En svensk vakt i Treblinka husker. Det finnes også folk som var mordere,
men bevarte samvittigheten likevel. Noe å tenke over for enhver ved
nyttåret...
Karsten Johansen
(Fra Aftonbladet her forleden, dessverre har jeg glemt datoen)
’Jag var vakt i
Treblinka’
”Det jag har upplevt
får aldrig hända
igen”
Han är svensken som
blev misshandlad av
sin far, flydde till
Hitlers armé och blev
lägervakt i dödslägret
Treblinka.
Harald Sundin
dödade fler än han kan
minnas och har levt
med ångesten i snart
60 år.
– Det enda jag har
kvar är att berätta min
historia, det som finns
kvar efter allt jag
förträngt. Det jag
upplevt får aldrig
hända igen, säger
79-åringen.
Det är ett ordinärt
bostadsområde i en
mellansvensk stad.
Adventsljusstakar i
fönstren.
Mannen i fåtöljen
framför oss har en fru
och vänner. Men han är
före detta nazist och en
av få svenskar som suttit
en meter från Hitler. Han
är inte som alla andra.
– Man känner
utanförskap när man vet
så mycket som andra inte
vet, när man vet hur
ruskigt det kan vara.
800 000 judar
dödades i Treblinka
Harald Sundin är en
av de dokumenterade
260 svenskar som anslöt
sig till Hitlers armé i
början av 40-talet. Som
hamnade i ondskans
centrum och som ägnat
ett helt liv åt att försöka
glömma.
– En del har jag
lyckats förtränga, annat
kommer tillbaka. Tårarna
sitter här hela tiden, i
ögonvrån.
Han anstränger sig för
att berätta för att han
tycker att samvetet och
plikten kräver det. Han
är en av de få svenskar
som varit i helvetet,
ångrat sig och återvänt.
Under samtalet tar han
oss till flera
utbildningsläger, propagandamöten, arbetsläger och så
slutligen till dödslägret Treblinka där minst 800 000 judar
dödades.
Några av honom själv. Han fick order om att skjuta dem
som försökte fly – och han sköt.
– Jag vill berätta från allra första början, säger han och
skärpan avslöjar att han gått igenom detta för sig själv många
gånger.
Träffade Hitler på propagandamöte
Det var 30-talet. Ont om jobb. Och en pappa som var
med i syndikalisterna, en hängiven kommunist som styrde
familjen med järnhand och använde våld som
uppfostringsmetod.
– Jag var tolv år när jag förlorade hörseln på vänster öra.
Ridpiskan var 1,5 meter lång när han började slå och hade
bara skaftet kvar när han var färdig med mig.
I mitten av 30-talet flyttade han hemifrån och började på
fabrik. Samtidigt gick han med i en lokal nazistorganisation.
För att revoltera mot pappan och för att nazistpropagandan
lockade.
– Orden var ju rättvisa, arbete och uppehälle åt alla. Det
lät rätt.
1942 anmälde han sig till tyska Waffen-SS vid ett
värvningskontor i Oslo.
Sedan följde utbildning i Norge och Tyskland.
Vapenkunskap och ideologisk skolning om ”det enda riket”.
Propagandamöte med Hitler, som var ”aningen bestämd och
lite aggressiv”, ingen han var rädd för men heller inte hedrad
över att träffa. Och sedan placering i bland annat Norge,
Danmark, Ungern, Kroatien och Frankrike.
Först på arbetslägret Sennheim säger han sig ha börjat
förstå.
”Kontraktet tvingade mig att stanna”
Enligt författaren Bosse Schön, som i januari ger ut en bok
om de svenska nazisterna, var Harald Sundin med i en
exekutionspatrull som dödade 50 judar. Men när vi frågar
om dem orkar han inte tänka efter.
– Nej. Det kan ha varit något jag förträngt. Det var
ruskigt.
Därifrån till dödslägret Treblinka. 22-åringen som flytt sin
faders våld befann sig nu i helvetet.
– Jag var vakt i Treblinka och försökte komma därifrån,
direkt, men kontraktet tvingade mig att stanna kriget ut, säger
han och rösten förbyts.
I Treblinka fick han order om att skjuta två holländska
vaktkollegor och tre judar som försökte fly.
– Tolv man fick var sitt gevär. Sex var laddade. Ingen kan
säga vem av oss som sköt. Jag vill helst inte komma ihåg.
Det kom tåg fyllda med upp till 1000 judar minst varannan
dag. Han såg dem gå in i ett hus ”för avlusning” men han såg
dem aldrig komma ut.
– När det gäller alla judar så är det för jobbigt, jag orkar
inte tänka mer på det.
Han grät, spydde, försökte undvika sina arbetskamrater
och i stället förleda sina tankar i nöjeskvarteren.
Blev förflyttad till Norge
Ett år var han vakt i dödslägret. Sedan kunde han åka
hem, via en förflyttning till Norge.
Sedan dess har han tagit avstånd från nazismen.
– Jag har inte ett enda minne kvar, jag slängde precis allt.
I dag värnar han om allas lika värde, säger han. Och
känner stor smärta över nynazismen.
– För 10–15 år sedan talade jag inför skolungdomar och
några 16-åriga pojkar tyckte det var tufft. Jag svarade att de
inte visste ett enda dugg.
För att överleva skulden har han avstått från sprit och
ägnat sig åt sina intressen: sporten och familjen.
– Jag vill helst glömma den tiden. Men när någon frågat om
min bakgrund har jag alltid berättat. Jag står för vad jag
berättar i dag.
”Många lider i ensamhet”
Den svenska skammen, regeringens tystnad, och det
faktum att Sverige som enda land slapp bestraffning är han
den förste att beklaga, säger han.
– Det hade hjälpt att få stå till svars. Jag hade tagit mitt
ansvar. Många av dem som aldrig berättat lider i ensamhet,
det vet jag.
De är en handfull gamla män, före detta nazister i Sverige,
som fortfarande träffas då och då, för att prata.
– Vi talar inte om dåtiden utan om det som händer i dag.
Jag önskar att dessa ungdomar kunde lyssna på oss som var
med. Det var för jävligt.
Innan vi går berättar 79-åringen att han nyligen
fick tvätta bort klotter på huset. Någon hade ägnat
en stund av sitt liv åt att spreja ett hakkors i porten.
– Det var inte roligt, men jag tvättade bort det.
This archive was generated by hypermail 2b29 : Thu Jan 13 2000 - 15:17:48 MET