den serbiska opinionen bakom
Milosevic blev tydligen en sanning för mycket för Tony Blair
och hans gäng som nu iklätt sig Margaret Thatchers gamla
roll som kritiker av "opatrotiska media".

Ledaren i Independent on Sunday kritiserade
Nato-anhängarna för att de inte vill förstå att också de som
motsätter sig bombningarna värnar om mänskliga värden och
föraktar Milosevic. Den konflikt, skrev tidningen, som Tony
Blair kallat för "de progressivas första krig" har förvärrat i
stället för att avhjälpa den humanitära katastrofen på Balkan.
Och i en krönika i samma tidning från Washington beskrev
den ledande utrikeskommentatorn Mary Dejevsky
förberedelserna för firandet av Nato:s 50-årsjubileum i
Washington senare i veckan. Det är ett firande, skrev hon,
som just nu förefaller olämpligt, för att inte säga perverst.
Så där håller de på i den brittiska pressen, dag efter dag. Till
de häftigaste kritikerna av Natos bombningar hör för övrigt två
f.d. chefredaktörer för The Times, Willam Rees-Mogg och
Simon Jenkins. Ingen brittisk kopia av Per Ahlmark eller
Thomas Gür häcklar dem för att de kräver ett stopp för det
bombande som gett Milosevic skydd och förevändning för sina
rensningsaktioner.
Ibland känns det psykologiska avståndet mellan London och
Stockholm oändligt. Men tack vare Internet kan vi ändå
sekundsnabbt förstå vad det innebär för ett land att ha en
verkligt fri och oavhängig press.

Torsten Kälvemark