Vh. Karsten Johansen
SKUGGAN AV ROSA - Om Rosa Luxemburg och den ryska revolutionen.
Efter Östeuropas fall står det ännu klarare än förut att världs-historien
1917-18 stod vid ett av sina stora vägskäl.
Socialdemokratin och kommunismen som vi har känt dem är barn av första
världskriget och ryska revolutionen. Det tidiga
1900-talets arbetarrörelse rymde mängder av strömningar - att de skulle
flyta samman och i sär i just de här två huvudfårorna och
att dessa skulle komma att bli som de blev var inte alls självklart.
När vi nu har passerat slutet på den historiska epok som präglades av
Sovjetunionens existens blir det alltmer uppenbart att inte
bara den traditionella kommunismen utan också den traditionella
socialdemokratin nått vägs ände. Arbetarrörelsen flyter åter
samman och i sär. Sökandet efter en nya vägar har börjat.
Som ett led i detta måste vi dra de erfarenheter vi kan av den epok vi nu
kan överblicka. Vad hände 1917-18 och vad hade krävts
för att det skulle gå annorlunda?
Revolution underifrån
Efter tsarens fall i mars 1917 upplevde det efterblivna Ryssland - där
exempelvis livegenskapen, som i Västeuropa avskaffades
redan på 1400-talet, levt kvar ända till 1861 - en social revolution
underifrån. Krigströtta, jordhungriga och jämlikhets-törstande gick
arbetare, soldater och bönder samman i en spontan resning och övertog
fabriker, garnisoner och jordegendomar.
Bolsjevikerna kunde segra därför att de var djärva och beslutsamma i ett
läge där andra var förvirrade och kraftlösa.
Bland det första partiets ledning hade att ta ställning till efter
maktövertagandet var frågan om de val till den konstituerande
församlingen som skulle påbörjas knappt tre veckor senare. Lenin ville
skjuta på dem, men fick inte majoritet för sin uppfattning.
Den nya regeringen, folkkommissariernas råd, beslutade att de skulle hållas
på fastställd tid.
Detta var ett svårt politiskt misstag. Bolsjevikernas två första dekret -
ett där man vände sig till alla krigförande folk och deras
regeringar med förslag om omedelbara fredsförhandlingar och ett som gjorde
böndernas övertagande av jorden lagligt - hade stort
folkligt stöd. Men med dåtidens informationskanaler var tidsfristen alltför
kort för att kunskapen om dessa beslut skulle hinna nå ut
på landsbygden och vid fronterna.
Ännu viktigare var att det traditionella bondepartiet,
socialistrevolutionärerna, slutgiltigt splittrades under och efter
bolsjevikernas
maktövertagande. Liksom det överväldigande flertalet av partiets anhängare
stödde vänstern dekreten om freden och jorden - men
på de fortfarande gemensamma vallistorna dominerade högern.
Vänster-SR bildade under en kort period koalitionsregering med
bolsjevikerna. Mycket talar för att dessa två partier kunnat få
majoritet om valen skjutits upp en tid i väntan på att läget klarnade.
Därmed skulle de ha fått ett mandat från folkets flertal som
varit svårt att ifrågasätta.
Ett framflyttande skulle dessutom knappast ha varit omoraliskt eller
odemokratiskt - den tidigare provisoriska regeringen hade
förhalat valen av betydligt mindre respektabla skäl än att en ny revolution
just inletts.
Nu fick i stället höger-SR majoritet med 370 av de 707 mandaten mot 175 för
bolsjevikerna och 40 för vänster-SR. På sitt första
sammanträde i januari 1918 vägrade den konstituerande församlingen att
erkänna sovjetmakten. Bolsjevikerna och
vänstersocialistrevolutionärerna tågade ut, regeringen fattade beslut om
församlingens upplösning. Efter att förhandlingarna
ajounerats i tolv timmar återupp togs de aldrig.
I industristäderna, i synnerhet i Moskva och Petrograd, rådde en allt större
livsmedelsbrist. Lenins svar blev tvångsrekvisition och
konfiskation. Tusentals speciella livsmedelstrupper bildades och sändes ut
på landsbygden med rekvisitionshandlingar, sedlar och en
del varor, men stötte på beslutsamt motstånd från bönderna, som inte ville
lämna ifrån sig sin säd mot kvitton eller värdelösa
papperspengar.
Folkkommissariernas råd publicerade en lång lista på varor som skulle
levereras till livsmedelskommissariatet av företag och
hantverkare för att bytas mot spannmål, men det var mera fördelaktigt för
både hantverkare och bönder med ett direkt va-ruutbyte
på den "fria" marknad som fortfarande existerade trots alla förbud.
Alla som överträdde det spannmålsmonopol som införts under kriget stämplades
av regimen som spekulanter och svindlare. Många
fick stränga straff. Trots detta var majoriteten av folket på olika sätt
inblandad. Senare undersökningar har visat att miljoner skulle
ha svultit ihjäl om bolsjevikernas dekret hade följts.
Bolsjevikerna införde en faktisk livsmedelsdiktatur och fick alla andra
partier emot sig. Livsmedelstrupperna fick tillstånd att
arkebusera sabotörer och spekulanter, vilket i förlängningen ledde till en
terror som spred sig också till städerna. Partiet fick allt
större skikt av befolkningen emot sig. I spannmålsproducerande guvernement
som svartajordsområdena i Sydryssland och stora
delar av Volgaregionen och Sibirien fick kontrarevolutionen ett stabilt stöd.
Därmed hade det mönster framträtt som skulle följas så många gånger i
Sovjetunionens historia: med terrorns hjälp genomförde
kommunistpartiet en felaktig politik som saknade folkligt stöd.
Inget av detta var nödvändigt. Om man i stället redan nu gått över till den
politik som kom att införas i början av 1921 under namnet
NEP med progressiv naturabeskattning av bönderna och fri handel med
överskottet skulle problemen ha haft betydligt större
förutsättningar att lösas. Spänningarna i landet hade inte blivit lika
stora, inbördeskriget inte lika omfattande, krigskom-munismens
hårda regim hade kanske aldrig blivit av.
Man kan naturligtvis invända att det inte var någon tillfällighet att
bolsjevikerna agerade som de gjorde. Deras auktoritära metoder
kan direkt härledas ur den felaktiga tron att sovjetsystemet stod för en
högre form av demokrati än den "borgerliga" med allmänna
val och demokratiska fri- och rättigheter. Det går att stapla citat ur
Lenins verk som visar detta.
Men bolsjevikerna var inte en enhetlig politisk kraft, utan härjades av
ständiga strider mellan olika falanger. Sex av de femton i det
första folkkommissariernas råd avgick redan i november 1917, fem av dessa
med den uttalade motiveringen att de var emot
konstituerandet av en rent bolsjevikisk regering genom politisk terror.
Inte heller livsmedels-politiken var oomtvistad ens bland partiets ledare -
Aleksej Rykov, ordföranden i högsta folkhushållningsrådet,
uttalade sig exempelvis mot livsmedelsdiktaturen och föreslog att man skulle
föra en annan politik.
Rosa Luxemburg självständig
En samtida revolutionär som redan 1918 kom med en självständig analys av
bolsjevikernas agerande var Rosa Luxemburg.
I fängelset i Breslau skrev hon artiklar om ryska revolutionen, där hon bl a
kritiserade fredsavtalet i Brest-Litovsk. De publicerades
främst i de tyska spartakisternas organ "Spartakusbrev".
Sommaren 1918 - när inbördeskriget i Ryssland inletts - skrev hon en artikel
som vänner vädjade till henne att inte publicera,
eftersom de ansåg att det kunde skada den bräckliga revolutionen om hon
framförde sin kritik offentligt. En av spartakistledarna,
hennes före detta älskare Paul Levi, besökte henne i fängelset och lyckades
övertala henne efter en lång diskussion.
En tid senare fick han en bunt skolhäftesblad överlämnade till sig av en
betrodd vän. Det visade sig vara en text om ryska
revolutionen, där Rosa Luxemburg utvecklade sina åsikter.
"Jag skriver denna pamflett för dig, och om jag så bara skulle lyckas
övertyga dig har jag inte arbetat förgäves", skrev
hon i ett bifogat meddelande.
Den demokratisyn hon formulerar i denna skrift gör den i mina ögon till ett
grundläggande dokument för varje socialist.
"Varje demokratisk institution har visserligen sina gränser och brister",
skriver hon.
"Det är bara det, att det botemedel Trotskij och Lenin funnit - demokratins
avskaffande överhuvud - är ännu sämre än
det onda det avser att bota".
Hon påvisar hur sovjetsystemet ställer breda lager av utslagna och
arbetslösa utan politiskt inflytande och slår fast att det behövs
såväl sovjeter till ryggrad som konstituant och allmän rösträtt.
"Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar -
de må vara aldrig så talrika - är ingen frihet.
Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet."
"Den enda vägen till pånyttfödelse är det offentliga livets egen skola, den
oin-skränktaste bredaste demokrati". "Utan
allmänna val, ohämmad press- och församlingsfrihet, fri meningskamp, utdör
livet i varje offentlig institution, blir ett
skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet /.../ i grund och
botten alltså en klickhushållning /.../diktaturen
av en handfull politiker".
"Vi har aldrig varit av-gudatjänare åt den formella demokratin. Det
bety-der/.../att vi all-tid avslöjade den beska kärnan
av social olikhet och ofrihet un-der den formella jämlikhetens och
frihe-tens fina skal - inte för att förkasta denna
demokrati utan för att egga ar-betarklassen till att inte nöja sig med
skalet utan erövra den po-litiska makten för att fylla
den med nytt socialt innehåll /.../ i stället för den borger-liga demokratin
skapa socialistisk demokrati, inte att avskaffa all
demokrati."
När Rosa Luxemburg släpptes ut ur fängelset i november var den tyska
revolutionen redan i full gång. Knappt två kaotiska
månader återstod fram till morden på henne och Karl Liebknecht den 15
januari 1919.
Bland de många som känt sig kallade att skriva om hennes liv råder delade
meningar om hur konsekvent hon stod fast vid
pamflettens demokratiuppfattning när händelseutvecklingen tvingade henne att
själv ta itu med den revolutionära praktiken.
Socialdemokraterna SPD och högerflygeln i det oavhängiga socialdemokratiska
partiet USPD - där spartakisterna än så länge var
medlemmar - ville utlysa val till en nationalförsamling, som skulle få
besluta om samhällsordningen i det framtida Tyskland.
Rosa skrev i spartakisternas tidning Die Rote Fahne att borgarklassen hade
samtliga ekonomiska och sociala maktmedel i sin hand,
de kunde inte erövras av ett parti i ett parlament. Arbetarna måste skapa
sina egna maktorgan, genom arbetar- och soldatråd skulle
revolutionen fortsätta och alltmer övergå i en social revolution. Ett val
skulle bara förvirra massorna.
National-församlingen hörde till rekvisitan från tiden av småborgerliga
illusioner om enade folk, att plädera för denna var att
medvetet eller omedvetet skruva tillbaka revolutionen till den borgerliga
revolutionens stadium. Den som gjorde det var en förklädd
agent för bourgeoisin eller en omedveten ideolog för småborgerligheten.
Men hon hade inte ändrat uppfattning om bolsjevikernas agerande i Ryssland.
Där var läget helt annorlunda. Det var en verkligt
socialistisk regering som hade upplöst den konstituerande församlingen,
trots att maktförhållandena för revolutionen varit så
gynnsamma den i själva verket inte haft något att frukta.
När valen till nationalförsamlingen väl utlysts till den 19 januari
agiterade hon tillsammans med de andra spartakistledarna för att
kommunistpartiet KPD, som hade sin konstituerade kongress vid nyår, skulle
ställa upp.
I sitt programtal på kongressen sa hon att de som marxister knappast kunnat
vänta sig att det i Tyskland - efter fyra års krig då det
tyska proletariatet avvisat sina socialistiska förpliktelser i en
utsträckning som inte skett i något annat land - skulle bli en smärtfri
revolution i november, en revolution som inspirerades av ett starkt
klassmedvetande som riktades mot ett klart uppställt mål. Det
hade bara varit ett klent, omedvetet, kaotiskt försök att skaka
klassherraväldet. De gångna veckorna hade varit fyllda av en mängd
illusioner som kostat mycket blod. Hon vände sig mot de tanklösa som trodde
att det räckte med att störta den gamla regeringen,
upprätta en socialistisk regering och sedan införa socialismen genom dekret
och konstaterade att massornas majoritet ännu inte
stod bakom spartakisterna.
Hon och den övriga ledningen förlorade med 62 röster mot 23.
I början av januari provocerade regeringen fram den konflikt som skulle
sluta med revolutionens krossande och morden.
Uppeggad av en demonstration med oöverskådliga människomassor på Berlins
huvudgator deltog Liebknecht i bildandet av en
revolutionär kommitté, som deklarerade att den hade tagit makten i landet.
Liebknecht agerade utan att ha tillfrågat partiledningen, som inte var det
minsta överens med honom om att sätta revolutionen på
spel i en kraftmätning av det här slaget. Rosa grälade häftigt med honom.
Hon ansåg att provokationen måste slås tillbaka, men
målen skulle vara så väl avvägda att de å ena sidan inte skrämde bort
vacklande arbetare, å andra sidan innebar ett påtagligt steg
framåt i den långsiktiga kampen.
Diskussionerna om varför den tyska revolutionen misslyckades har varit
omfattande. Som jag ser det hade Rosa Luxemburg rätt i
sin värdering i kongresstalet - tiden var inte mogen, arbetarklassens
majoritet stödde inte spartakisterna. I stället för att dras med i
entusiasmen skulle de ha valt att konsolidera sin ställning, slå vakt om det
som uppnåtts och delta i valen - en hållning som inte varit
alldeles lätt att stå fast vid för revolutionärer i en situation med
hundratusentals arbetare ute på gatorna.
Samlade verk
På hösten 1921 gav Lenin Clara Zetkin instruktioner om att ge ut Rosa
Luxemburgs samlade verk. Men hennes opublicerade text
om den ryska revolutionen skulle brännas.
Clara skrev till Paul Levi - som uteslutits ur både KPD och Komintern för
att han offent-ligt fördömt den så kallade
mars-ak-tionen, då partiet utsiktslöst försökt blåsa upp strejkrörelsen och
de efterföljande striderna i mellersta Tyskland till ett
allmänt uppror, som effektivt slogs ned - och bad honom låta bli att
publicera manuskriptet.
"Du tror fortfarande att vi måste fortsätta tiga", svarade han. "Själv
undrar jag om det varit rätt av oss att tiga så länge."
Han gav ut pamfletten 1922 med ett långt företal av honom själv.
När Goebbels arrangerade de "spontana" bokbålen över hela Tyskland den 10
maj 1933, hörde Rosa Luxemburgs verk till dem som
brän-des.
Efter kriget började hennes skrifter så småningom att ges ut i DDR. Men
pamfletten om ryska revolutionen nämndes inte ens i de
böcker som publicerades. Först 1974 kom den ut i en officiell utgåva.
Den 17 januari 1988 hölls den traditionella manifestationen till minne av
DDR:s nationalhjältar Rosa Luxemburg och Karl
Lieb-knecht i Östberlin. Till arrangörernas överraskning rullades plötsligt
två banderoller ut:
"Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet". "Den enda vägen till
pånyttfödelse: bredaste demokrati."
De hann bara vara synliga i några sekunder innan Stasi ingrep.
Det är naturligtvis lätt att sitta här vid seklets slut och komma med
efterkloka snusförnuftigheter. För dem som var med stod
frågorna på ett annat sätt.
Ändå kan jag inte låta bli att känna en svindlande fascination inför tanken
på att om, om, om bolsjevikerna valt en annan väg i några
avgörande ögonblick, om bara två till i det första folk-kommissariernas råd
tagit en annan ställning, om några handfull spartakister
förmått att hålla huvudet kallt...
Om ett litet antal personer agerat på ett annat sätt 1917-18 skulle
socialismen ha blivit annorlunda och 1900-talets världshistoria
kunde ha fått ett annat förlopp.
Mats Berggren
FOTNOT: En utförligare skildring av och diskussion kring skeendet i Ryssland
och Tyskland 1917-18 finns i min roman
Den tidlösa komedin I, som kommer ut hösten 1998.